Don T Redirect On Form Submit

Om du har valt prisnivån Premium anger du antalet meddelandeenheter. Premium-nivån ger resursisolering på processor- och minnesnivå så att varje arbetsbelastning körs självständigt. Den här resurscontainern kallas för en meddelandefunktionsenhet. Ett premiumnamnområde har minst en meddelandeenhet. Du kan välja 1, 2, 4, 8 eller 16 meddelandeenheter för varje Service Bus Premium-namnområde. Mer information finns i Service Bus Premium-meddelanden.

Du behöver ett Azure-konto för att genomföra kursen. Du kan aktivera dina MSDN-prenumerationsfördelar eller registrera dig för ett kostnadsfritt konto.Nu ska du skapa arbetsrollen som bearbetar orderöverföringarna. I det här exemplet använder vi den projektmall för Visual Studio som heter Arbetsroll med Service Bus-kö. Du har redan fått de autentiseringsuppgifter som krävs från portalen.

Belastningsutjämning. I många program varierar systembelastningen beroende på tidpunkten, medan den bearbetningstid som krävs för varje arbetsenhet vanligtvis är konstant. Medlingen mellan meddelandeproducenter och -konsumenter med hjälp av en kö innebär att den konsumerande appen (arbetaren) endast måste konfigureras för att kunna hantera en genomsnittlig belastning i stället för mycket hög belastning vid vissa tider. Köns djup växer och dras samman allt eftersom den inkommande belastningen varierar. Detta sparar direkt pengar eftersom den mängd infrastruktur som krävs för att underhålla programbelastningen blir mindre.

I Průzkumník řešení expanderar du FronendWebRole, högerklickar på Modeller och väljer Lägg till och väljer sedan Klass. I rutan Namn anger du namnet OnlineOrder.cs. Välj Lägg till.Välj fliken Bläddra och sök sedan efter Azure.Messaging.ServiceBus. Välj paketet Azure.Messaging.ServiceBus , välj Installera och godkänn användningsvillkoren.

Att utveckla för Microsoft Azure är enkelt tack vare Visual Studio och det kostnadsfria utvecklingsverktyget Azure SDK för .NET. Den här självstudiekursen vägleder dig igenom stegen för att skapa en app som använder flera Azure-resurser som körs i din lokala miljö.Skapa en OnlineOrder-klass för att representera ordrarna allt eftersom du behandlar dem från kön. Du kan återanvända en klass som du redan har skapat. Högerklicka på klassen OrderProcessingRole (högerklicka på klassikonen, inte på rollen) i Solution Explorer. Välj Lägg till och sedan Befintligt objekt. Nu ska du ändra visningsnamnet för din app. I Průzkumník řešení dubbelklickar du på filen Views\Shared\_Layout.cshtml för att öppna den i Visual Studio-redigeraren. I Solution Explorer dubbelklickar du på Controllers\HomeController.cs. Lägg till följande using-uttryck högst upp i filen för att inkludera namnområdena för den modell som du precis har skapat, samt Service Bus. I det här avsnittet ska du skapa klientdelen för din app. Först skapar du de sidor som din app visar. Efter det lägger du till kod som skickar objekt till en Service Bus-kö och visar statusinformation om denna kö. Belastningsbalansering. Allt eftersom belastningen ökar kan fler arbetsprocesser läggas till för att läsa från kön. Varje meddelande bearbetas bara av en av arbetsprocesserna. Dessutom möjliggör den här pull-baserade belastningsutjämningen optimal användning av arbetsdatorerna även om arbetsdatorerna skiljer sig åt när det gäller bearbetningskraft, eftersom de hämtar meddelanden med sin egen maximala hastighet. Det här mönstret kallas ofta för ett konkurrerande konsument-mönster.

Genom att använda en meddelandetjänst mellan webben och mellannivåerna frikopplas de båda komponenterna. Till skillnad från direktmeddelanden (t.ex. TCP eller HTTP) ansluter inte webbnivån direkt till mellannivån. I stället skickas arbetsenheter som meddelanden till Service Bus, som behåller dem på ett tillförlitligt sätt tills mellannivån är redo att förbruka och bearbeta dem.Det första steget är att skapa ett namnområde och hämta en SAS-nyckel (signatur för delad åtkomst) för det namnområdet. Ett namnområde ger en appgräns för varje app som exponeras via Service Bus. SAS-nyckeln genereras av systemet när ett namnområde har skapats. Kombinationen av namnet på namnområdet och SAS-nyckeln tillhandahåller autentiseringsuppgifterna för Service Bus som används för att tillåta åtkomst till ett program.

För att komma igång med Service Bus-meddelandeentiteter i Azure måste du först skapa ett namnområde med ett namn som är unikt i Azure. Ett namnområde tillhandahåller en omfångscontainer för Service Bus-resurser i ditt program.Starta Visual Studio med hjälp av administratörsbehörighet: högerklicka på programikonen i Visual Studio och välj sedan Kör som administratör. Azure Compute-emulatorn, som beskrivs senare i den här artikeln, kräver att Visual Studio startas med administratörsbehörighet. Service Bus innehåller två entiteter för att stödja den asynkrona meddelandetjänsten: köer och ämnen. När man använder köer förbrukas varje meddelande som skickas till kön av en enda mottagare. Ämnena stödjer det mönster för publicera/prenumerera där varje publicerat meddelande görs tillgängligt för en prenumeration som har registrerats med ämnet. Varje prenumeration underhåller logiskt nog sin egen meddelandekö. Prenumerationer kan också konfigureras med filterregler som begränsar den uppsättning av meddelanden som skickas vidare till prenumerationskön till dem som matchar filtret. I följande exempel används Service Bus-köer. Tidsbestämd frikoppling. När du använder det asynkrona meddelandemönstret behöver producenter och konsumenter inte vara online samtidigt. Service Bus lagrar meddelanden på ett säkert sätt tills den konsumerande parten är redo att ta emot dem. Detta gör att komponenterna i den distribuerade appen kan frikopplas, antingen frivilligt, till exempel för underhåll, eller på grund av en komponentkrasch, utan att detta påverkar hela systemet. Dessutom behöver den konsumerande appen endast kopplas upp och vara online under vissa tider på dagen.

I fönstret Princip: RootManageSharedAccessKey väljer du kopieringsknappen bredvid Primär anslutningssträng för att kopiera συμβολοσειρά σύνδεσης till Urklipp för senare användning. Klistra in det här värdet i Anteckningar eller på en tillfällig plats.Slutligen uppdaterar du den webbkod som du skapade tidigare, för att på så sätt skicka objekt till kön. I Solution Explorer dubbelklickar du på Controllers\HomeController.cs.

Nu ska du lägga till kod för att skicka objekt till en kö. Först måste du skapa en klass som innehåller anslutningsinformation för Service Bus-kön. Sedan initierar du anslutningen från Global.aspx.cs. Slutligen uppdaterar du den överföringskod som du skapade tidigare i HomeController.cs för att den faktiskt ska skicka objekt till en Service Bus-kö.I dialogrutan Lägg till nytt rollprojekt väljer du Arbetsroll. Välj inte Arbetsroll med Service Bus-kö eftersom den genererar kod som använder äldre Service Bus SDK.

I det vänstra navigeringsfönstret i portalen väljer du Alla tjänster, integrering i listan över kategorier, hovra musen över Service Bus och välj sedan Skapa på Service Bus-panelen.Om du vill skicka in en order för bearbetning måste klientdelens UI-komponent, som kör webbrollen, interagera med den mellannivålogik som kör arbetsrollen. I det här exemplet används en meddelandetjänst via Service Bus för kommunikation mellan nivåerna.Ersätt även den befintliga definitionen för namnområdet med följande kod i filen HomeController.cs i Visual Studio. Den här koden innehåller metoder för att hantera överföring av objekt till kön.

Tänk på att en scaffoldad klass är en grundstruktur som troligen behöver modifieras. Om du använda andra klassnamn och/eller namespace så kan du behöva ändra i de klasser som scaffoldats fram.Det finns definitivt en viss tröskel innan en programmerare känner sig bekväm och produktiv i strukturen som artikeln behandlar. Grundtanken är att minska antalet kodrader som behövs skrivas och att få en känd och tillförlitlig struktur på koden. I längden kan det underlätta produktion av kod som är av det enklare slaget, till exempel CRUD-baserad formulärhantering.

Mikael Roos undervisar vid Blekinge Tekniska Högskola och skriver om webbprogrammering, webbutveckling och utmaningen med att undervisa på distans och campus. Mikael driver ett företag inom webbprogrammering och på kvällarna utvecklar han sina projekt inom öppen källkod.Artiklar, guider, tips och trix tillsammans med exempelprogram inom webbprogrammering och webbutveckling. Inläggen är listade i den ordning som de senast uppdaterats. Om användaren kan logga in så gör vi en redirect till en sida, om användaren inte kan logga in så gör vi en redirect till den ursprungliga sidan. Så brukar det fungera. För att exemplet skall fungera så behöver vi lägga till en formulärklass, ja, egentligen två stycken. En för login-formuläret och en för user-create-formuläret.Det ser inte riktigt ut som en skapa-användare sida. Det är mer en samling av alla varianter av HTML formulärelement som finns. Men med hjälp av dem kan vi säkert skapa ett eget formulär som innehåller exakt det vi vill.

Vi diskuterar nu förstås lite halvsanningar eftersom lösningen skulle kunna bli enklare med ett server-side-språk. Men lita på oss när vi säger att JavaScript kommer göra det ännu enklare.All felsökning som inte är strategisk är idiotisk. Inga undantag. Om du någon gång försöker övertyga någon om någonting annat bör du läsa en bok om programmering och tänka om. För att vara värdig att kalla dig själv för mjukvaruutvecklare så behöver du vara strategisk. Tycker du att vi är hårda? Tänk efter. Bygger arkitekter hus på måfå? Ingenjörer broar genom att chansa? När en TV-reparatör ska laga en TV. Tror du hen bankar på den med en hammare tills den fungerar? Nej? Behöver vi ens ge fler exempel? Självklart är svaret nej. Professionella ämbetsmän bankar inte på måfå. Visst kanske vi bankar på TV-apparaten ibland. Men om vi gör det så vet vi varför vi gör det.Vi använder alltså märkesspråk för att delimitera olika sektioner i en flödestext. Om du tänker tillbaka på vad vi tidigare diskuterat om att allting är rå text, så kan denna text i teorin representera vad som helst.Text, video, bild etc. I vilket fall så använder vi märkesspråk för att delimitera olika delar av dokumentet i olika sektioner. Låt oss se till ett snabbt exempel på hur detta fungerar i märkesspråket HTML. Ett exempel på en statisk webbsida är denna. Alltså htmlhunden.se. De dynamiska delarna (såsom t.ex. innehållsförteckningen) av denna bok har redan genererats i förväg. När din webbläsare ber om att få den sida du är på just nu — så kommer servern alltid att servera samma HTML. Nämligen den du just nu ser på. Men om ekvivalens inte gäller i programmering, vad gäller då istället? Jo, tilldelning. Med matematisk ekvivalens menar vi att evalueringen (resultatet av att beräkna) av det vänstra ledet är exakt samma sak som evalueringen av det högra ledet. Med tilldelning däremot, menar vi att evalueringen (resultatet av beräkningen) av det högra ledet representeras av det vänstra ledet.

Detta har (bland andra anledningar) gett upphov till att webbläsare i olika skeden implementerat olika delar av HTML-, CSS- och JavaScript-specifikationerna. Med andra ord, att olika ”dialekter” av samma språk varit tillåtet i olika webbläsare. Med andra ord att vi kan skriva vissa saker i vissa webbläsare och andra i andra, vilket gör att webbläsare A kanske inte förstår uttryck B, som webbläsare C förstår.Om du ska ta med dig en poäng ifrån det här kapitlet så bör det vara denna. Anta aldrig att alla webbläsare stödjer den funktionalitet du vill använda. För att ta reda på vilka webbläsare som stödjer en viss funktionalitet du vill använda brukar en enkel webbsökning på funktionaliteten plus termen ”browser support” göra jobbet. Om du vill undersöka någonting som är relaterat till HTML5- eller CSS3-standarden så är även caniuse.com en mycket bra resurs.Med ordet statiskt menar vi (krasst) att om vi skulle öppna samma HTML-dokument två gånger i samma webbläsare så kommer vi att se ett precis likadant dokument andra gången som första. Låt oss omformulera detta. Ett icke-dynamiskt dokument är alltså ett icke-förändrande dokument. Ett statiskt dokument är ett dokument som inte förändras oavsett när vi visar upp det.

Ett av målen för W3C (standardsorganisationen för bl.a. css) är att underlätta för konumptionen av webbaserat innehåll på plattformar än just en dator. Det kan handla om allt ifrån Smartphones till enheter för talsyntes och punktskrift (Braille). Genom att separera innehåll ifrån presentation är det alltså markant lättare, eftersom maskinen inte behöver bry sig om att filtrera ut presentationen ifrån innehållet.

Med triangulering så menar vi helt enkelt att en väljer några strategiskt valda positioner. Och verifierar att input och output stämmer överens med de antaganden vi gjort. Om du tittar på din kod och gör ett par intuitiva antaganden. Vart skulle du då gissa att det är fel? Gå sedan in på dessa ställen och verifiera att ”världen” (state) vid dessa tillfällen faktiskt ser ut såsom du antar att den gör. Med andra ord. Om du antar att en viss funktion returnerar ett visst värde, undersök att den verkligen gör det. Om du antar att en variabel innehåller ett visst värde, verifiera att den verkligen gör det. Och så vidare. Men vad är det screen readern behöver veta? Rimligen behöver den t.ex. veta vad som är meny-länkar så att den kan ge användaren en möjlighet att navigera ifrån den sidan den är på. Rimligen behöver den veta vilken del av sidan som är ”huvud-content” (t.ex. en artikel) så att den inte börjar läsa upp annonserna för användaren. Rimligen behöver den veta vad artikeln har för rubrik så att den kan läsa upp den först, och sedan pausa i någon sekund så att användaren, lyssnaren, förstår att det är en rubrik. Rimligen behöver den veta vilka ord som ska läsas med extra emfas så att vi inte råkar ut för missförstånd såsom i det tidigare exemplet med punktlistan. När vi som webbutvecklare utvecklar sidor är det vanligt att vi kör en lokal webbserver på vår egen dator. Detta bl.a. för att närmare efterlikna (mimik:a) den miljö som vår webbsida faktiskt kommer att leva i när den ligger ”live” på Internet.När vi talar om språk för webbutveckling talar vi oftast antingen om server-side- eller client-side-språk. Vi pratar också om statiska och dynamiska webbsidor. Förenklat uttryckt så kan vi med hjälp av server-side-språk uppnå dynamiska språk. Utan server-side språk kan vi endast skapa statiska webbsidor. Detta är en halvsanning (p.g.a. JavaScript), men det kommer vi tala om mer senare. För att skapa dynamiska webbsidor behöver vi introducera någon form av programmerings/scripting-språk. Med märkesspråk endast, kan vi alltså endast skapa statiska webbsidor.

Många gånger har vi inte resurser nog att faktiskt förstå varför ett fel inträffade. Om vi väl lyckats lösa det behöver vi istället tuta på. Men låt oss bara säga att om vi inte förstår varför ett fel inträffade så spelar det absolut ingen roll att vi har löst det. Det kommer att hända igen.

Ett par exempel på lösningar som är drivna med öppen källkod är bloggmotorn WordPress, operativsystemet Linux, webbservern Apache och databashanteraren MySQL.

När vi refererar till en resurs inom vår egen domän så använder vi ett format som närmast liknar det *nix-system använder. Förnim dig det vi tidigare diskuterat! Alltså slash för att denotera nästa mapp, punkt-punkt för att vandra en mapp upp i hierarkin, och en initial slash för att denotera roten. För enkelhetens skull kommer vi att arbeta med det senare alternativet. Detta gör vi helt enkelt genom att placera följande script-element i vår .html-fil: Man kan ju tycka att det borde räcka med att kunna hänvisa till element bara via deras typ, klass eller typer. Detta är dock inte sant, suck! Det går att använda att komma åt element på andra sätt och detta gör det lättare man slipper sätta klass eller id på allt. Nedanför finner ni olika selektorer och exempel. Observera att det finns flera….Never ending story!

HTML-hunden är skriven av Christopher Okhravi (@chrokh) och Madelen Hermelin. Guiden är skriven för att användas under kurser vid Institutionen för informatik och media under Uppsala universitet men du är förstås välkommen att använda den vemän du är 🙂 Internet bygger på en modell som vi kan kalla för request-response-modellen. Ett ”request” är en förfrågan, och ett ”response” är ett svar. Vi vet ju nu att en servers uppgift är att servera klient med resurser. Men mer specifikt så serverar en server ett (passande) response till en klient, när denne klient skickar ett request. Vi säger passande eftersom reponse:et förstås beror på vilket request vi har skickat. Återigen. Vi har inte bara slängt ihop ovan text lite hursomhelst. Utan det indenterade dokumentet är en representativ omskrivning av det tidigare diskuterade HTML-dokumentet. Återigen. Jämför denna indenterade version med den faktiska HTML-koden. Föräldra-barnrelationer defineras alltså nu genom indentering in. Syskonrelationer kan vi identifiera genom att hitta element som befinner sig på samma horisontella nivå under en och samma förälder.jQuery-metoden get tar emot två argument. Först en (1) URL som motsvarar den sida vi vill request:a. Vidare en (2) callback-funktion. Alltså en funktion som kommer att anropas när request:et är avslutat och vi får ett response tillbaka.

För att kunna svara på frågan om vad som är fel. Behöver vi först förstå vad vi egentligen menar när vi pratar om mjukvarufel. Vad innebär det att någonting ”inte fungerar”. Återigen finns det säkert en miljon definitioner men vi ser det så här. Om vi förväntar oss A, men upplever B — så har ett fel uppstått. Denna definition är en viktig del av en realisation. Realisationen
att det inte bara finns en lösning. Det finns också ett problem. Faktum är att det inte kan finnas en lösning utan ett problem. Varför? Eftersom en lösning är en lösning på ett problem. En lösning utan ett problem är ingen lösning. Så innan vi ens kan börja diskutera en lösning behöver vi definiera vårt problem.Tänk på namnet — Cascading Stylesheets — stilmallar som ”kaskadar”. Vad menas egentligen med att de ”kaskadar” och hur kan vi använda det till vår fördel?När vi instantierar en klass så körs ju, som nämnt och bekant, konstruktorn. Låt oss då kombinera dessa två (ovan) exempel för att se vad som händer när vi kör programmet.

För att sammanfatta absoluta och relativa sökvägar så vill vi understryka att det egentligen alltså är mycket enkelt. En relativ sökväg utgår ifrån den mapp där den som använder sökvägen befinner sig. En absolut sökväg utgår ifrån ”roten” av den nuvarande enheten.Föreställ dig en blind person. Hur läser en blind person din webbsida? Rimligen med någon form av screen reader. En screen reader (t.ex.) är en maskin som läser källkoden för din webbsida och genom text-till-tal-syntes sedan läser upp relevant text på webbsidan.

Vi pratade tidigare lite om absoluta och relative sökvägar i relation till Microsoft Windows. Låt oss även prata om absoluta och relativa sökvägar i *nix-baserade system. I nästan alla operativsystem fungerar idéen om sökvägar på samma sätt. Punkt refererar relativt till den nuvarande mappen. Punkt-punkt till en mapp uppåt. Ett ord till en fil eller mapp i nuvarande mapp. Och slash används för att koppla ihop dessa. Varje slash denoterar alltså i någon bemärkelse ”nästa steg”.HTML är alltså det märkesspråk vi använder för att ”märka upp” ett stycke media. Vi använder termen media eftersom HTML-dokument inte endast behöver bestå av text. De kan även innehålla bilder, ljud och video. Faktum är att UNIX-baserade operativsystem i grund och botten inte bryr sig om filändelser. Istället för att filändelsen specificerar vilket program som bör användas för att öppna filen, så specificerar filen själv vilket program som bör användas. För att användare ska kunna interagera med våra webbsidor har vi flera tillgänglia faciliteter. Vi har pratat om länkar som ger en användare möjligheten att navigera emellan sidor. Vi har pratat om ankare som ger användare möjligheten att navigera inom en och samma sida. Men om användaren vill ge oss data? Om vi t.ex. vill fråga användaren om dennes namn? In kommer formulär och räddar dagen.Men vad händer egentligen när användaren skickar ett formulär? Vart skickas datan? Hur kan vi hantera den? Försök förnimma dig om att vi tidigare i detta kapitel talade om att HTML i sig inte är tillräckligt för att processa formulär. Det är fortfarande sant.

I vissa fall innebär denna transformation att vi går ifrån ett filformat till ett annat. Säg t.ex. när vi konverterar en videofil ifrån ett format till ett annat. Kanske för att det ska gå att spela upp på en mobil enhet.Man skulle alltså kunna säga att HTML i någon bemärkelse är addativt. Vi har en mängd text, och omsluter sedan olika delar av texten med element för att skapa en semantisk indelning. Utan element, har vi ingenting annat än en enda lång sträng av text. Vi omformulerar ovan paragraf. Ett server-side-språks huvudsakliga uppgift är alltså att ”hitta på” ett html-dokument. Ett statiskt response skulle vara att bara svara med en existerande html-fil. Men ett dynamiskt response skulle innebära att server-side-språket först utför en del logik, och sen ”on the fly” skapar den html-fil som servern svarar med. Som nämnt i syntax-kapitlet så räknar vi med att du har en viss erfarenhet av objektorienterad programmering sedan tidigare. Så vi kommer i detta kapitel i huvdsak fokusera på att redogöra för syntax.

Det säkraste sättet att hitta felet är oftast att följa exekvering. Ifrån absolut början till absolut slut. Utan undantag. Tyvärr blir den ofta också ofta den mest kostsamma eftersom vi måste gå igenom så ruskigt mycket kod. Självklart är det dock mycket bättre än att banka på måfå. Det är mycket mer troligt att vi faktiskt kommer att hitta felet med denna metod.För att försöka vara i framkant har webbläsare implementerat experimentell funktionalitet. Sedan har webbutvecklare börjat använda dessa funktioner, och börjat förlita sig på existensen av dessa funktioner. Vilket har lett till problem när dessa webbsidor sedan läses i webbläsare som inte implementerat dessa funktioner. Kort sagt, så är det en soppa.

Som vanligt är detta bättre sätt baserat på idéen om ”separation of concerns” och innebär att vi flyttar vår JavaScript till en separat fil. Och det är detta vi kommer göra i nästa stycke.Men när vi nu börjar diskutera element så är det alltså viktigt att du kommer ihåg vårt mål när vi skapar HTML-dokument. Målet är att modellera den information vi önskar att beskriva i ett hierarkiskt format.

Mycket av världens mjukvara drivs av open source. Alltså mjukvara vars källkod är öppen för allmänheten. Men vad är egentligen open source? Hur kan vi använda det? Hur kan vi bidra?Den här guiden är framtagen av Christopher Okhravi (@chrokh) (Universitetsadjunkt, Uppsala Universitet) och Madelen Hermelin (Universitetsadjunkt, f.d. Forskningsassistent, Uppsala Universitet). Detta är ett dokument som delvis används vid undervisning under Institutionen för Informatik och Media vid Uppsala Universitet, men bör ses som ett uttryck för författarnas personliga åsikter och inte universitetets.Syntax är ett ord som används för att beskriva hur vi uttrycker någonting i ett visst språk. Varje programmeringsspråk och märkesspråk har en egen syntax. Olika märkesspråk har olika syntax, men idéen är densamma. Ett märkesspråk använder någon form av syntax för att ”markera ut” vilka delar av en text som är av vilken typ. T.ex. rubriker, paragrafer, länkar, emfas, citat o.s.v.Navet i det stora webbhjulet måste vi förstås hävda är just HTML. Detta markup-language har hängt med länge och är just det språk vi använder för att strukturera upp information på ett sätt som en webbläsare förstår. Detta kapitel kommer lära dig hur HTML fungerar och hur vi skriver det.

En målsättning och effekt av att presentation separeras ifrån innehåll — är adaptivitet. Om innehållet är helt ”befriat ifrån” presentation så skulle man i teorin kunna visa innehållet med vilken typ av presentation som som helst.Kommentarer kan vi skriva i HTML-dokument av olika anledningar men t.ex. skulle vi kunna använda de till att skriva förklarande kommentarer, för att logiskt gruppera olika delar av HTML-dokumentet (för utvecklaren), eller kanske för att skriva en TODO-notis om någonting som måste bättras på senare.

Maskiner behöver inte bara veta vad som är vad för att vi ska kunna närma oss artificiell intelligens. Utan i fallet av webben behöver webbläsaren helt enkelt veta vad som är vad för att kunna presentera informationen för oss på ett rimligt sätt. Kom ihåg. Annars är vi tillbaka i den svårhantereliga värld där paragrafindelningar inte existerar och all text kommer i ett enda långt stycke ifrån början till slut rakt av. Vilken pers det hade varit. Innan vi lärt oss ett dugg om JavaScript ska vi köra en djupdyk med näsan först, och skriva vårt första skript. Samtidigt kommer vi att diskutera var vi väljer att placera vår kod och hur man bör arbeta med JavaScript. I de fall där vi hämtar varje rad som en associativ array så innebär det att varje rads nycklar motsvarar namnet på databasens kolumner. I de numeriska fallen så når vi helt enkelt argumenten i samma ordning som de är definierade i datbasen.

Att isolera felet handlar inte om att lösa problemet. Att isolera felet handlar om att hitta det. Innan vi kan lösa någonting så behöver vi hitta vad som orsakar felet. Vi behöver inte alltid förstå varför det händer. Men vi behöver absolut hitta var det händer.

I de flesta märkes- och programmeringsspråk så finns faciliteter för vad som kallas för kommentarer. Text vi kan skriva i våra källkodsdokument som inte har någon effekt på det renderade resultatet.Låt oss fundera lite på vad en webbläsare är genom att fundera på vad ett datorprogram är. Ett datorprogram är (oftast) en uppsättning funktioner som transformerar input till output.

Det som huvudsak skiljer labels ifrån helt vanlig text är att vi kan associera en label med en formkontroll. Detta betyder att webbläsaren t.ex. kan göra så att när användaren klickar på etiketten (label) så hamnar respektive formkontroll i ”fokus”. Detta betyder även förstås att robotar (t.ex. sökspindlar) lättare kan läsa av vad en viss formkontroll är till för, eftersom de kan läsa etiketten.Men det vi behöver fokusera på nu, är alltså att vi inte behöver se webbläsaren som ett program som ”browsar” internet. Vi kan likväl se webbläsaren som ett program som kan rendera HTML-filer.

För att kunna svara på den frågan behöver vi bena ut ett par olika begrepp och lära oss lite mer om den arkitktur som vårt kära internet bygger på. Vi behöver bl.a. prata om klienter, servrar, nätverk, requests och responses.Just ordet ”kaskad” åsyftar idén om att någonting ”faller” ned ifrån en nivå till en annan och så vidare i etapper. I relation till just CSS så handlar detta om att (de flesta) CSS-regler som appliceras på en förälder även gäller för alla förälderns barn.

Låt oss tänka på det. Data och applikationer är inte samma sak. Eller kanske kan vi uttrycka oss i termer av att data och processer inte är samma sak. Om vi ser applikationer som formaliserade processer. Steg för steg. Så är alltså inte data och processer inte samma sak. Jag tror inte vi behöver understryka detta mera utan förhoppningsvis finner du det förhållandevis naturligt.Checkboxes använder vi till skillnad ifrån radio buttons när vi vill ge användaren möjligheten att välja ett, eller flera alternativ av många. Mycket användbart när det kommer till frukt! I övrigt fungerar de i stort sett som radioknappar. Tänk dig.. vi anropar jquery ready-metoden, och säger ”Hej, nu vill jag att du säger till mig när sidans DOM har laddat klart”. Sedan skickar vi in en funktion till ready-metoden och då är det som att vi säger ”..och när sidans DOM har laddat klart, då vill jag att du utför allt som står i den här andra funktionen”. Inga konstigheter! För att en data ska vara agnostisk ifrån sin applikation så krävs det dels att vi (1) har någon form av formaliserad standard för hur data ska lagras. Eftersom datat någonstans måste skrivas till disk eller minne så behöver vi ett strukturerat format att spara det i. Sedan behöver vi förstås även (2) ett sätt att interagera med denna data, eller snarare denna databas. Detta är vad vi vanligtvis benämner som en DBMS (Database Management System).

Alla ovan punkter har förstås inte alltid varit sanna. I webbens tidiga dagar hade vi tur om vi träffade på en animerad gif av en hamster som dansade. Idag har vi världsförändrande webbsidor såsom Google Maps. Gränsen för vad som kan täckas in av ordet webbsida börjar tänjas längre och längre, och gränsen mellan en traditionell applikation och en webbsida är nästan redan utsuddad. Men låt oss återkomma till den här diskussionen i ett senare kapitel.Lagom intuitivt så är alltså skillnaden mellan en numrerad och en onumrerad lista att den numrerade listan använder nummer istället för symboler framför varje element i listan.

Ett annat lämpligt scenario för GET är t.ex. sökningar och filtrering. Föreställ dig en webbshop med en sökruta. När vi söker efter en produkt så förändrar vi ju självklart inte några produkter på webbshop:ens server. Vi använder då GET för att berätta för servern vilken/vilka term/-er vi har sökt — så att servern kan svara med rätt response.Men maskiner (e.g. webbläsare) har idag inte den förståelse som ovan beskrivs. En webbläsare kan inte förstå vad den ska representera som en egen paragraf genom att processa texten. Maskinen läser inte texten och börjar tänka att ”hmm.. här ska vi nog ha en radbrytning”. Därför behöver vi berätta för maskinen vad som är vad.

Om HTML beskriver en webbsidas innehåll så beskriver CSS hur detta innehåll ser ut. Om webben var en teaterpjäs skulle HTML vara manuset och CSS regissören. ”Du ska stå där, du där och du där! Vänta nu, du behöver ha en grön hatt, och du behöver ha en mask och en cape!”Detta kan tyckas det mest självklara av alla steg. Men glöm inte vad vi sa. Vi har sett det här så många gånger att det är lika bra att på en gång acceptera att det inte är en självklarhet. Innan vi kan börja angripa problemet måste vi identifiera det. Vad är det som inte fungerar?