David Dencik Sofie Dencik

År 2002 publicerades boken Lasermannen: en berättelse om Sverige (ISBN 91-7324-973-4) av Gellert Tamas, vilken belönades med utmärkelsen Guldspaden 2002. Boken behandlar Lasermannen, medias bevakning av densamme samt samhället i övrigt. Enligt Tamas, som gjorde flera långa intervjuer med Ausonius, understryker mördaren att han inspirerades av det dåvarande högerpopulistiska partiet Ny demokrati och av Sverigedemokraterna.Polisutredningen hade svårt att ringa in en gärningsman eftersom Ausonius inte hade några band till offren. Ett genombrott kom när polisen började undersöka uppgiften att en vit Nissan Micra SLX hade synts vid skotten 22–23 januari 1992. Polisen började därför att kontakta alla ägare till det bilmärket. Ausonius hade hyrt en sådan bil från en biluthyrningsfirma i Stockholm under sitt verkliga namn men när polisen försökte kontakta Ausonius för rutinfrågor upptäckte man att varken adress eller telefonnummer stämde. Den 25 februari skickades en kallelse till förhör till en postbox som man trodde Ausonius använde. Ausonius följde dock nyhetsrapporteringen och när det stod klart att polisen var intresserad av en viss biltyp lämnade han Sverige i slutet av februari och for till Sydafrika. Han återvände inte förrän i mitten av maj.

John Ausonius, då Wolfgang Zaugg, föddes på Lidingö, men växte upp i Vällingby i nordvästra Stockholm. Hans mor var tyska, fadern schweizare, och själv blev han svensk medborgare först 1979. Boken Lasermannen beskriver en tuff barndom med en frånvarande far och en mycket hård mor. Uppväxten blev ännu svårare när hans föräldrar separerade på grund av faderns otrohet. Efter skilsmässan upplevde han sig i viss mån övergiven av föräldrarna som sökte nytt umgänge på andra håll, vilket ledde till att även han sökte känslomässiga band till andra vuxna. Som barn mobbades han i skolan på grund av sitt svarta hår och mörka utseende. I skolan var han duktig och debatterade ofta i klassen. Som vuxen ändrade han sitt namn först till John Stannerman, och senare till John Ausonius. Han blev inkallad till värnplikt vid Svea livgarde i Kungsängen 1981–1982 efter att ha fått sitt medborgarskap, trots att han stod åtalad för grov misshandel och förskingring, men fick byta regemente sedan han upprepade gånger hotat befäl och andra värnpliktiga. Han slutförde i stället sin värnplikt på högvakten vid Stockholms slott. Det var under sin tid i militärtjänst som han lärde sig att hantera vapen.Attentaten föranledde Sveriges största polisjakt näst efter Palmemordet. Efter sex månader greps Ausonius på bar gärning mitt under ett bankrån. Han dömdes mot sitt nekande till livstids fängelse för ett mord, nio mordförsök och nio grova rån, men bevisen räckte inte för att fälla honom för samtliga åtalspunkter. Ausonius har under sin senare fängelsevistelse fått autismdiagnos, tidigare diagnostiserades han med antisocial personlighetsstörning. På grund av ett flertal byten av försvarsadvokat, som ledde till ett mycket utdraget rättegångsförfarande, fick Ausonius sitta häktad i 3,5 år.

I mars hade polisen således fortfarande inte haft tillfälle att ställa rutinfrågor till Ausonius om den bil som han hade hyrt i januari. Att Ausonius hade ett långt brottsregister stod också klart för polisen. En av polisens utredare hade deltagit i utredningen om Palmemordet och hade då fått höra om John Stannerman (Ausonius tidigare namn), känd Palmehatare som tidigare arbetat som biografmaskinist på bland annat biografen Grand på Sveavägen. Denne hade då kartlagts och det stod klart att Ausonius profil var högintressant för utredningen. Ausonius satt dock i Kumlafängelset vid statsminister Olof Palmes död, dömd för ett flertal våldsbrott, och kunde snabbt avföras från den utredningen. Under samma tidsperiod, fast i det fängelse Ausonius satt i innan han flyttades till Kumla, blev han god vän med den kroatiske nationalisten och Ustaša-terroristen Miro Barešić, som i Sverige dömdes för att tillsammans med en annan kroat skjutit ihjäl den jugoslaviske ambassadören efter att ha tagit ambassaden gisslan. Ausonius såg upp till Barešić och lyssnade noga på när Barešić berättade om sitt liv under fängelsevistelsen. År 2005 dramatiserade Sveriges Television Tamas bok till en miniserie i tre delar, Lasermannen (regi Mikael Marcimain). Ausonius spelades av David Dencik. Sten Ljunggren spelade rollen som spaningsledaren Lennart Thorin. År 2005 gjordes även TV-dokumentären Lasermannen av Gellert Tamas och Malcolm Dixelius, där Ausonius, barn- och ungdomsvänner samt andra i deras närhet intervjuades. Fallet har även tagits upp i avsnitt 24 av Världens brott som visats på TV4 Fakta. Efter militärtjänst började Ausonius studera på Kungliga Tekniska högskolan (KTH) i Stockholm men fullföljde inte studierna. Efter en kort men ganska framgångsrik karriär med optionshandel blev han utan inkomst när börsen rasade och för att finansiera sitt spelberoende och ett liv med exklusiva kläder, utlandsresor och bilar började han råna banker. Han bytte utseende genom färgning av håret och genom att bära kontaktlinser ändrades hans ögonfärg till blå.Skjutningarna har Ausonius inför Gellert Tamas motiverat med föreställningen ”att Sverige inte orkade mer, att landet höll på att falla ihop under trycket från flyktingar och invandrare”, och att det i denna situation var dags att någon tog på sig ansvaret att med vapen i hand reagera och agera.

När polisen efterlyste Lasermannen publicerades en fantombild med ett tänkbart utseende på honom. Bilden var sammansatt med utgångspunkt från en beskrivning som ett av Lasermannens offer hade givit. Bilden visade en man med rött hår och glasögon. Han hade ändrat sitt utseende för att se mer svensk ut (färgat håret rött, skaffat blå kontaktlinser). När Ausonius sedan hade häktats visades bilder på honom där han i stället var mörkhårig, saknade glasögon och hade under häktningstiden anlagt ett stort helskägg.I augusti 2000 erkände Ausonius att han var skyldig till samtliga 10 attentat och dessutom 20 bankrån eller försök till bankrån. Högsta domstolen ansåg dock att erkännandena, på grund av Ausonius låga trovärdighet, inte var tillräcklig grund för resning beträffande de frikännande domarna.

John Wolfgang Alexander Ausonius, född 12 juli 1953 på Lidingö, då folkbokförd som Wolfgang Alexander Zaugg, även känd som Lasermannen, är en dömd svensk mördare och bankrånare. Från augusti 1991 till januari 1992 sköt han sammanlagt elva personer vid olika attentat i Stockholm och Uppsala. En dog och flera fick skador för livet. Det som offren hade gemensamt var mörkt hår eller mörk hudfärg. Ausonius använde till en början ett gevär med lasersikte, vilket gjorde att han fick tillnamnet ”Lasermannen”, lanserat av journalisten Richard Aschberg på Aftonbladet.När Ausonius återkom till Sverige gick han till posten för att tömma sin postbox och på så vis fick polisen reda på att han var i Stockholm. Eftersom polisen inte visste hans adress beslutades att spaningsroteln skulle spana på honom. Det var känt att Ausonius hyrt videofilmer i en videobutik i korsningen Roslagsgatan–Odengatan, och när Ausonius kom dit för att återlämna filmerna följde polisen efter och kunde konstatera att Ausonius var bosatt på Ynglingagatan i norra Vasastaden.

Under undersökningens lopp hade polisen också upptäckt att Ausonius var kund hos flera pantbanker. Samtidigt hade en mystisk cykelrånare lyckats råna 17 banker i Stockholm utan att gripas. Vid jämförelse kunde polisen snart konstatera att Ausonius hade löst ut sina saker från pantbanken direkt efter att cykelrånaren rånat en bank.Ausonius är även dömd för att den 23 februari 1992 ha dödat en kvinna när han besökte Frankfurt i Tyskland. Fallet togs upp igen och han ställdes inför rätta för dådet den 13 december 2017. Han erkänner att han befunnit sig i Frankfurt under denna period, dock nekar han till att ha begått dådet. Den tyska domstolen dömde Ausonius, mot dennes nekande, till livstids fängelse den 21 februari 2018. Straffet i den tyska domstolen kan påverka Ausonius möjligheter att få sitt livstidsstraff i Sverige tidsbestämt.

Den dömde mördaren John Ausonius, även känd som ”Lasermannen”, satte skräck i ett helt land under 1990-talet. Numera avtjänar han dubbla livstidsstraff på Storboda anstalten – och drar in en hel del pengar bakom galler.Från det att John Ausonius, vars födelsenamn var Wolfgang Zaugg, sköt sitt första offer den 3 augusti 1991 gick det hela elva månader innan han kunde gripas. Han hade då blivit känd som ”Lasermannen” efter nio mordförsök och ett mord på personer med utländskt ursprung – i flera fall med ett gevär utrustat med lasersikte.Enligt Kriminalvården är Storboda, där Lasermannen alltså avtjänar sitt straff, en anstalt med 87 platser i säkerhetsklass 2 på en 3-gradig säkerhetsskala.

Likt andra svenska fångar kan John Ausonius få 13 kronor i timmen om han antingen genomgår behandling, ägnar sig åt studier eller medverkar vid andra former av ordnad verksamhet på anstalten. Denna inkomst är, enligt Kriminalvården, helt skattefri. Läs mer om hur systemet funkar här.

Historien om hur journalisterna Hannes Råstam och Jenny Küttim försöker reda ut den härva av lögner som fällde Thomas Quick, en av Sveriges största rättsskandaler. Besatta av att hitta sanningen försöker de gå till botten med det komplicerade rättsfallet, och ju mer de gräver, desto större visar sig lögnerna vara. Regi: Mikael Håfström. Manus: Erlend Loe. I rollerna: Jonas Karlsson, Alba August, David Dencik, Linda Ulvaeus, Suzanne Reuter, Peter Andersson m.fl.

– Samtidigt som det är Mickes (Mikael Håfström) film till 100 procent och det är Helena (Danielsson) som har producerat och det är Erlend (Loe) som har skrivit manus. Framför allt är det Hannes förtjänst. Utan honom hade det förstås inte blivit någon film alls.Han slog igenom med rollen som Lasermannen och ska i höst spela Thomas Quick. För Café berättar David Dencik om hur han blev film-Sveriges go-to-psykopat och om rollen i kommande Bondfilmen.– Efter den första presskonferensen var det en dansk tidningsjournalist som helt ogrundat skrev att jag skulle spela skurk. Sedan plockades det där upp av andra medier och plötsligt var det en sanning.– Arbetet med Quick kändes långt mer relevant än det jag gör normalt. Det var en sådan kolossal centrifugalkraft i det här projektet. Jag sögs rakt in i det. Den känslan var helt ny för mig. Och ganska omskakande, faktiskt. Det var det mest turbulenta rollarbetet i min karriär.– Han är väldigt komplett tycker jag. Men jag imponeras av hans mod att kasta sig ut och testa saker. Det finns liksom ingen ängslighet. Det är få saker som är mer inspirerande än att arbeta tillsammans med modiga skådespelare.

– Jag fick inte rollen på ett bräde, det var fram och tillbaka till London på olika möten under säkert 2–3 månader. När det spikades så fick jag en adrenalinkick. Det är klart att jag känner att det är otroligt kul att få vara en del av den här mäktiga filmserien. Men framför allt blev jag nog lättad. För det var ju inte så att jag valde mellan det här och någonting annat. Det var Bond eller ingenting alls, i det skedet.– Jag har inga principiella skäl att inte göra reklam. Vi lever trots allt i en marknadsekonomi. Är pengarna bra skulle det innebära nya möjligheter för mig och min familj. Samtidigt känner jag bara att jag har fått ett problem när jag får frågan om att göra reklam. Det är det enda jag känner. Att jag har fått ett problem på halsen.

– Nu kan jag resa runt i världen och behöver inte förhålla mig till en kalender. Och så slipper jag stämningen där, som ibland kunde påminna om min dotters dagis: ´Hon vill inte leka med mig, han blev vald först´ och så vidare. Det finns ett så starkt arv där. Och ett utpräglat machoideal. – Nej, nej, absolut inte. Jag är väldigt dålig på att hantera ilska över lag. Det kommer bara ut fel. Däremot var det här projektet väldigt viktigt för mig, och det tror jag folk märkte. Exempelvis kunde jag ringa upp kollegor och säga till dem att de måste säga den och den repliken. Och det var nog inte så bekvämt för dem. Och inte heller för mig. Men därmed inte sagt att jag har uppfört mig illa eller klivit över någon moralisk gräns. – Där satt jag i skräddarställning och försökte komma i kontakt med mig själv genom att, som det heter, känna tyngden i mitt bäcken. Ibland frågade jag mig vad i helvete jag gjorde där.˝

– Jag är väldigt spänd. Sverige är så infekterat, kränkthetskulturen är så framträdande och alla är flitiga debattörer. Inte minst de som är intrasslade i den här historien. Så det är klart att det kan bli ett jävla liv. Det finns ett stort antal människor som fortfarande anser att Sture Bergwall är skyldig, dessutom.– Just det. Det där blev jag påverkad av. Det måste då betyda att hon hade förväntat sig att jag skulle vara sexig? Jag hade inte läst Henry Morgan (huvudpersonen i Gentlemen) på det sättet. Tvärtom – om man läser boken, som jag gjorde, är han ju en ganska patetisk figur. Det var i alla fall så jag valde att tolka det. Men sedan kan jag inte låta bli att tänka att hon kanske hade rätt också. Och att det är därför det svider. – Och dum som man är skulle man väl ställa upp. Aldrig i Let’s Dance, men säger man nej till att tramsa i någon sådan talkshow skulle man väl uppfattas som bråkig. Någonstans handlar det ju om att sälja filmen man är med i. Så jag har full förståelse för Alicia. Det finns olika grader av förnedring, antar jag. – Nej, men på allvar. Det var faktiskt den känslan som gjorde att jag började trampa runt i Quick-projektet. Jag kände något liknande med Peter Sander-rollen i Störst av allt. Att den hade en akademisk och intellektuell tyngd. Och det tilltalade mig. Att sitta på en stol och föra ett resonemang.

– Nej. När jag gjorde Lasermannen hade jag en idé om att jag ville träffa John Ausonius. Men det stoppades av produktionen eftersom man ansåg att det var fel väg att gå, av olika anledningar. Det var väldigt klokt, har jag förstått i efterhand. Där­emot har jag och Sture haft en del mejlkontakt.˝David har titelrollen, och han var dessutom med och köpte filmrättigheterna till Råstams bok redan 2012. När han pratar om Quick låter han som en astronom som precis upptäckt en ny galax. Det känns som om hans ögon glöder bakom de svarta, Wayfarerliknande solglasögonen.– Jag kan känna ett ansvar gentemot det arv som jag är född ur. Samtidigt som jag kan vara trött på det. Men jag kan aldrig välja bort det, utan att svika något inom mig. Som relativt nybliven tvåbarnspappa blir det också ständigt aktuellt för mig hur jag ska förhålla mig till det.

– I sömnlöshet. Och att jag blev väldigt krävande mot mina kollegor. Brände i väg nattliga sms och så där. På inspelningen kunde jag stå och skälla som en chihuahua i något hörn. Det där var något som jag fick lära mig hur jag skulle hantera. Jonas var en väldigt bra medierande kraft, helt avgörande egentligen, eftersom han kunde förmedla mina tankar så att de blev begripliga.

Mamma Kerstin var filmvetare och arbetade bland annat som filmkonsulent vid Svenska Filminstitutet. Pappa Lars är professor i socialpsykologi. David växte upp i ett bildat hem. Medan vi väntar på kaffet frågar jag om det där.

– Det där var en viktig ingång till Quick-arbetet. Jag har jobbat som skådespelare i 20 år och har i ärlighetens namn börjat tröttna lite. Inte på skådespeleriet, men på att vara på plats hela tiden. Dricka fesljummet kaffe ur pappmugg någon vindpinad novembernatt och vänta på att få säga mina rader. Och dess­utom kanske ha en roll som inte berättar någon riktig historia. Fan, jag vill ju sitta på en stol och skriva något. Göra något som känns… viktigt. Typ ringa någon viktig person, eller något!

– Extremt laddad. Och i Sverige som man inte ens kan göra en film om Astrid Lindgren eller Ted Gärdestad utan att åka på stryk. Utan att någon blir kränkt.Vi går ner mot hamnen. Fladdrande saltvattenvindar jagar in från Öresund. I och med Quick spelar David för andra gången huvudrollen i skildringen av ett svenskt trauma.

– Bra. Men jag är kantad av aggressivitet, frustration, kreativitet och destruktivitet. Som ett barn ungefär, insjunken i en lek som gått väldigt långt. Jag blir upphetsad om leken avbryts, eller om något går fel. Samtidigt känner jag mig väldigt frigjord.

– Vi hade aldrig träffats men jag var ett fan på avstånd och flög ner till Köpenhamn för ett samtal. Det var början på ett fantastiskt samarbete. Jag hade mycket hemläxa att göra och David var en väldig tillgång. Hans kunskaper om Thomas Quick och hela rättsprocessen är unika. Vi hade kreativa diskussioner tillsammans med Erlend Loe och Jonas Karlsson. Det var en lysande process och extremt viktiga förberedelser för själva inspelningen där tiden var knapp.

Han säger det inte rakt ut. Men undertonen pekar mot att han fått vad som i idrottskretsar brukar kallas för en ”hårtork” (en maggropsutskällning) från någon producent i samband med att skurk­uppgiften spreds.

– David är en av Skandinaviens allra bästa skådespelare. Han är världsklass. Som regissör är det bara att tacka och ta emot. Han gick in i denna krävande roll fullt ut. Det var tufft. Quick i olika åldrar. Långa sminktider. Dialekt. Han ställer hårda krav på sig själv och andra. Det är bra. Det gör jag också. Han undviker schabloner och hittar en mänsklig sida i svärtan.

– Bond är ju action. Och den genren är egentligen inte min grej. Jag kollade lite Bruce Lee-grejer när jag var yngre, men annars är det aldrig något jag gått i gång på. Och det är ganska långtråkigt under inspelningarna, måste jag säga. Det är någon glasruta som ska explodera och olika säkerhetsgenomgångar. Och så en massa väntan.David Dencik, som fyller 45 senare i år, har dubbla nationaliteter. Han föddes i Stockholm men bodde under det första kvartsseklet av sitt liv i en svensktalande familj här i Köpenhamn. 1999 återvände han till Stockholm för att studera på Scenskolan. I dag bor han i Frederiksberg, stadsdelen som i kvällstidningarnas resebilagor brukar omskrivas som ”Köpenhams Notting Hill”. I de välbärgade kvarteren trängs konstgallerier, delikatess­butiker, ölstugor, ett zoo och en väldig slottspark. I slutet av dagen släpper vi av David utanför hans hem. En gräddgul herrgårdsvilla på 300 kvadratmeter som han och hustrun (Sofie Dencik) för ett par år sedan köpte för runt 17 miljoner svenska kronor. Men nu är det fortfarande förmiddag och den spenderas på ön Amager, någon mil utanför Köpenhamn. Här ska han fotograferas för det här port­rättet. På en ödslig parkering bakom en gokartbana, i tunnelbanan och nere bland de avflagnade fiskebåtarna i hamnen. Söndagsflanerande danskar slänger nyfikna blickar när han poserar för kameran. Men ingen kommer fram.

Thomas Quick erkände under 1990-talet 25 mord. Han dömdes för åtta av dem. Men i en dokumentärfilm 2008 av journalisten Hannes Råstam, som avled i sviterna av cancer 2012, tog Quick tillbaka alla sina erkännanden. Så småningom frikändes ”Sveriges värsta seriemördare” för samtliga mord. Filmen är en journalistisk thriller – en svensk Spotlight, om man så vill – om Hannes Råstams och journalistkollegan Jenny Küttims (utmärkt spelad av Alba August) obevekliga kamp för att bevisa Quicks oskuld. Och avslöja den juridiska cirkus som ledde fram till de dåraktiga domarna. Sedan 2015 är Sture Bergwall, som han i dag heter, utskriven från den psykiatriska öppenvården. I Quick gör David karriärens starkaste roll. Det är ingen femplusliknelse – men när jag ser filmen tänker jag att han spelar utan säkerhetsbälte. Det är en typ av skådespeleri man sällan ser i Sverige. Som om man vant sig vid att kolla på folkrace, och så helt plötsligt dyker det upp en formel 1-kärra. – Han är smart, rolig, allmänbildad, noggrann i arbetet och väldigt trevlig att umgås med. Han har nog en lite manisk sida också men, vem har inte det? En del av honom ville mycket hellre sitta bakom ett skrivbord och läsa krångliga akademiska texter. En dröm som han fortfarande har vid sidan om skådespeleriet är att läsa antropologi. Studera sociala strukturer. Kanske bedriva fältarbete i någon främmande kulturell miljö. Exakt det här behovet fick han utlopp för under arbetet med Quick.– Emotionellt kan det vara slitigt. Men att arbeta, det är det närmaste jag kommer fritid numera. Hemma är det alltid någon spik som måste hamras in någonstans eller handla, städa, laga mat, skjutsa.

För att förstå bakgrunden till varför inspelningen av Quick lämnat traktordjupa spår i honom måste vi, för att använda ett lika slitet som anakronistiskt uttryck, backa bandet. I slutet av 1990-talet hade David efter en rad försök äntligen kommit in på Teaterhögskolan i Stockholm. Ändå upplevde han emellanåt en viss panik. – Jag ser rätt mycket fotboll, med åldern mer och mer. Det är så avkopplande, kravlöst. Jag kan somna och de fortsätter bara springa runt. Om jag ska se en serie eller film, däremot, så ­känner jag att jag måste vedergälla det de gör genom att titta vaket. – Nu är det bäst att hålla käften. Vilket känns ganska absurt. Å ena sidan drar jag på mig enormt mycket uppmärksamhet. Å andra sidan får jag inte säga någonting. Inte ens till min fru.

David Dencik pratar, ska det visa sig, hellre om ett annat högaktuellt filmprojekt. Skildringen av det som brukar beskrivas som Sveriges största juridiska skandal någonsin går den 20 september upp på vita duken. Quick är inspirerad av journalisten Hannes Råstams bok Fallet Thomas Quick – Att skapa en seriemördare. Norske författaren Erlend Loe har skrivit manus. Jonas Karlsson spelar Hannes Råstam och Mikael Håfström regisserar för första gången på svensk mark sedan Ondskan.Mycket pekar mot att David Dencik snart kommer att få fler problem av den här karaktären. Hösten 2019 står han på tröskeln till sitt stora internationella genombrott. Han har visserligen redan gjort en rad högoktaniga roller. 2005 golvade han tv-Sverige med sin tolkning av John Ausonius i Lasermannen. Sedan dess har han hunnit med att spela i Tomas Alfredsons Tinker Tailor Soldier Spy. Göra mindre insatser i David Finchers The Girl with the Dragon Tattoo och Steven Spielbergs War Horse. Gå upp mot Nicole Kidman i Top of the Lake och Meryl Streep i Tommy Lee Jones The Homesman. I våras gjorde han advokat Peter Sander i Netflix-­serien Störst av allt (som visats i 190 länder) och Michail Gorbatjov i Johan Rencks käftsmäll Chernobyl. Ändå kan inget i denna fulltankade meritlista mäta sig med hans nästa roll. Åtminstone inte kommersiellt. I den kommande Bond­filmen spelar David en karaktär vid namn Waldo. Mycket mer än så är inte känt. All information kring filmen är omgärdad av en MI6-solid säkerhetsapparat. När det i våras stod klart att Bond skulle hända för David så rapporterade media att han skulle spela skurk. Men när vi ses vill han helst inte prata om rollen över huvud taget. Direktiven från Bondlägret har varit lika skarpslipade som Oddjobs hatt. Han får inte säga ett ljud. ˝… det finns inte mycket till kemi mellan David Denciks osexigt gestaltade Henry och Ruth Vega Fernandez stilikon Maud. Man ser dem hoppa i säng, det ser ut som passion, och de röker cigarretterna ´efteråt´ hur snyggt som helst. Men det känns inte.˝ – Han är intresserad av mörkret som i olika grad finns i oss alla. Quick säger vid ett tillfälle i filmen: ”Jag måste in i det svåra…”. David håller med om detta. Där trivs han bäst som skådespelare.”I don’t know if you just made that up, but I like it!” utbrister Jimmy Fallon och viker sig, sin vana trogen, dubbel av skratt. David kikar fram mellan fingrarna.– Nu har jag gjort John Ausonius, som var en skyldig mör­dare. Och Thomas Quick, som var oskyldig. Ibland brukar jag leka med tanken på att göra Christer Pettersson, där skuldfrågan är oklar. En dvd-box med de tre filmerna skulle funka rätt bra på bensinmackarna, när jag inte finns med längre.– I Quick har jag haft två roller. Skådespelare och exekutiv producent. Jag påstår i alla fall att jag är det där senare. I ärlighetens namn vet jag inte riktigt vad det betyder. Men jag var i alla fall nånting mer än skådespelare.

– Dels har han varit nyfiken på projektet. Sedan hade jag en fråga om huruvida han rökte tobak under Quick-åren. Vilket han gjorde. Det var en uppgift som jag bara kunde hämta hos honom.

– ´Ett hem med ett piano´, som man säger i Danmark. Det var klassisk skolning. Man skulle gärna spela fiol. Samtidigt gillade ju jag rastakulturen och gick på steppdans. Ville bli clown ett tag. Och pappa var ju totalt lyhörd inför allt sådant där också. Men kravet var att man skulle vara bäst på det man gjorde. Jag och David smiter undan fotograferingen en stund. Hittar en liten dansk bistro som det vilar en air av salongsberusning över. Davids farfar och farmor fick 1939 asyl i Sverige på grund av Nazitysklands förföljelse av judar i det ockuperade Tjeckoslovakien. Det historiska arvet genomsyrade hans uppväxt. – Det är ett material som många är drabbade av. Det är också en berättelse som bara befolkas av förlorare. Det finns inga vinnare. Möjligen Hannes, i så fall.– Jag har inget minne av att jag skulle ha gjort något kränkande mot någon. Med det sagt har det säkert hänt att jag varit orimlig, på något sätt, mot kvinnor. Men det finns också kvinnor som varit orimliga mot mig.

– De hade varit stöttande till vad jag än hade valt. Förvånade hade de nog blivit om jag inte alls hade utbildat mig, det fanns en förväntan att jag skulle fördjupa mig. Men i vad stod mig fritt. Jag tror att de är rätt glada att jag valde som jag gjorde. Jag kan inte svära på att pappa inte också hade velat vara skådespelare eller författare. Men han kom från en invandrarfamilj, från Tjeckoslovakien, och växte upp i Sverige på femtio- och sextiotalet, och att erövra det konstnärliga blev en för lång resa att göra. Universitetet var långt bort, men det konstnärliga ännu längre. Vi – nästa generation – kunde ta ytterligare ett kliv.– Jag får inte ihop det med resten av min identitet. Religion är så våldsamt irrationellt. Det är som att du ber mig backa med bilen härifrån till Roskilde. Det kan jag göra, men varför? Jag får inte ihop det, inte när jag kan åka framlänges. Så är det med religion. Det är irrationella moment och gamla historier som jag inte kan relatera till. Åsnor, getter, stjärnor och öken i Mellanöstern. Att berätta för sina barn om korsfästelsen eller om att Röda havet delar sig i två delar känns som att dra en rövare. Jag tycker att det är andligare att min dotter cyklar iväg till skolan. Eller min son tappar en tand. Då kan jag stanna till och tänka “Wow, livet är fantastiskt”. Det här är en ständig diskussion som jag har inom mig. Det finns inte ett läge, min inställning till religion är i ständig rörelse. Och just nu är rörelsen mot en sorts nollpunkt känner jag.

Det gör mig glad Att våren är på väg, jag har börjat förspira tomater och fixa i trädgården. Min dotter köpte en kanin förra året, den har också gjort mig oväntat glad.

Få skådespelare är så förknippade med sina roller som David Dencik. Om jag berättar för någon i min omgivning att jag ska intervjua David så får jag omedelbart höra om en rolltolkning som har betytt mycket för dem. Men hur hamnade han i de originella rollerna-facket?Läser Olivia Laings ”Den ensamma staden” efter tips av Jonas Karlsson. ”Jag tycker mycket om den, men jag undrar varför han tyckte att just jag skulle läsa den. Jag måste fråga honom.” De övriga gästerna på det chica Köpenhamnskaféet verkar inte notera att skurken i den senaste Bondfilmen sitter vid bordet bredvid. Eller för den delen: Gorbatjov i hyllade “Chernobyl”, outsidern från lätt? Blev det så mycket bättre med nya partners? Borde vi vara mer pragmatiska? Vi fastnar i ett nytt resonemang. Hur praktisk är David Denciks syn på kärlek?

– Det var där jag fick en intellektuell påbyggnad och ett ordförråd för mina tankar. Jag har alltid känt mig lite klokare på svenska. Jag läser helst på svenska om jag får välja. Det är också en känslomässig grej, jag vill gärna att svenskan ska ha den platsen i mitt liv.

– Helt riktigt. Jag är uppvuxen i ett hem där vi verbaliserade och intellektualiserade i princip allting. Det intellektuella har varit blicken utåt mot världen, allt ska brytas ner i begripliga lådor. Det har fått mig att förstå mycket av världen, men det har också fjärmat mig från att uppleva saker och ting bara så där “Woooow”. Att allt ska gå via skallen har sina nackdelar, jag kan inte se en tavla utan att först ta reda på vad den heter. Jag äger liksom inte riktigt förmågan att ge mig hän.Ett typiskt David Dencik-citat. Självdistansen klär honom. Är man smart och välformulerad finns risken att framstå som elitistisk. Men David är oupphörligen rolig, ofta på sin egen bekostnad. Vi fastnar i ett samtal om vad kärlek är – egentligen? David konstaterar att han har svårt för ordet.

I Sverige vill vi gärna betrakta David Dencik som svensk och i Danmark ses han som dansk. Han har alltid rört sig mellan de olika världarna, den danska och den svenska. Han föddes i Sverige men flyttade redan som nyfödd till Köpenhamn. Där växte han upp med sina svenska föräldrar – pappa professorn i socialpsykologi Lars Dencik, mamma filmhistorikern Kerstin Allroth och brorsan Daniel, som numera är författare och filmregissör. När David var 24 år flyttade han tillbaka till Stockholm för att gå Scenskolan.Den stjärnspäckade filmen – med bland andra Sverrir Gudnason, Shanti Roney, Johan Rabaeus och Gunnel Fred i rollerna – handlar om Frida och Björn som blir passionerat förälskade och som bestämmer sig för att bilda familj. Men tre barn och en oändlig mängd smutstvätt senare har vardagen hunnit ikapp. Det är först tråkigt, sedan bråkigt. Ärligt talat är inte oddsen på parets sida – hela sextio procent av alla giftermål slutar ju i skilsmässa. Regissören och manusförfattaren Tuva Novotny tar delvis avstamp i vetenskapen i sin analys av tvåsamheten, och hon har samarbetat med kända akademiker, däribland neurobiologen Lone Frank. Det är hög igenkänning och filmen sätter igång både tankar och samtal. Själv gick jag raka vägen till bokhandeln och köpte Lone Franks bok “Att älska – Om kärlekens natur”.

Inom en radie av några hundra meter från kaféet där vi träffas utspelar sig David Denciks vardagsliv. Här ligger sonens dagis, dotterns skola och huset där familjen bor. På många sätt påminner interiörerna om det liv som huvudpersonen i nya filmen “Diorama” lever.– Frågan har en filosofisk klangbotten – vad är orsak och vad är verkan? Är det jag som avsöker ett tema i en roll för att jag är David eller är det rollen som kräver mig? Jag tror att det är en växelverkan. Jag använder absolut rollerna för att uttrycka mig. Riktigt vad jag uttrycker vet jag inte. Jag dras till de här karaktärerna, också på ett rent narcissistiskt plan. Jag tycker att det är kul att sticka ut. Att bli sedd. Iakttagen. Jag trivs i att mitt arbete syns och det gör det när jag spelar lite kufigare roller. Det måste inte vara en perverterad psykopat, jag har ju spelat jurist i “Störst av allt”. Men jag tycker om när jag får exponera en större del av mitt register än om jag bara skulle spela en polis med ett efternamn. Som har ont i huvudet eller ska skilja sig, och så är det inte så mycket mer. Kanske är jag ovanlig? De flesta skådespelare vill nog vara Stålmannen, men jag är hellre knasbollen intill Stålmannen.

Han spelade skurk i senaste Bondfilmen och har hyllats som både Lasermannen och Quick. David Dencik är en mästare på att tolka de besynnerliga, ensamma, avvikande. I nya filmen tar han sig an rollen som en helt vanlig småbarnsfarsa. Vi träffade Sveriges mest okände världskändis i Köpenhamn.– Jag är otroligt imponerad av Tuva, att skriva manus och att sedan regissera. Själv skulle jag inte ha det i mig… jag har liksom inget på hjärtat. Om du vill göra en film om svampplockning, då är jag med. Men jag har inget eget att komma med.

I vanliga fall trivs David Dencik med vardagslivet. Det är en skön motvikt till allt resande och de intensiva inspelningsplatserna. Men pandemin blev en utmaning, inte bara för att han saknade skådespeleriet. Också det lilla livet var krävande. Till skillnad från i Sverige var ju de danska skolbarnen hemskickade.När David Dencik var liten gick han på Judiska skolan. Hans egna barn går på en skola som har en kristen värdegrund. Familjen förenar olika högtider, det judiska med det kristna. De firar så att säga både shabbat och jul. Med det sagt: David Dencik har allt svårare för religiositet.

På sistone har David Dencik fått mycket uppmärksamhet för sin rollprestation i nya Bondfilmen. Har rollen rentav öppnat dörren för en ny karriär? Nej tyvärr, konstaterar David med ett leende.2014 spelade han huvudrollen i Mikael Marcimains filmatisering av Klas Östergrens roman Gentlemen där Dencik spelar huvudrollen som dandyn Henry Morgan. Det var tredje gången Dencik och Marcimain arbetade tillsammans.

Från 2018 och tre år framåt gästade Dencik Högskolan för scen och musik (HSM) vid Göteborgs Universitet, inom ramen för ett nytt Artist in Residence-program. Programmet, som stöds ekonomiskt av Stenastiftelsen, går ut på att under en treårsperiod bjuda in tongivande konstnärer för återkommande insatser som gästlärare. Dencik är nu hedersdoktor vid Göteborgs universitet.

2012 meddelades att Dencik kommer att spela Thomas Quick i en filmatisering av Hannes Råstams bok Fallet Thomas Quick – att skapa en seriemördare. Filmen Quick fick premiär hösten 2019 och Dencik tilldelades Guldbaggen för bästa manliga biroll för titelrollen som Quick.David Dencik är son till Lars Dencik och Kerstin Allroth samt yngre bror till manusförfattaren och dokumentärfilmsregissören Daniel Dencik. Han är uppvuxen i Köpenhamn och bodde där 1974–1999, innan han återvände till Sverige för att studera vid Teaterhögskolan i Stockholm 1999–2003. Dencik hade en mindre roll i Män som hatar kvinnor som journalist på tidningen Millennium. I den amerikanska versionen, The Girl with the Dragon Tattoo, har han dock en lite större roll när han spelar polisen som i tillbakablickarna försöker utreda vad som hänt den försvunna Harriet Vanger, en roll som i den svenska filmen gjordes av Björn Granath. Under 2011 gjorde Dencik sina första roller i internationella storfilmer som Steven Spielbergs War Horse, David Finchers The Girl with the Dragon Tattoo och Tomas Alfredsons Tinker, Tailor, Soldier, Spy.Enligt Danielsson så har filmteamet haft nära kontakt med Råstams researcher Jenny Küttim och även hans familj under produktionen. Även den verkliga Thomas Quick (som i dag heter Sture Bergwall) är informerad om att filmen görs, men har inte alls varit delaktig i filmprocessen. Filmen tog lång tid, från tanke till handling, att göra, på grund av finansiering och att projektet hoppade mellan olika samproducenter. Planerna på att göra film av Quick-dramat har funnits ända sedan Råstams bok släpptes och projektet har styrts upp från start av producenten Helena Danielsson och skådespelaren David Dencik, som tillsammans förhandlat fram rättigheterna. Quick handlar om en av Sveriges största juridiska skandaler hittills. Hannes Råstam var fast besluten att bevisa Thomas Quicks oskuld och avslöja det juridiska rättskaos som gav Quick ett liv i ett rättspsykiatriskt fängelse.Den 7 augusti 2019 kom nyheten att Quick var en av de tre nominerade filmer till att bli Sveriges Oscarsbidrag, men senare samma månad valdes istället en annan film. På Guldbaggegalan 2020 vann Quick för bästa manliga biroll till David Dencik och bästa smink.

Skådespelaren David Dencik har sagt i en intervju i Aftonbladet att han genom sin roll som John Ausonius i Mikael Marcimains TV-serie Lasermannen (2005) fick ett intresse för rättsfall. I och med Hannes Råstams TV-dokumentär och senare bok Fallet Thomas Quick: Att skapa en seriemördare om Quick ökade hans intresse för den rollen. 2012 medverkade han i Marzimains långfilm Call Girl, där han lärde känna den exekutive producenten Helena Danielsson och tillsammans köpte de rättigheterna till att göra film av Quick-dramat år 2013. Enligt Danielsson så var planerna först att Quick skulle bli en TV-serie i flera episoder, men planerna ändrades till att det istället skulle bli en långfilm.

Direktsänt morgonprogram. Nyheter varvas med fördjupande diskussioner, bevakning av de senaste trenderna, personliga intervjuer, kultur och sport.Direktsänt morgonprogram. Nyheter, diskussioner & intervjuer.

Skådespelaren David Dencik slog igenom i sin roll som Lasermannen i filmen med samma namn år 2005. Sedan dess har han tilldelats en rad tunga roller. Under hösten är han aktuell i Netflix-serien ”Kastanjemannen” och i nya bondfilmen ”No time to Die”. David berättar att han tycker att det var oerhört lustfullt att få förtroendet från regissören och hela produktionen att få gå rätt långt och spela stort i sin roll i den allra sista bond-filmen. ”Det var roligt att få förtroendet att göra en dynamit-Harry-gubbe”, säger han.Det blev ytterligare en höjning när Riksbanken presenterade det nya räntebeskedet. Riksbankschef Erik Thedéen gästar Nyhetsmorgon och berättar om ekonomins framtid, dalande svenska kronan och räntehöjningarna. Paula McManus är skådespelare, dramatiker och regissör, född 1968 i Stockholm. Hon är autodidakt och började sin teaterbana hos den fria gruppen Ung utan pung. Rikard Wolff är skådespelare och sångare – välkänd och folkkär – efter en lång och gedigen karriär på scen och på film. Inte minst genom rollen som Zac i Änglagård-filmerna.Född 1973 i Spånga i Stockholm och utbildad på Teaterhögskolan i Krakow och på Dramatiska Institutet i Stockholm och har frilansat som regissör sedan 2001.Lasermannen på tv, spion i Tinker, Tailor, Soldier, Spy och akademikern Puss i Top of the Lake. Ständigt aktuelle David Dencik intervjuades av Anneli Dufva när han spelade Idioten på Dramaten.

Skådespelaren Sven Ahlström, verksam vid Stockholms Stadsteater intervjuas av Anneli Dufva. Ahlström är också ett välkänt namn från film och tv, till exempel från serierna Bron och Blå ögon. Sofia Helin är född 1972 i Örebro och uppvuxen i Linköping. Hon studerade på universitetet i Lund innan hon gick först Calle Flygares teaterskola och sedan Teaterhögskolan i Stockholm 1998-2001. 2017 var året då Evin Ahmad spelade Hamlet på Folkteatern i Göteborg, fick pris för huvudrollen i filmen Dröm vidare och släppte en självbiografisk roman. I april var hon gäst hos Anneli Dufva.Moa Gammel, född 1980 i Stockholm, debuterade på scenen på Dramaten när hon var 12 år – i Pippi Långstrump och rollen som Annika. Hon var som ung med i flera uppsättningar i radion.

I förra veckan blev han nominerad till en Guldbagge för årets manliga huvudroll för sin prestation i filmen ”Korparna”. Men han kan också just nu ses i titelrollen i ”Oidipus” på Dramaten.”Numera presenterar jag mig som koreograf, kompositör och regissör” säger Birgitta Egerbladh som också är musiker och dansare. Denna scenens mångsysslare från Umeå intervjuas av Anneli Dufva.

Han jobbar både i Skandinavien och internationellt, och har gjort mycket tv och film – ca 35 filmer och tv-serier vid det här laget. Lasermannen på tv, Henry Morgan i Gentlemen, spion i Tinker, Tailor, Soldier, Spy. Under hösten 2017 var han åter aktuekll i tv-serien Top of the lake av Jane Campion där han spelar den obehaglige akademikern Puss.

Alexander Salzberger är skådespelare, just nu på Dramaten, men han är också komiker och författare och aktuell med den självbiografiska boken Kicktorsken. Programledare: Anneli Dufva.Veckans gäst hos Anneli Dufva är Philip Zandén, skådespelare och regissör, som sedan många år huvudsakligen är knuten till Stockholms Stadsteater, men just nu aktuell i Spelman på taket i Malmö.