Karl 12 Häst

H&M All In, född 17 mars 2006, är en belgisk sporthäst, mest känd för att vara Peder Fredricsons förstahäst. Han anses (2017) vara en av världens bästa hopphästar.H&M All In är en brun valack efter Kashmir van Schuttershof och under Fortune (efter Andiamo). Han föddes upp av Dee Heer bas Huybregts och ägs av svenska Stuteri Arch. Han tränas och rids av Peder Fredricson.H&M All In gjorde sin internationella tävlingsdebut i november 2013 med den belgiske ryttaren Nicola Philippaerts. Han har tagit karriärens största segrar i Tokyo 2020 (lag), Europamästerskapen i ridsport 2017 (individuellt) och Falsterbo 2020 (utomhus). Han har även kommit på andra plats i Rio de Janeiro 2016 (individuellt), Tokyo 2020 (individuellt) och Europamästerskapen i ridsport 2017 (lag).Många har undrat över Karl XII:s häst, Brandklipparen, och om han verkligen fanns i verkligheten och blev över 40 år, eller till och med, 60 år gammal. Jag ska försöka besvara de frågorna i den här artikeln och även berätta mer om vilken slags häst Brandklipparen verkligen var.Under indelningsverkets tid i Sverige (1634-1901) ålades de flesta rusthållare att hålla en ryttarhäst, helst en valack eller en hingst som var mellan fyra och tjugo år gammal och av en viss mankhöjd. Inom den svenska krigsförvaltningen har klippare använts som ersättningshästar till nummerhästar (alltså de föreskrivna valackerna och hingstarna) men skulle vara minst 120 cm höga och som i fredstid inte fick användas till arbetsuppgifter utan skulle stallas och ridas minst ett par gånger per vecka. Den svenska försvarskassan var sällan hög och det blev då oftast klippare som fick stå till tjänst – inte minst för att det var svårt och kostsamt att införskaffa stora hästar.

Brandklipparen var av rasen Klippare som kan spåras tillbaka till åtminstone så tidigt som 1300-talet. Ordet ”klippare” antydde att hästen var snabb och smidig om än ganska smäcker och liten i sin statur. I Sverige menar man att rasen var av ”lantlig typ”, det vill säga en duglig och robust ras med ytterst osäker härstamning. Just benämningen ”klippare” var tämligen vanlig i Europa på den tiden och i England sade man ”clipper” och i Tyskland ”klepper”. Förmodligen därför att hästrasen var en snabb travare och hovarna klapprade frenetiskt på kullerstenar och andra underlag där hästen travade fram. Det ”klippte om dem” sades det. Vi har alltså lånat in begreppet från kontinenten. Efter nattkvarter på herresätet i Ekolsund kvarstod endast en övernattning innan Stockholm. Denna skulle ske i Näs i Bro härad (dvs Kungsängen), tre mil från Stockholm. Hur såg det då ut vid övernattningen i Örnäs? Säkerligen följde man en enhetlig ritual för varje övernattning under färden mot huvudstaden. Om vi utgår från den knapphändiga information som finns om de övriga övernattningsställena kan vi utgå från att liket placerades inomhus på en katafalk, sannolikt i en sal i huvudbyggnaden försedd med tända ljus och soldatvakt.Stallstaten omfattade 54 personer bestående av stallmästaren, beridare, livknektar, vagnsmästare, sadelmakare, hovslagare, livskräddare, stalldrängar m fl. De förfogade över 75 egna hästar. Därutöver rekvirerades 24 skjutshästar med vagnar/slädar samt 20 lösa hästar.

Kl 2-3 på eftermiddagen den 27 jan anslöt ett antal potentater vid Järva krog och kistan flyttades över till en ståtligare likvagn som drogs av tre par svartklädda hästar. Processionen nådde sitt mål, Karlbergs slott, kl 4-5. En månad senare, den 26 februari, gick begravningståget från Karlberg till Riddarholmskyrkan där kungen gravsattes.Karta över Örnäs 1702. Manbyggnaden utritad vid udden. Dagens byggnad är uppförd under 1800-talet på samma plats. Från väster syns byvägen från Stora landsvägen. Från gården går en byväg söderut mot Stora Landsvägen.

Soldater. Överstar och generaladjutanter med drängar, 17 gardeskaptener, -löjtnanter och -fänrikar, fältskär, mönsterskrivare, präst, profoss, 8 underofficerare, 120 gardessoldater samt 6 trumslagare och pipare. Sammanlagt 176 personer och 66 hästar. Därutöver rekvirerades 38 vagnar/slädar främst för transport av fotsoldaterna och bagage samt 88 skjutshästar.Sid 1-2. Ulrika Eleonora efterträdde omedelbart Karl XII som regent och fick underteckna många skrivelser om likfärden. Här är ett brev hon skrev till landshövdingen den 20 dec 1718 med uppmaning att ordna nattläger för sviten på dess färd till Stockholm.Sedan Karl XII skjutits till döds den 30 november 1718 under belägringen av den norska fästningen Fredrikssten fördes kroppen till Uddevalla, där hov- och stallstaten vistades, där den balsamerades och sveptes. Den 2 januari 1719 startade liktåget från Uddevalla mot Stockholm och man var framme vid Karlberg den 27 januari. Under den drygt 40 mil långa färden övernattade man på 17 i förväg förberedda ställen – prästgårdar, slott och herrgårdar. Ansvaret för denna planering låg på landshövdingen i resp län som ordnade nattkvarter och där tillhandahöll behövliga hästar och vagnar, foder och proviant.

Hovstaten omfattade 50 personer bestående av hovmarskalken, hovjunkare, pager och lakejer, hovpredikant och hovbokhållare, köks-, skafferi- och bageripersonal. Sammanlagt medfördes 67 ridhästar, 58 vagnar/slädar dragna vardera av två hästar samt ytterligare ett mindre antal hästar samt 14 oxar.Vägen från Lagmansboda korsar här åkermarken mot Snyggboda. På 1700-talet var här äng på mossbotten och vägen var säkerligen usel men ändå framkomlig på den frusen marken. Den fortsatta vägen härifrån till Raskeboda är bortodlad/bebyggd. Foto författaren 2013.

På morgonen gick färden vidare. Från Örnäs följde man förmodligen vägen genom Tibbleskogen (känd som ”Drottning Kristinas väg”), passerade Näs kyrka och uppför Knektbacken. Enligt folktraditionen rastade man vid en vattenkälla vid Långsand vid Ryssgraven innan man stretade vidare uppför Dalkarlsbacken. Därefter tog man sig över Stäketsundet, som vid den tiden trafikerades med handdragen färja (kanske fick man ordna med en provisorisk bro för att få över hela följet), och drog vidare via Barkarby och Järva krog.Från väster kommer dåvarande landsvägen från Enköping och passerar Tibble by (nedre stjärnan) och löper vidare mot Stockholm. En tänkbar väg för liktåget är skogsvägen via Örnäs (övre stjärnan) som har ritats in av författaren.

Färden gick via Vänersborg, Lidköping, Örebro och Västerås. Det var ett ansenligt följe som, under befäl av den välrenommerade chefen för Livgardet 35-årige överste Mikael Törnflycht, bestod av ca 110 vagnar och slädar vilka vardera drogs av två hästar, en likvagn med ekkistan dragen av fyra hästar, ett mindre antal ridande personer samt omkring 150 oanspända reservhästar. Sammanlagt 280 personer (soldater, hov- och stallstat) och drygt 450 hästar. Ett flera kilometer långt tåg – en mäktig syn!

I Vänersborg firade man den 300-åriga händelsen med ett riktig skådespel på gatorna med soldater, hästar och kista. Och i Arboga höll man föredrag. I Upplands-Bro fick vi nöja oss med denna lilla notis i lokaltidningen.Var drog man då fram i vår trakt? Trots årstiden valde man inte vintervägen över sjöisarna, säkerligen för att inte ta några risker med ekipagen. Man följde istället sommarlandsvägen. Från Kalmar socken (Bålsta) stretade man uppför backarna vid häradsgränsen för att sedan nyttja det flackare landskapet genom nuvarande Bro där vägen i huvudsak hade samma sträckning som dagens Enköpingsvägen.

Tibble var en skattegård (ursprungligen ägd av bönder) och kungens lik måste ståndsmässigt härbärgeras på en frälsegård (ägd av en adelsman). Örnäs säteri (i Västra Ryds socken) befanns vara lämpligast även om den låg en dryg kvartmil från landsvägen. Förmodligen delades följet på Örnäs och Tibble. Vid Knöpplan-Prästtorp bör man ha tagit byvägen över Lagmansboda-Raskeboda mot Örnäs. Nattkvarteren nåddes sent den 26 januari och där tillhandahölls mat och foder. Det var ingen liten organisation som behövdes för att skrapa ihop underhållet, man ska komma ihåg att landet befann sig i krig sedan många år och försörjningsläget var ansträngt.Shirens stamfader anses vara Packington Blind Horse, en Old English Black som var avelshingst i Packington mellan 1755 och 1770. Shiren kallades dock till en början ”English Cart Horse”, och den första shireföreningen kallades därför English Cart Horse Society när den bildades 1876 och två år senare startade den första stamboken. Föreningen ändrade dock sitt namn till Shire Horse Society 1884, och sedan dess är hästrasen känd som ”shire”. Mellan 1901 och 1914 registrerades 5 000 shirehästar varje år och shiren började exporteras i stora mängder, främst till USA.

På 1500-talet anlitades holländska ingenjörer för att utdika engelska våtmarker. Dessa hade med sig frieserhästar, och korsningar mellan dessa och destrierhästen ledde på 1600-talet fram till hästrasen Old English Black, som sedan vidareutvecklades ytterligare av uppfödaren Robert Bakewell.Shirehästen utvecklades ur destrierhästen, en stor medeltida krigshästras, som dock inte var lika storvuxen som dagens shirehästar. Dokumentation tyder på att destrierhästen var en häst av cobtyp, med en mankhöjd på cirka 150 cm, vilket var mycket högre än de flesta hästar på medeltiden. Destrierhästen var troligtvis ättling till de tunga hästar som togs till England efter den normandiska erövringen. Dessa var i sin tur var ättlingar till den förhistoriska skogshästen.

Efter Andra världskriget minskade efterfrågan på arbetshästar, som en följd av den ökande mekaniseringen av samhället, och snart var det bara bryggerierna som fortsatte att använda shiren för att dra sina ölvagnar i reklamkampanjer. Detta skulle dock bidra till rasens räddning. När bryggeriernas reklamölvagnar åkte runt i städerna på 1970-talet, ökade intresset för shiren som maffig körhästar eller paradhäst.Shirehästar brukar räknas som mycket vänliga, dock har de ofta problem med sjukdomar som mugg och skabb på grund av sitt rikliga hovskägg. Även hovsprickor och andra problem är vanliga, men detta går ofta i vissa avelssläkter och kan då avlas bort.Shirens kraft och uthållighet gör den till en idealisk draghäst. Den anses dessutom vara mycket sund och härdig. Huvudet är medelstort med något konvex nosrygg. Pannan är bred och ögonen stora med ett fromt uttryck. Öronen är små, och den långa välvda halsen sitter på breda bogar. Shirehästen har en mycket kompakt kropp, en bred och välbyggd rygg, en kraftig bakdel och ett sluttande kors. Benen är torra och hårda. Hovskägget är rakt, rikligt och silkeslent. Färgen är övervägande mörkbrun och brun, men även svart och skimmel. Mankhöjden ligger i regel mellan 170 och 195 cm. Vi ansvarar för att du har tillgång till en bra sjukvård och vi skapar förutsättningar för en god hälsa för alla i Västra Götaland. Våra andra uppdrag är att arbeta med kultur, kollektivtrafik, tillväxt och en hållbar utveckling i Västra Götaland. Västra Götalandsregionen är en politiskt styrd organisation. Namnet Brandklipparen! Ja, därom tvista de lärde. En del hävdar att Brandklipparen finner sitt ursprung från Clipperus, som betyder klappra. Ett speciellt ljud som uppkommer då denna hästras travar snabbt över dåtidens hårda vägbanor. En annan tes är att namnet härstammar från Clipper (klippare) som betyder snabblöpande. Brand i Brandklipparen kan han fått från färgen som var rödbrun, likt branden. Det var för övrigt ett vedertaget faktum att kungen själv vid större bränder grenslade sin häst och begav sig ut för att rädda sina undersåtar. Många hävdar rätt och slätt att det var först vid dessa uppdrag hästen fick sitt namn.. (han klipper bränder). Vet inte om ni har blivit så mycket klokare av denna information. Mig har det bara gett huvudbry.Vi använder cookies för att din upplevelse av webbplatsen ska bli bättre. Genom att fortsätta använda vår webbplats accepterar du våra cookies. Läs mer om cookies. Jag förstår Brilliant var med den tidens mått en stor och ädel vit springare, blev emellertid skjuten i slaget och kungen skulle då ha blivit erbjuden av en småländsk ryttare Håkan Stråhle att ta dennes häst. Vissa hävdar dock att det inte finns något historiskt belägg för att Brandklipparen verkligen var med i slaget. En annan hörsägen är att Brandklipparen skulle ha dött på Engsö slott i Västmanland år 1740 och på gravstenen kan man läsa: Konung Carl XII siste häst stört anno 1740. Om det verkligen är Brandklipparens kvarlevor förefaller lite osannolikt för då skulle hästen blivit över 60 år! Eventuellt kan namnet Brandklipparen istället ha gått i arv från en häst till en annan och var då troligtvis född i början av 1690-talet. Då skulle det kunna vara den häst som Karl XI red runt på, följde Karl XII på dess färder till Poltava ,Turkiet och slutligen dog i Lund 1717 eller tidigt 1718. Johan Hultmans, Karl XII´s taffeltäckares uppgifter mer eller mindre talar för detta. Enligt berättad tradition från denna tid så begravdes Brandklipparen i högkvarterets trädgård. Så sent som 1979 gjordes en utgrävning av kvarteret och man fann då av överinseende Claes Wahlöö, stadsantikvarie i Lund ett hästskelett. Till skillnad av andra funna hästskelett som för övrigt är mycket sällsynta inom stadsvallarna, syntes denna häst ha blivit omsorgsfullt begravd. Man utesluter därvid inte att detta kan ha varit kvarlevorna av självaste Brandklipparen.Du använder en gammal version av Internet Explorer. Vissa funktioner fungerar inte och webbläsaren har kända säkerhetshål. Vi rekommenderar dig att uppdatera din webbläsare.

För Karl X Gustav var det precis tvärtom. Hans häst blev räddningen och det i ett mycket utsatt läge. Scenen är Lilla Bält mellan Jylland och den danska ön Fyn och tidpunkten lördagen den 30 januari 1658. Kungen har efter en del tvekan bestämt sig för att försöka nå fienden i Köpenhamn genom en riskfylld marsch över havsisarna mellan öarna. Inte för inte var hans motto ”Man må hasardera allt”. 4 000 man kavalleri leder tåget över Lilla Bält och den knakande isen. Karl X Gustav åker släde den första biten, men när de närmar sig Fyn och kan se det danska kavalleriet som väntar på dem kliver han ur släden och stiger istället upp på sin häst. Några sekunder senare brakar släden genom isen och tar med sig såväl draghästar som kuskar. I den fortsätta marschen över Stora Bält och till Köpenhamn håller sig kungen på hästryggen.Sveriges enväldiga kungar var ensamma. Förutom sina hustrur och närmaste släktingar hade de inga att anförtro sig åt eller ofta ens lita på. Kanske var det därför deras husdjur blev så viktiga.

”Jag måste ock berätta henne, att min äldste rescamrat hafve jagh härom dagen måst mista, som är Pompe, Favorits gamble contrapart, som afton lade sig frisk och måron lågh dödh i min Sängh.”Till slut ett citat ur den kunglige taffeltäckaren Hultmans minnen: ”att då H. M. geck uth och spasserade och Kong Carl XI:s Brandklippare slapp lös, trängde han sig igenom hela Suiten, och lämnade ej förrän han kom därest H: M. var och följde honom sedan tätt efter, till dess H. M. uti dess logement ingick, …”. När detta begav sig 1713 fanns det svenska högkvarteret i Demotika – nuv. Didymoteicho i nordöstra Grekland.

Brandklipparen var en import från andra sidan Östersjön och hette sannolikt Falck eller Equus Oeselinsis (Öselhästen). Klippare var en beteckning för de småvuxna men starka och uthålliga hästar som producerades i Norden. På 1690-talet reds han av Karl XI till eldsvådor i Stockholm. Karl XII förvandlade honom till kunglig lyckomascot som togs med överallt. Under det ryska fälttåget blev hästen t o m krigsfånge i Bender där han dock fritogs för att så småningom återvända hem och enligt uppgift dö vid 42 års ålder.Stratigrafin visade att graven grävts långt efter medeltiden. Associationerna går oundvikligen till en historisk berömdhet – Brandklipparen. Han dog bevisligen i Lund 1716, då hans herre och kung inkvarterat sig i den byggnad som långt senare gavs namnet Karl XII-huset. Detta reser sig 150 m väster om fyndplatsen. Att Brandklipparen skulle ha vilat under den numera fällda boken på Kattes skolgård tillhör skrönornas värld. Vårdträdet hade dessutom inte planterats förrän 1857.Under slaget vid Lützen föll Gustav II Adolf av Streiff. Streiff kom tillbaka till de svenska trupperna. När kungens döda kropp skulle fraktas hem till Sverige så följde Streiff med i processionen. Han dog eller avlivades i Wolgast 1633. Då tog man tillvara huden. Smeden David tog av huden och rengjorde köttsidan. Apotekaren Kasten Meyener bearbetade huden med alun, salt och mjöl, så att den inte skulle ruttna. Huden skickades sedan till Sverige och monterades på en trästomme. Streiff har varit utställd i Livrustkammaren sedan 1600-talet.

Kung Gustav II Adolfs häst som han stred med i slaget vid Lützen 1632. Streiff var en brun häst av rasen Oldenburgare. Kungen hade köpt hästen av en överste som hette Johan Streiff von Lauenstein. Hästen är döpt efter säljaren.Karl XI fick i ung ålder ett tjugotal hästar i gåva från kungahusen i Spanien och Frankrike. Han beställde sedan porträtt av sina favorithästar av konstnären David Klöcker Ehrenstrahl. Flertalet av hästporträtten pryder Rikssalen på Strömsholms slott.

Karl XI blev tidigt intresserad av hästar, av att köra och att rida. Att resa blev för hans del med åren mer och mer en fråga om prestation än om förflyttning. Hans dagbok vimlar av uppgifter om hur lång tid det tagit eller hur många hästbyten som gjorts mellan Strömsholm och Stockholm, Uppsala och Ulriksdal, Kungsör och Strängnäs.Toppbilden: Hästporträtten i Rikssalen på Strömsholms slott. När Karl XI var på Strömsholm ägnade han sig åt ridning och jakt. Idag finns ett ridgymnasium på Strömsholm. Foto: Alexis Daflos/Kungligaslotten.se

Resultatet blev emellertid ett unikt galleri av hästporträtt som i början av 1700-talet sannolikt uppgick till över tjugo stycken. Av dessa återstår i dag sjutton hästporträtt, sju stycken visas permanent på Strömsholms slott och två på Gripsholms slott.

Detta gällde främst sådana personer som hade råd att hålla många hästar och de som var anställda att sköta deras hästar, medan gemene man, i den mån han hade någon häst, fick hålla tillgodo med vad slumpen gav.De kungliga samlingarna har vuxit fram under en tidsrymd av mer än 400 år, från Vasatid till våra dagar. De innefattar allt ifrån praktobjekt av internationell betydelse till enkla bruksföremål. Konstföremål, målningar, möbler, textilier – det mesta ur samlingarna kan ses vid besök på de kungliga slotten.

Genom att man i äldre tid var starkt beroende av hästen som rid- och dragdjur var det ganska naturligt att man också förvärvade förmåga att bedöma hästar och beundra vackra exemplar och uppskatta speciellt framträdande egenskaper.

Trots sina skador insisterade kungen att anfallet skulle fortsätta, men till slut blev smärtan för svår och han bad att få bli eskorterad ur striden. Innan någon hann göra något blev de anfallna av en grupp fientliga ryttare. I närstriden som följde träffades kungen av ett skott mellan skuldrorna. Kungen vacklade till och föll baklänges av Streiff. Hästen greps av panik och sprang iväg i full galopp med Gustav Adolf släpande efter sig i stigbyglarna. Till slut slet sig Streiff fri och fortsatte springa i riktning mot den svenska linjen. Bakom sig lämnade han den nu allvarligt sårade kungen som mottog en serie svärdshugg och till slut ett dödande skott i tinningen. När Streiff en tid senare återvände ensam och blodig till de svenska leden, väckte han stor uppståndelse. Trots sina skador överlevde Streiff drabbningen, och efteråt ska han ha sörjt sin fallne herre. Det sägs att han vägrade att äta i tre dagar.

Under årens lopp har flera undersökningar gjorts på Streiff, bland annat har man genom DNA-tester kunnat bekräfta att all hud kommer från en och samma häst. Man har också upptäckt att något verkar vara fel med hästens proportioner. Vid närmare granskning av skarvarna kan man se att hästskinnet är lagt omlott, vilket betyder att det är för stort för stommen. Anledningen till detta vet man inte, men en teori är att träsnidaren Schütz inte hade tillgång till hästhudens exakta mått när han konstruerade den underliggande stommen. Detta betyder att Streiff måste ha varit större när han levde än dagens 146 cm i mankhöjd.Länge trodde man att Streiff var den äldsta uppstoppade hästen som bevarats i Europa, men detta har motbevisats på senare tid. I den bayerska staden Ingolstadt förvaras en annan av Gustav II Adolfs hästar, som troligtvis var äldre än Streiff. Denna häst, vars namn inte finns nedtecknat, var kungens springare under svenskarnas belägring av staden i april 1632. När Gustav II Adolf en dag red på en rekognoseringstur utanför Ingolstadts befästningar träffades hans häst av en kanonkula och dog, varpå kungen hamnade i kläm under djuret men kunde räddas av sina soldater. När de svenska styrkorna avbröt belägringen samma år togs hästens kadaver som en trofé av garnisonen, som flådde det och stoppade upp skinnet till allmän beskådning. Idag tillhör hästen samlingarna på stadsmuseet i Ingolstadt och är känd som ”den svenska hästen”.

Streiff, död 1633 i Wolgast, var en tysk hingst av rasen oldenburgare, som var en av den svenske kungen Gustav II Adolfs stridshästar under trettioåriga kriget. Streiff var den häst kungen red då han stupade under slaget vid Lützen den 6 november 1632. Hästen överlevde drabbningen men avled året efter. Streiffs kropp flåddes, och skinnet skickades till Sverige tillsammans med Gustav II Adolfs lik. I Stockholm spändes huden upp över en snidad träställning och ställdes ut i den nyligen öppnade Livrustkammaren. Streiff förvaras alltjämt på museet och är ett av dess äldsta och mest populära föremål. Hästen används även som museets logotyp.När Gustav II Adolfs balsamerade kropp skulle föras hem till Sverige följde hästen med i sorgeprocessionen genom Tyskland till de svenska besittningarna i norr. På vägen avled Streiff våren 1633 i hamnstaden Wolgast, i dåvarande svenska Pommern. Huruvida hästen dog av naturliga skäl eller avlivades vet man inte. Efter Streiffs död bestämdes det att hästen skulle flås, stoppas upp och fortsätta resan tillsammans med kungens lik. Arbetet att förbereda hästen för uppstoppning gavs till hovsmeden David och hovapotekaren Kasten Meyener. Först flådde hovsmeden kadavret, varefter Meyener beredde skinnet med en blandning bestående av alun, salt och mjöl. Väl framme i Sverige placerades Streiffs konserverade skinn över en specialutformad stomme i furuträ tillverkad av träsnidaren och amiralitetsbildhuggaren Jost Schütz. Stommen bestod av sex stycken, huvud, hals och kropp samt fyra ben. Delarna monterades sedan samman med tappar, och säkrades på plats med tränaglar.Den enda gång som man med säkerhet vet att Gustav Adolf red Streiff i strid var under slaget vid Lützen den 6 november 1632. Drabbningen började vid elvatiden på förmiddagen då den protestantiska hären under kungens befäl stötte samman med den kejserliga under fältmarskalk Albrecht von Wallenstein. Gustav II Adolf stred i vanlig ordning i första ledet, och ridandes Streiff ledde han i täten för Smålands kavalleriregemente ett anfall mot de katolska ställningarna. Någon gång under striden kom kungen bort från de svenska ryttarna och red vilse i den dimma som låg tjock över Lützens fält denna dag. Den bortkomne kungen och hans lilla följe omringades av fiendesoldater. En katolsk officer sköt Gustav II Adolf i ryggen, varefter ännu ett skott träffade honom i vänster arm. I samma ögonblick träffades också Streiff av en pistolkula i manken som gjorde honom svår att tygla.Namnet ”Streiff” kommer från hästens förste ägare Johan Streiff von Lauenstein, en tysk officer i svensk tjänst. Hästen var av rasen oldenburgare, en hästras som härstammade från grevskapet Oldenburg i nordvästra Tyskland. Vid denna tid pågick trettioåriga kriget, ett religionskrig mellan Tysklands protestantiska och katolska stater. Sverige hade gått med i konflikten 1630 på protestanternas sida. I början vann de katolska trupperna stora segrar, men under Gustav II Adolfs skickliga ledning vändes kriget inom kort i förmån för protestanterna. Streiff kom i kungens ägo i september 1631, efter att denne låtit köpa honom av Streiff von Lauenstein för 1 000 riksdaler, vilket med dåtida mått var en enorm summa för en häst, som normalt brukade kosta mellan 70 och 80 riksdaler. Hästen var, i likhet med andra individer av samma ras, stor och kraftigt byggd. På grund av sin storlek stack han ut från mängden av andra stridshästar i den svenska armén, vilka generellt var av den betydligt mindre rasen klippare. Streiff var kastanjebrun till färgen, med svart man och svans, samt en vit markering i ansiktet. På 1600-talet trodde man att hästars färgteckning speglade djurets egenskaper. Exempelvis ansågs en svart häst vara slö, medan en röd häst å andra sidan var eldig och vild. Streiffs mörkbruna teckning med vit ansiktsmarkering var oerhört åtråvärd, då det var likadana färger som den makedonske kungen Alexander den stores häst Bukefalos sägs ha haft. När kungen och Streiff först red tillsammans är oklart, men det är möjligt att det var under slaget vid Breitenfeld senare samma år, där de protestantiska arméerna vann en stor seger.

Informationsskylt vid hästens monter på stadsmuseet. Den tyska texten lyder i svensk översättning ”Här ser du den gråa häst som Sveriges kung red på under sin rekognosering av fästningen Ingolstadt, men den gråa hästen dödades under honom av en kanonkula år 1632″Med tiden och erfarenheten blev Karl dock mer personlig i sitt uttryck. När han lät Ehrenstrahl måla av sina hästar, hundar och jaktbyten var det också ett tecken på en jordnära och äkta kärlek till djur och natur. Det resulterade i en annan typ av kunglig propagande: bortom det regisserade hovlivet. Karls omvittnade tillkortakommanden i de fina salongerna blev här en fördel, ett tecken på trovärdighet. Vågar man kalla det för något typiskt svenskt?

För den som är intresserad av hästar i historien är det omöjligt att gå förbi Karl XI. Han var den som på allvar tog sig an uppgiften att göra hästen till en stomme i den svenska krigsmaskinen. Med den franske kungen Ludvig XIV som förebild förstod han också att använda hästen som PR-symbol för sig själv och sitt land.I rikssalen på Strömsholms slott i Västmanland hänger några av de magnifika hästporträtt som Karl beställde av sin hovmålare David Klöcker Ehrenstrahl. De berättar om en kung som hade en personlig relation till sina riddjur och som visste att uppskatta dem. Här finns de båda hästar Karl red vid slaget vid Lund 1676, Tott och Brilliant, men också trotjänaren Kortom, sliten och lite svankryggig. Enligt tavlans inskription är hingsten målad i sitt trettionde levnadsår.

Karl var ingen stjärna i skolan och hade svårt med både läsning och skrivning. Franska och latin ska vi bara inte tala om. Det enda språk han behärskade någorlunda var tyska, eftersom hans mor var från Tyskland. Troligen led han av dyslexi; Karls lärare beskriver hur prinsen ”efter iläsandet begynner ordet av den sista bokstaven och stundom av den, som mitt i ordet står”.Däremot deltog han redan från tidig ålder med liv och lust i jakter, ringränningar och andra lekar till häst. Hans vänner var inga djupsinniga ynglingar, de ville leva livet, rida och jaga. Karl älskade allt militärt och lekte långt upp tonåren med ett leksaksartilleri han fått i gåva som liten. Han längtade intensivt till striden på ett sätt som kan tyckas både omoget och världsfrånvänt. Men som förmodligen var fullt normalt för en furste i en tid präglad av övertro på militära lösningar. Hans förebild var fadern, Karl X Gustav, våghalsen från Bält som gjort Sverige till ett större rike än det någonsin varit förr. Karl Gustav hade dött i lunginflammation när sonen bara var fem år gammal – men hjälteberättelserna levde kvar.

Som hästkarl är Karl en intressant spegling av sin tid, men också något utöver detta. Visst var hans bejakande av hästen som statussymbol och konstobjekt tidstypisk – liksom andra maktmän lärde han sig att använda konst och kultur i kulten av den egna personen. Den unge Karl brukade exakt samma attribut som Ludvig XIV för att framhäva det gudomliga i sin position. Detta var ju enväldets tid i Europa. Karls trontillträde 1672 firades med ett storslaget ryttarspektakel där hästarna dansade fram i lösmanar och juvelbesatta schabrak. Ludvig hade hållit en liknande tillställning i Paris tio år tidigare.

När Karl XI dog i magcancer 1697 lämnade han över den bäst utrustade och övade armé som Sverige någonsin haft. Med Karl XII tog en ny tid tog sin början. Det stora nordiska kriget, som bröt ut 1701, blev en katastrof för både landet, armén och den mödosamt uppbyggda svenska hästaveln.Drömmen om våld skulle snart gå i uppfyllelse. I september 1675 förklarade danskarna Sverige krig, fyllda av revanschlust efter Roskildefreden sjutton år tidigare. Under det följande skånska kriget utspelade sig ett par av den nordiska historiens blodigaste bataljer. Karl genomlevde dem helt enligt krigets paroll: ”segra eller dö”. Och mognade samtidigt som människa, som det brukar heta. Efter freden 1679 började en intensiv omdaningsperiod i svensk politik, där Karl gjorde upp med den förmyndarregering som haft makten i landet under hans tronföljarperiod. 1680 gjorde han sig enväldig. Med stor energi satte han också igång arbetet med indelningsverket, ett administrativt system för att så effektivt som möjligt underhålla krigsorganisationen. På allvar hade Karl förstått hur utsatt hans armé var, hur små marginalerna var mellan framgång och utplåning. Indelningsverket innebar, förenklat, att en viss del av alla Sveriges skattskyldiga slapp betala skatt mot att de på hemmaplan ordnade fram soldater, ryttare och hästar åt krigsmakten. För staten var reformen en vinstlott, trots den omfattande byråkratin. Man slapp kaserner och fodermagasin, man slapp det dyrbara underhållet av hästar och ryttare i fredstid, liksom det tröttsamma evighetsarbetet att leta upp dem. Allt detta lades nu i privata händer. Karl personliga engagemang i reformarbetet är belysande för hans okonventionella ledarstil. Ingen detalj var för liten för att denne suverän skulle lägga sig i – det må sen gälla utseendet på hovstallets krubbor eller hur en ryttarmössa borde vara konstruerad för att dess bärare inte skulle frysa om öronen. Den största delen av sin regeringstid tillbringade han i sadeln, ständigt på väg mellan regementen och mönstringar. Någon tid för familjen hade han inte. – Alla hästar är olika och det går inte att jobba alla efter samma mall. Du måste lära dig att vara flexibel som ryttare och känna efter vad som fungerar för just din häst, förklarar Lotta.Se också till att hästen är väl avrastad innan träningspasset/tävlingen. Låt den gärna lösgaloppera eller longera den en stund så att den får springa av sig det värsta.

En het och känslig häst kräver ofta mer av sin ryttare än den lite lugnare hästen eller ponnyn. Att behålla lugnet och inte hetsa upp sig och bli irriterad är en viktig del för dig som ryttare. Du måste också lära dig att hitta det bästa sättet att få just din häst att arbeta så bra som möjligt.

Att skritt- och travhoppa är bra för heta hästar och i stället för att göra en ”traditionell” anridning där du galopperar ett halvt varv innan du hoppar, kan du skritta mot hindret och fatta galopp ganska sent innan hindret. Korta vägar och lite ”oväntade” anridningar är också bra sätt att få hästen att inte förutse vilket hinder som ska hoppas.

Att arbeta hästen från marken, till exempel genom tömkörning eller longering med olika typer av inspänningstyglar, kan också fungera bra på heta hästar. Vid markarbete är det ofta lättare att få den heta hästen till arbete på böjda spår. Det gäller att testa vilket upplägg av träning som fungerar bäst för din häst.

För att få bättre ridbarhet på en het häst behöver man ofta testa olika varianter av till exempel bett och annan utrustning. Målet är att hitta en betsling som hästen trivs med. För skarpa bett gör att hästen inte går fram på rätt sätt utan mest studsar och blir svår att reglera på ett jämnt och rytmiskt sätt.– Kom ihåg att lägga in skrittpauser så att hästen får lugna ner sig. Sedan kanske du inte kan vara med på alla övningar under ett ridpass, utan får välja bort något för att få ett så bra resultat av träningen som möjligt, berättar Sylve.

Att variera längden på martingalen är också något som kan underlätta ridningen mot hinder. En het häst vill gärna höja huvudet och på så sätt försöka springa iväg och komma ifrån bettets inverkan. Genom att rida med en martingal som är kortare än normalt kan man få lite hjälp att hålla en bättre kontakt med hästens mun.Det är vanligt att betslingen fungerar under en period, men sedan får man byta till något annat för att hästen inte svarar på hjälperna lika bra längre. Pelhambett, som finns i många olika former, kan vara bra på heta hästar. Pelhambett finns både raka och ledade i flera olika material och man kan välja om man vill rida med dubbla tyglar eller med delta. Här är det viktigt att kedjan är rätt avpassad så att inte bettet blir för skarpt.