Ann Christine Roxberg Blogg

Ester Roxberg berättar i boken hur hennes pappa kommer ut som transvestit och transexuell vid 58 års ålder. Han byter namn till Ann-Christine, slänger sina gamla kläder och förändrar sitt liv. Boken är ett kärleksfullt porträtt av en far och en uppgörelse med rädslan som uppstår vid en stor förändring.

Carolina heter jag som står bakom den här bloggen och jag i princip lever och andas böcker. Allra helst läser jag bilderböcker, ungdomsböcker eller deckare men det allra mesta slinker ner. Vill ni komma i kontakt med mig går det bra att maila till: [email protected]Ju längre bort från normen som Ann-Christine rör sig desto närmare mitten vill Ester befinna sig. Hon känner ett behov av att veta vilket kön hennes blivande barn har, hon ser reklam riktade till machomän överallt när det börjar närma sig fars dag och etikettregeln gällande bordsplacering på bröllop säger tydligt att det ska vara varannan kvinna och varannan man. Men hur blir det då med hennes pappa Ann-Christine? Hon börjar se de mallar och strukturer som hennes pappa har tvingats leva hela sitt liv inom och hon känner skuld för att hon aldrig har misstänkt något. Aldrig undrat vad hennes förälder känner eller tänker.Handling: År 2010 kommer den 58-åriga prästen och trebarnspappan Åke Roxberg ut som Ann-Christine och lever idag som kvinna. Boken är skriven ur dottern Esters perspektiv om hur det plötsligt är att få en pappa som heter Ann-Christine. Det var ingen som kunde förutspå hemligheten som Åke gick runt och bar på i nästan sextio år, allra minst den närmaste familjen. Ester Roxberg skriver om hur det är att förlora en förälder, hur minnena av pappan plötsligt kommer att se olika ut beroende på om hon är barn eller vuxen, samtidigt som samma pappa finns kvar men i en annan skepnad. P4 Kronoberg är länets största radiokanal med nyheter, aktualiteter och kultur. Vi ger dig angelägna program där du bor och senaste nytt från hela världen. Disclaimer: SWEA International (Swedish Women’s Educational Association International, Inc.) assumes no responsibility for the content of advertisements on this website, nor does SWEA International endorse, sanction or support any services or products advertised.

Åke Roxberg är kyrkoherde i Teleborgs församling i Växjö. 2010 kom han ut som transvestit, vilket har fått till följd att stöttepelare i församlingen har lämnat. Lilla bilden: Åke Roxberg, här som som Ann-Christine, som han kallar sig när han är klädd i kvinnokläder. Foto: lilla bilden: Dan Hansson/SVD/Scanpix– Han berättade att han alltid haft en kvinnlig sida. Att det här hade varit en lång process för honom och att det hade tagit tid för honom att förstå vem han var.

Ingen var förberedd på att prästen och trebarnspappan Åke Roxberg skulle förvandlas till Ann-Christine, allra minst familjen. Dottern Ester Roxberg har skrivit en bok om att förlora en förälder, som ändå finns kvar men i en annan skepnad.Ester försökte förstå, acceptera och lära känna sin pappa på riktigt. Hon blev tvungen att se på sin uppväxt och sin familj och framför allt sin pappa med nya ögon. Redan som fyraåring kände hennes pappa att han var född i fel kropp.

– Det är en kärleksfull beskrivning av vår relation. Alla levande relationer förändras. Den pappa som jag växte upp med var helt annorlunda än den han är i dag. Förut var han ganska olycklig men som Ann-Christine kunde han utveckla sitt rätt jag; mer öppen, gladare och självständig. Pappas liv började om i 60-årsåldern.– Min pappa var kyrkoherde, en konservativ präst som var motståndare till att homosexuella skulle få gifta sig. Han var även kritisk till kvinnliga präster. Men vid sidan av detta var han en närvarande pappa som hjälpte oss och gillade att snickra.

Arbetarbladet är en dagstidning som getts ut sedan år 1902. Vi bevakar Gästrikland och Norduppland och är ledande morgontidning i flera kommuner. Vi finns som papperstidning, e-tidning, sajt, app, i nyhetsbrev och sociala medier. Arbetarbladet ingår i Bonnier News Local AB om är Sveriges ledande lokala mediekoncern och omfattar mer än 40 varumärken som levererar lokala nyheter genom dagstidningar, nyhetssajter, appar och gratistidningar. Bonnier News Local AB ingår i Bonnier News AB.

– Jag kände mig ensammast i världen. Min pojkvän, som numera är min man, var ett stort stöd. Han sa: ”Det här förändrar ingenting, Ann-Christine är fortfarande din pappa”.

– Det mest smärtsamma var att prata med mina barn, eftersom jag inte visste hur det skulle gå. Jag var tvungen att konfronteras med tanken att de kanske inte skulle klara av att ha mig som sin förälder längre. Det var en oerhört känslomässigt tuff period. I dag har vi en bra relation, men det tog tid. Det tog år, fortsätter Ann-Christine. – Jag får ofta höra att jag är så modig, men det handlar inte om mod. Det handlar om att äntligen få lov att vara den man är. Till slut kommer man till en punkt där man inte har något val, där man inte längre klarar av att leva på något annat sätt, säger hon. Som alla andra har Ann-Christine­ Ruuth tagit del av den stundtals hetsiga debatten om transpersoner och kön, där böcker som Kajsa Ekis Ekmans Om könets existens har fått stort genomslag:Å ena sidan har hennes dramatiska liv redan skildrats av dottern Ester Roxberg, i form av boken Min pappa Ann-Christine som nådde en bred läsekrets när den släpptes 2014.

– Det handlar inte om ett ”fenomen” eller om en åsikt. Ni talar om människor av kött och blod. Det är människor som lever med detta och som kämpar en kamp, varje dag. Och den kampen handlar om att få leva sina liv som de vill.

I verkligheten stötte Ann-Christine på betydligt större motstånd när hon valde att gå ut med sin nya könsidentitet – inte minst från hennes gamla arbetsplats inom Svenska Kyrkan. Och resan hon gjorde för att bli den hon är i dag var allt annat än en ”räkmacka”. Redan under barndomen i en kyrklig, småländsk familj bar Ann-Christine en stark längtan att få vara flicka. Men de få gånger hon tog mod till sig och försökte prata om det möttes hon av oförståelse från omgivningen:Ändå är det först nu som Ann-Christine Ruuth väljer att berätta sin egen historia på sitt eget sätt, i form av självbiografin Jag kom inte ut – jag blev mig själv:– Kyrkan har varit oerhört tyst när det gäller transpersoner som grupp. I höstas beslutade kyrkomötet att anta en motion om att göra en teologisk utredning om transfrågan, det är det första steget de har tagit. När det gäller homosexuella är kyrkan väldigt tydlig med var man står, men om transpersoner är det tyst, säger Ann-Christine.Sedan flera år är Ann-Christine Ruuth en av Sveriges mest framträdande transpersoner. Hon är ofta ute och föreläser om transperspektiv och könsidentitet och tjänstgör även som ordförande för Transammans, ett förbund för transpersoner och deras närstående.– Hade jag varit tonåring i dag hade mina föräldrar så klart haft mycket mer kunskap. Men på den tiden pratade man inte om såna här frågor. Själv trodde jag länge att jag led av något slags defekt som en ”riktig” kristen inte skulle behöva ha, säger hon.

Boken låg även till grund för filmen Min pappa Marianne sex år senare, där Rolf Lassgård gjorde en hyllad roll som prästen Lasse som vill göra en könstransition för att bli Marianne. Efter denna biosuccé kände den breda massan till Ann-Christines krokiga och stundtals svåra livsresa – en resa som ställdes på sin spets 2010, då hon slutligen lämnade sin gamla identitet som Åke Roxberg bakom sig.

– I filmen går allt så lätt, alla är glada och trevliga och det är rena räkmackan. Visst, det är lite kris i familjen, men allt som händer på jobbet är att kyrkoherden säger: ”Jaha, så nu heter du Marianne? Då får vi se till att ändra på namnskyltarna då”. Och sen var det inget mer med det, fortsätter hon.- Det som har blivit viktigt för mig att min son ska få känna att han får vara den han är eller den han kommer på att han är i livet. Att jag stöttar honom. Att han får känna sig älskad ovillkorligt. Det här med kläder och så, det är inte det viktiga.- Jag har inte skrivit en bok om det ämnet, jag har skrivit en bok om min pappa. Jag kan ingenting om det ämnet och har aldrig varit speciellt intresserad av det faktiskt. Det har inte varit min ambition.

De kontrasterna är grundförutsättningarna för boken ”Min pappa Ann-Christine” (W & W). I boken beskriver Ester Roxberg relationen till en pappa som vid 58 års ålder förklarar för familjen att Åke hädanefter ska heta Ann-Christine. Ester berättar om hur gärna hon vill ha tillbaka pappan som doftade av linolja och sågspån, hade jeans och T-shirt och stängde av bilradion när The Arks ”Let Your Body Decide” spelades.- När människor frågar mig: ”Men din fru hur reagerade hon och de andra barnen” så är mitt konstanta svar att det är deras historia och den får de berätta om de vill. Den ska jag inte berätta åt dem. Det handlar om respekt för andra människor. Esters pappa Åke är som pappor är mest. En skäggig man som hissar ungar i luften, snickrar på huset och gnuggar fötterna mot varandra på ett irriterande sätt framför tv-nyheterna. Han har fru, tre döttrar, tjock hund och en församling i småländsk Bullerbygd. Åke är herden som talar med sin flock till långt in på kvällarna och som hyvlar prästost i affären för att locka nya medlemmar till församlingen. En stöttepelare helt enkelt. Esters syskon och mamma syns knappt till i texten. Ett medvetet val. Det här är berättelsen om Esters och hennes pappas relation, ingen annans. Boken är inte heller något inlägg i någon debatt om genus eller hen eller någonting ditåt.Gör: Präst sedan 1973. har bland annat jobbat i Zimbawe (där Ester föddes) och varit kyrkoherde i Teleborgs församling i Växjö i 15 år. Jobbar som kommunikationschef på Svenska kyrkan i Växjö.

– Det tror jag gäller motgångar man går igenom överhuvudtaget i familjer. Det är en klyscha men det är väldigt sant att livet är för kort för att inte vara lycklig. Pappa har ju gått ett helt liv egentligen utan att vara lycklig. Och hans historia visar att det alltid går att radikalt förändra sitt liv, säger Ester Roxberg.

Gör: Författare och skribent. Fick Lilla Augustpriset 2004 för diktsviten ”Se upp lilla människa för snart smäller det”. Har skrivit ”Antiloper” och ”Fågelhuset”.I boken sammanfaller Åkes förvandling till Ann-Christine med att Ester blir mamma. Hon beskriver hur nojig hon är för att få reda på om det är en tjej eller en kille så att hon ska kunna välja rätt babykläder. En läkare råder henne hurtigt att köpa vita kläder.För Ester är Ann-Christines peruk och allt slankare figur en källa till självömkan. Hon, som annars gärna betraktar sig som ett svart får och en sådan som sticker ut, vill inget hellre än att vara en del av en helt vanlig kärnfamilj. Ester skäms.- Nej, egentligen inte. Jag tänkte nog att det inte skulle bli helt lätt att läsa den boken för mig men samtidigt tänkte jag att det kanske är bra att det skrivs en sådan här bok. För jag är inte unik på något sätt. Det finns många transpersoner i Sverige.

Det finns delar av boken som andas besvikelse. Där Ester saknar den där pappan med sågspån i skägget. Som pappa måste det kännas jobbigt att konfronteras med.- Jag känner ju andra i samma situation som jag som till exempel inte får träffa sin familj. Och det är djupt beklagligt att det ska få vara på det sättet i Sverige i dag. Man måste på något sätt förstå att det här inte är något slags beteende utan att det handlar om ens personlighet och att det är någonting som sitter väldigt djupt. Jag brukar säga att jag kan lika gärna rå för det här som att jag är vänsterhänt.

– Det var ju lite dragqueen över Ola Salo när de slog igenom. Och på den tiden var pappa ganska homofobisk. Han blev så provocerad av en sång som handlade om att man skulle låta kroppen bestämma att han stängde av. I dag är han ju pappan som går på queerfestival, säger Ester Roxberg.

”Jag vill inte köpa vita kläder, en färg som inte betyder någonting. jag vill att mitt barn ska vara antingen pojke eller flicka, antingen blå eller rosa. Jag vill bara ha lite normalitet.”- Javisst, men det är inga vänsterhänta barn i dag som tvingas skriva med högerhanden, någonstans kom vi på att det är ganska dumt att tvinga naturen. Vi har väl kommit dithän att vi inte längre betraktar homosexualitet som något man lägger sig till med. Kan vi komma dithän när det gäller transfrågorna också så vore det väl inte så dumt tänker jag. Och då kanske den här boken kan bidra till det. När Åke blir Ann-Christine får Ester omvärdera både nuet och det förflutna. Hon ser på pappan från förr i ett helt nytt ljus och finner en man som ibland verkar sluten och jagad. Liksom innesluten i sig själv. Vänlig och snäll men med plötsligt uppflammande ilska. Ester frågar pappan om hans egen barndom och lägger ett nytt pussel. Pojken Åke som tvingas skriva med höger hand trots att han var vänsterhänt, breven från farmor när han botades från sängvätning, känslan när han provar en behå för första gången. – Det är klart att det gör och det är klart att jag på något sätt skulle vilja ge Ester och hennes systrar tillbaka den pappan. men livet är inte, inte för någon enda av oss blir livet som man tänkt sig. Vi måste leva med det att tillvaron är bräcklig och lära oss att förhålla oss till det. Lära oss att livet inte tar slut om det förändras. Och mina döttrar har naturligtvis fått jobba jättemycket med det. Det är jag väl medveten om.

En mycket målande scen i boken är när familjen är samlad på julafton och Ester märker att Ann-Christine i smyg har bytt strumpbyxor från ett par lila till ett par blå. Det slår henne att hon nog var osäker på vad som passade bäst. Trots att familjen i övrigt bara består av kvinnor kommenterar ingen Ann-Christines kläder. Alla är för upptagna med att tycka synd om sig själva.

Ester visar på den ambivalens som nog de flesta kan uppleva i förhållande till sina föräldrar. Å ena sidan vill man att föräldrarna ska ha det bra, å andra sidan vill man att de ska vara de man önskar att de vore. I ena stunden vill Ester bara att Ann-Christine ska få vara sig själv, att hon ska må bra. I nästa är hon arg för att allt inte är som i alla andra familjer. Ester har svårt att hantera sin pappa Ann-Christine. Inte för att hon är fördomsfull, inte för att hon är transfobisk eller vill henne illa, utan för att hon helt enkelt inte lyckas slita sig från rollen som barn i relation till sin förälder. Just normalitet är något som Ester hakar upp sig på. När hon blir gravid är det viktigt för henne att få placera sitt barn i ett fack. Hon måste få veta om det är en pojke eller flicka så hon kan köpa antingen blå eller rosa kläder.

Ester har svårt att vara ett stöd för sin förälder. Hon står Ann-Christine nära. Men när Ann-Christine söker tröst hos sin dotter möts hon ofta av kalla handen. Ester är upptagen av sina egna känslor och problem och mäktar inte med att inta rollen som vän.Min pappa Ann-Christine är inte Ann-Christine Roxbergs berättelse. Det är dottern Ester Roxbergs. Hennes far genomgår en könskorrigering och blir Ann-Christine, men det är författarens egen vånda vi får följa, inte bara inför förälderns nya köns-identitet, utan inför föräldern överhuvudtaget.

Men så är det detta med bordsplacering. Brudens far ska sitta på en given plats vid honnörsbordet. Varannan herre, varannan dam. Dessutom har de flesta av gästerna aldrig träffat Ann-Christine. Hur ska de reagera? Känslan att hennes eget bröllop måste få vara ”normalt” tar över för Ester och till slut ber hon Ann-Christine komma inte som sig själv, utan som sitt gamla jag. Min pappa Ann-Christine är en viktig bok, inte bara för att den hjälper läsaren att förstå transpersoner bättre, utan just för det ljus den sätter på relationen mellan barn och föräldrar. Den får läsaren att ställa sig frågan om man själv är vuxen i relationen till sina föräldrar. Ester Roxberg, född 1987 i Zimbabwe vann 2004 Lilla Augustpriset. Hon har tidigare givit ut två romaner, Antiloper och Fågelhuset. Min pappa Ann-Christine är hennes tredje bok.

”Roxberg förskönar aldrig och väjer inte för att beskriva hur hon satt sina egna behov framför pappans. En utlämnande och vacker bok om relationen mellan far och dotter.”Ingen var förberedd på att den hobbysnickrande prästen och trebarnspappan Åke Roxberg skulle förändra sitt liv, allra minst familjen. Ester Roxberg skriver om att förlora en förälder, som ändå finns kvar i en annan skepnad. Hon försöker förstå och acceptera, döljer sin vrede, lägger pussel med sina hågkomster. Hon minns sin barndom som prästens yngsta och vilda dotter och sin uppväxt i Zimbabwe och Småland under en tid då hemligheten ännu var gömd. Minnen som nu måste omprövas på väg mot det nya, som ingen vet hur det ska bli.

”Inkännande beskriver Roxberg hela transformationen. På ett skickligt sätt låter Ester Roxberg mig som läsare följa skeendet både utifrån sitt eget men samtidigt också ur sin pappa Åkes/Ann-Christines horisont.”

”Roxbergs bok skildrar Esters perspektiv, sorgen över en förlorad barndom och chocken över att en förälder visat sig ha oväntade sidor. Det är lätt att känna igen sig i det kusliga som sker inom en när en förälder ändrar utseende eller personlighet det allra minsta.”Den mycket uppmärksammade berättelsen skriven och uppläst av Ester Roxberg om när hennes pappa blev kvinna. Ljudboken inkluderar en samtal med Ester om boken.

”Kan jag verkligen fortsätta kalla dig pappa? Han stannar upp lite grann, sneglar ner mot mig. Jag … säger pappa trevande … jag kommer alltid att vara din pappa.”Ester Roxbergs föräldrar har beskrivit åren i Zimbabwe som familjens lyckligaste tid. Mamman jobbade som sjuksköterska, pappan som präst och biståndsarbetare. De hade sålt allt de ägde och lämnat den småländska byn för ett nytt liv på den afrikanska kontinenten. Ester Roxberg skriver om att förlora en förälder som ändå finns kvar i en annan skepnad – försöker förstå och acceptera, döljer sin vrede, lägger pussel med sina hågkomster. Femina berör på djupet men tar ytan på allvar. Hos oss är en kvinnas alla intressen lika viktiga. Vilket ämne vi än skriver om står Femina alltid på kvinnornas sida vilket vi gjort sedan starten.Prästen begav sig till ett bibliotek mitt ute i landsbygden och hittade till sin förvåning en bok som för första gången bekräftade de svåra känslorna. Boken handlade om den danska konstnären Lili Elbe, född som Einar Wegener, som i början av 1930-talet var den första personen att genomgå en könsbekräftande behandling. Lili Elbes liv har även skildrats i den prisbelönta filmen The Danish Girl.

– Det fanns perioder i Zimbabwe när det var riktigt tufft. I en sådan period tänkte jag: ”Jag måste väl ändå få lära mig om vad är det här?”. ”Är jag ensam om det här?”, säger Ann-Christine i dokumentären. I radiodokumentären reser hon för första gången tillbaka till Zimbabwe – landet hon föddes i 1987 – med målet att besöka byn där familjen bodde, hitta kvinnan som tog hand om henne som liten, och försöka förstå hur det kommer sig att det var just här som hennes pappa tog viktiga steg mot att berätta sin stora hemlighet. – Det var första gången jag kände att det här handlar ju om mig. Det är ju mitt liv som beskrivs här. Det var en helt fantastisk känsla: ”Oj! Jag är inte ensam”. Jag kände att ”nej nu går jag och köper en klänning bara för att känna hur det känns” – för jag hade ju aldrig haft någon, berättar Ann-Christine i dokumentären.Orden är hämtade från jnytt.se och vi som var där kan bara instämma. Qomut- festivalen har blivit en folkfest, en manifestation för allas lika värde, för att kärlek är störst, för att vi alla ska få älska och leva med vem vi vill. Stolta och glada får Svenska kyrkan i Jönköping igen, och det bara […]Ester Roxbergs bok kom ut 2014. Det är bara ett år efter att vi i Sverige slutade med tvångssteriliseringar av transpersoner. Transpersoner blir fortfarande utsatta för hat, hot, våld och trakasserier. Organisationen Mind, som driver hjälptelefonen Självmordslinjen, har påtalat att bristen på synliga förebilder är ett problem som orsakar allvarlig psykisk ohälsa hos transpersoner. En del saker går åtminstone åt rätt håll. I Sverige har vi äntligen en transkvinna – skolminister Lina Axelsson Kihlbom – i regeringen för första gången. Artisten och influencern Tone Sekelius blev den första svenska transpersonen att tävla i Melodifestivalen förra året. De första åren av Esters liv bodde familjen i Zimbabwe. Pappan jobbade som präst genom Svenska kyrkan. I Zimbabwe är homosexualitet förbjuden. Trots det var det där Ann-Christine vågade ta de första stegen mot att bli sig själv. I Zimbabwe hittade hon en bok om den danska transkvinnan Lili Elbe, en av de första som genomgick könsbekräftande vård.

I radiodokumentären diskuterar Ester Roxberg sina tudelade känslor direkt med sin pappa. Hon undrar om hennes barndom var falsk. Ann-Christine svarar nej, hon spelade aldrig teater, men sörjer däremot att familjen ibland fick betala när tyngden av att undertrycka delar av sig själv pyste ut som ilska.

Ester berättar om chocken när pappan – som hon beskriver som en 58-årig ”gubbpappa” som ”aldrig velat använda fotkräm för att det var trams” – för första gången berättade att hon var kvinna.Dokumentären sändes för första gången 2020. Två år senare känns den fortfarande aktuell och välbehövd. Ester Roxberg har även skrivit en bok på samma ämne som gavs ut 2014. Filmen ”Min pappa Marianne”, i vilken Rolf Lassgård spelar Ann-Christine, är baserad på boken.

I en intervju i Expressen, med dig och Ester, ställdes frågan hur de övriga i familjen reagerat och du svarade att det inte är din sak att berätta åt dem. Borde inte samma sak gälla för dig. Ska de ta sig rätten att berätta din historia?

Förra året kom boken ”Min pappa Ann-Christine”, av dottern Ester Roxberg, ut i handeln och blev snabbt en uppmärksammad snackis. Handlingen kretsar kring dotterns upplevelser av att, som hon upplevt det, förlora en förälder – som ändå finns kvar i en annan skepnad. Hon omprövar barndomsminnen och ställer in siktet mot det nya. – Det var varken lätt för mig eller dem när jag berättade. De närmast sörjande behöver ju också komma ut. Mina barn fick nu tala om att de har en transpappa för sina kamrater, släktingar och på jobbet. Det var inte enkelt. Vi är fortfarande i en process men faktum är att familjen bejakar mig som den jag är. – Jag har sagt att jag skulle vilja skriva den, men ännu blir det mest blogginlägg. Kanske att jag ger ut på eget förlag! Print on demand finns ju, ler hon lite eftertänksamt.

Ann-Christine Roxberg insåg att identiteten som tjej behövde begravas djupt och inte avslöjas för någon. Några år senare kom hon dock att tala med fler om saken i alla fall, då förnekandet nästan åt henne inifrån.

På grund av en omorganisation upphörde tjänsten som kyrkoherde och Ann-Christine Roxberg blev stiftets nya kommunikationschef. Men då hon börjat leva som sig själv på heltid visste arbetskamraterna inte längre hur de skulle bete sig.– Jag fick läsa manuset innan det publicerades och har inte ändrat en stavelse. Det är hennes sanning och ska därför vara hennes berättelse. Skulle jag skriva från min utgångspunkt hade det förstås blivit en annan historia. Det kan komma fram folk på stan och säga att de läst boken och att de tycker den är väldigt kärleksfullt skriven. – Och det blev jag också. I flera dagar, småskrattar Roxberg med visst mått av sarkasm i repliken. Men jag vill inte banna den prästen, det här skedde i mitten på 70-talet och trans var fortfarande ett fullkomligt okänt fenomen för de allra flesta. – I dag är jag mer till freds än någonsin tidigare. Men acceptansen gentemot mig själv har inte kommit över en natt, utan är en process. Det tog ett tag innan jag vågade se mig som en ”riktig” kvinna. Jag har ju blivit bekräftad som man i hela mitt liv och nu, när jag är kvinna – vem ska liksom bekräfta mig då.

Jag kommer ihåg att jag var väldigt arg på min familj när de hade sin process i och med att jag kom ut. Jag kände mig som en gärningsperson som utsatt dem för något hemskt och därför skulle förstå deras perspektiv i första hand. Blir du inte arg?

Samtidigt finns en stor lättnad och glädje över att vara nära familjen. Många transpersoner som kommer ut senare i livet, berättar Ann-Christine Roxberg, blir utfrysta från sina familjer och förfrämligas.I sommar visas dokumentären ”Vägen till Ann-Christine” i SVT vilken följer hennes process under tre års tid. Helena Isaksson Baeck har med ojämna mellanrum intervjuat sin huvudperson för att visa på hur en resa, mot att acceptera sin könsidentitet, kan se ut. Under fyra år bodde den nybildade familjen i Zimbabwe och det var då Ann-Christine Roxberg fick tag på en bok om könskorrigeringar. Lili Elbe och Christine Jørgensen porträtterades – de två första att genomgå behandlingar under 1930- respektive 1950-talet. Efter att ha läst boken stod det klart att den handlade om henne. Men för fem år sedan blev det dags reda ut vem hon egentligen är. Hon tog kontakt med en kurator som hjälpte till att öppna stängda dörrar, och den 2 augusti 2010 gjorde hon en promenad på stan – som sig själv – för första gången någonsin.Men efter att ha berättat för hustrun om upptäckten förvandlades lyckan till total katastrof. Den unga familjen befann sig långt hemifrån och barnen var fortfarande små, vilket skapade oro. Hustruns värld rasade samman och Ann-Christine Roxberg bestämde sig för att lägga processen på hyllan en tid.

Ytterligare några år senare inleddes samtal med en präst för att få stöd. Han talade om att tankarna hon bar på var en synd, vilket bekräftade den egna övertygelsen. Rådet blev att bekänna tankarna som orena för att bli kvitt dem.– Ester skrev boken med min tillåtelse. Jag hade kunnat säga nej men kände mig ändå rätt trygg eftersom det var hon som skrev. Vi har alltid haft en bra relation och jag visste att det inte skulle bli något gulligt mesporträtt av mig. Sådan är inte Ester och det tycker jag är bra. Jag tänker att boken nog kan tillföra en del.

– Jag anförtrodde mig för en som jobbade i den lokala kyrkan. Hon tog min historia på ett bra sätt men visste inte heller något om att vara trans, så jag skickades vidare till en läkare som skrev ut lugnande tabletter, berättar hon och nästan himlar en aning med ögonen.