Namn Från Sagan Om Isfolket

Häxmästaren är en bokserie på 15 böcker av Margit Sandemo. Det är en spinoff-serie som utspelas parallellt med Sagan om Isfolket i slutet av 1600-talet till mitten av 1700-talet. Några av karaktärerna från den första serien som till exempel andarna Sol och Tengel den gode, dyker upp längre in i historien.Det dyker upp små glimtar här och där för att påminna om kopplingen mellan de två serierna, som till exempel när Sol nämner för en i Häxmästarfamiljen att hon tillfälligt måste ge sig av då hennes levande släkting Daniel av isfolket är på väg hem från Taran-gai och blivit bestulen på sin pengapung och därför inte kan ta sig vidare hem utan hennes hjälp.

Serien utspelas mestadels på Island och i Norge, Sverige och Österrike. Man följer den isländska häxmästaren Móri med vänner och familj och flera personer av den kejserliga släkten Habsburg. De kämpar mot den ondskefulla och korrupta Solriddarorden om att först få veta sanningen om de mystiska och magiska soltecknen.

Del 1 i serien Häxmästaren. Tiril Dahl växer upp i Bergen under slutet av 1600-talet, ensam och osjälvständig i skuggan av sin syster Carla. Allt eftersom åren går börjar onda saker ske. När Tiril befinner sig i ett hopplöst, livsfarligt dilemma får hon hjälp av den unge affärsmannen Erling. Men ödet vill annorlunda. Móri, en mystisk, skrämmande islänning dyker upp. Hans avsikt är att bli den störste häxmästaren av alla.

En del av Ringens egenskap var att den sakta men oundvikligen skadade bäraren. Huruvida detta var särskilt utformat i Ringens magi eller om det helt enkelt var en artefakt av dess onda ursprung, är okänt. (Sauron kunde förväntas att förse sin Ring med en sådan egenskap, men att han hade förmodligen aldrig avsett någon annan än sig själv att bära den. Det kan vara en bieffekt av den del av Saurons vilja som ligger inom Ringen, vilket påverkar bäraren.) Av denna anledning har de vise (Gandalf, Elrond och Galadriel) vägrat att använda den sitt eget försvar, utan istället ville de att Ringen skulle förstöras. Det verkar som att hober (som är mer renhjärtade än människor, men var oerhört mindre kraftfulla än alverna) kunde nästan helt stå emot Ringens förföriska makt, vilket klargör hur Frodo och Bilbo kunde bära Ringen under en lång period utan allvarliga bieffekter. Inte ens Gollum hade förvandlats till en Ringvålnad, trots att han hade burit Ringen i över 500 år.När en person sätter på sig Ringen kommer personen att delvis bli ”förflyttad” från den fysiska världen till den andliga världen. I den andliga världen, om personen skulle ha förmågan att medvetet dämpa Ringens vilja med sin egen, kunde personen teoretiskt utöva alla de krafter som Sauron hade innan han förlorade sin ring och ha tillräckligt med makt att kunna styra och förslava andras vilja. En bieffekt från Ringen var att den gjorde så att bäraren endast kunde urskiljas i starkt solljus och då endast som ett svagt skimmer för alla fysiska varelsers ögon (men mycket synlig för andliga varelsers ögon, som Nazgûls), försvagade bärarens synförmåga och skärpte hans hörsel. Denna så kallade ”skuggvärld” var Ringvålnadernas värld som de tvingades att leva i för all framtid, men det var också en värld där Calaquendi (Ljusets alver) hade stor makt i: det var därför som alven Glorfindel kunde stå emot Häxmästarens makt i slaget vid Fornost och senare igen mot Ringvålnaderna vid Bruinens vad nära Vattnadal.

Den gåtfulla individen Tom Bombadill var opåverkad av Ringens makt, eller snarare så hade Ringen inte någon effekt alls på honom. När Frodo besökte Toms hem ville Tom prova att ta på sig Ringen, men ingenting hände med honom. När han tog av sig den och knipsade till den så att den skruvade i luften, försvann plötsligt Ringen i tomma intet, vilket visar att inom sitt eget rike var Tom herre. När Frodo satte på sig Ringen kunde Tom fortfarande se honom. Tom Bombadil kan därför tolkas ha samma krafter som Sauron.Ringen höggs av Saurons finger av Elendils son Isildur under den sista alliansens krig. Den hamnade i floden Anduins vatten efter Isildurs död efter Katastrofen vid Glitterfälten och hittades efter en lång tid av Gollum, som fördärvades av dess makt, samtidigt som den gav honom ett onaturligt långt liv. Gollum, i sin tur, förlorade den till Bilbo Bagger. Från Bilbo gick den i arv till hans brorson Frodo, som fick reda på dess ursprung och sändes att resa till Mordor för att förgöra den en gång för alla. Den enda ringen (engelska: The One Ring), även känd som Maktens ring, Härskarringen eller Isildurs Bane, är ett fiktivt magiskt föremål som spelar en nyckelroll i böckerna om Sagan om ringen av J.R.R Tolkien. Den smiddes under andra åldern av Sauron i berget Orodruin och är den mäktigaste av maktens ringar. I ringen smidde Sauron in all sin makt och illvilja. Den styr över de nio människoringarna och de sju dvärgringarna. Alvernas ringar vidrördes dock aldrig av Sauron och han har därför ingen makt över dessa. I och med att en del av honom själv finns inom ringen, så blir Sauron slutgiltigt besegrad när ringen förstörs i slutet av trilogin. Gandalf och Pippin anländer till Minas Tirith, där de träffar rikshovmästaren Denethor. Pippin tar värvning som citadellvakt och träffar soldaten Beregond. Faramir och några av hans män anländer till staden, jagade av nazgûler som nu rider på Vingbestar. Gandalf lyckas jaga iväg nazgûlerna. Gandalf får nu reda på att Frodo och Sam kort innan varit på väg till Cirith Ungol. De följande dagarna fylls staden med flyktingar och styrkor från övriga delar av Gondor, och Faramir får i uppdrag att stoppa fienden längre ut på Pelennors fält. Men antalet fiender är för stort och de tvingas retirera. Imrahil, fursten av Dol Amroth, finner Faramir på slagfältet och för honom tillbaka till staden, Faramir har skadats svårt av en svart pil, och Denethor vakar vid hans sida.

Aragorn, Legolas, Gimli samt kung Théoden återvänder till Helms klyfta. På vägen träffar de på Elronds söner Elladan och Elrohir samt trettio utbygdsjägare som de slår följe med. I Helms klyfta bestäms det att Aragorn, Legolas, Gimli, Elladan, Elrohir och utbygdsjägarna via Edoras och Dune harv skall ta sig till Gondor via Dödens stig. De skall med hjälp från edsbrytarna, odöda människor, besegra Umbars kapare vid Pelargir. Merry följer med Théoden och hans följe som istället rider för att samla Rohans trupper på 6000 man vid Dune harv. Där träffar de Éowyn, kungens brorsdotter. Bud kommer från Gondor om att Rohan skall komma till undsättning. Trupperna beger sig först till Edoras. Théoden vill att Merry skall stanna i Edoras, men han får följa med soldaten Dernhelm och rida med denne. Truppen fortsätter mot Gondor, när de kommer till Drúadanskogen träffar de på vildmän som berättar att ett stort antal orcher bevakar vägen. De får hjälp från vildmännen i Drúadanskogen att på hemliga stigar undkomma orcherna och de fortsätter oskadda mot Minas Tirith.Den första svenska utgåvan kom 1959–1961 i översättning av Åke Ohlmarks. Med tiden kom verket som helhet att benämnas med titeln på den första delen, Sagan om ringen, även om översättaren och förlaget namngav det Härskarringen. 2004–2005 publicerades en ny översättning av Erik Andersson under samlingstiteln Ringarnas herre. Romanens första del har på svenska fått titlarna Sagan om ringen respektive Ringens brödraskap; de två senare heter i den nyare översättningen De två tornen och Konungens återkomst, medan den äldre översättningen har ”Sagan om” i början av dessa namn. Den äldre översättningen har även, i själva boken eller på omslaget, benämnts Härskarringen, Trilogin om härskarringen och Ringarnas ring.De beger sig sedan mot Isengård, där de träffar på Merry och Pippin. Enterna har under striden intagit Isengård, och Saruman hålls instängd i sitt torn, Orthanc. Gandalf och Théoden för ett samtal med Saruman, men han vägrar ge upp, varpå Gandalf utesluter honom ur trollkarlsorden Vita rådet. Sarumans rådgivare Gríma slänger någonting från ett av Orthancs fönster som nästan träffade Gandalf, och plockas upp av Pippin. Detta föremål visar sig vara en förlorad Palantír (seende-sten). De fortsätter tillbaka mot Helms klyfta och en natt grips Pippin av en längtan att få titta i Palantíren, och får därmed kontakt med den onde Sauron. En Nazgûl dyker upp, vilket gör att Gandalf och Pippin genast måste rida mot Gondors huvudstad Minas Tirith medan de andra fortsätter tillbaka mot Helms klyfta.

Aragorn, Legolas och Gimli försöker följa efter Merry och Pippin, men i skogen träffar de på Gandalf (nu som Gandalf den vite) som återvänt från de döda. Han berättar för dem om sitt fall ner i avgrunden, sin kamp på liv och död med Balrogen, sin uppståndelse och sin förstärkta kraft. Han och de andra reser nu till Rohans huvudstad, Edoras och där befriar Gandalf Théoden, Rohans konung, från rådgivaren Gríma Ormstungas, Sarumans hantlangare, förgiftande ord.

De första översättningarna av Tolkiens böcker som gjordes var på nederländska och svenska. Tolkien var dock missnöjd med dessa översättningar och publicerade därför en vägledning för kommande översättare. Bland annat ville han att engelskinfluerade namn skulle översättas och inte låta engelska.Verket omnämns ofta som en trilogi men är egentligen ett sammanhängande verk, som förlaget av kostnadsskäl delade upp i tre volymer. Varje volym består i sin tur av två böcker, som var och en behandlar en mer eller mindre tematiskt sammanhållen del av berättelsen.

Handlingen kretsar kring kampen mellan gott och ont. I centrum står den magiska härskarringen, som för länge sedan smiddes av mörkrets herre Sauron för att härska över de andra maktens ringar som smitts av alverna. Ett krig bröt ut mellan Sauron och de fria folken, och under Slaget vid Dagorlad besegras Sauron genom att Isildur, Elendils son, skär ringen från hans finger och tar den som sin egen. Men ringen förråder Isildur och han dödas av Orcher. Ringen försvinner och är borta i tusentals år. Till sist hittas ringen av varelsen Gollum. Ringen ger honom ett onaturligt långt liv. Gollum förlorade senare Härskarringen till hoben Bilbo, som i början av boken överlåter den till sin arvinge Frodo. Ringen ger stor makt, men är ond och utnyttjar sin ägares krafter för sitt eget mål – att återvända till sin herre Sauron.Frodo och Sam räddas av Gandalf och Gwaihir, som för dem bort från Domedagsberget till Cormallens fält där Aragorn, hans armé och vänner samlas för att fira deras seger och hylla hoberna för deras bedrift. I den följande Slaget vid Pelennors fält går striden bra, stadens försvarare med furst Imrahil i ledning, marscherar ut ur staden och stöder Théoden och hans styrkor. Men plötsligt anländer Häxmästaren ridande på en vingbest och sätter skräck på alla. Théoden blir sedan liggande under sin häst då denne träffas av en pil och Häxmästaren kommer mot honom. Soldaten Dernhelm vågar utmana Nazgûlen. Det visar sig att Dernhelm är Éowyn förklädd. Éowyn och Merry lyckas ta död på Nazgûlen. Slaget får även sällskap av en svart flotta med svarta segel. Mordors styrkor gläds först vid ankomsten och sedan blir förskräckta då de får se Gondors standar på flaggskeppet. Gondors folk, som först var slavar på flottan, transporteras beväpna från Pelargir till Minas tirith tillsammans med Aragorn, Legolas, Gimli, Elladan, Elrohir och utbygdsjägarna för att kämpa mot Mordors styrkor. Således blev belägringen bruten, men till ett högt pris: många krigare från Gondor och Rohan är döda, bland dem kung Théoden, som avled på grund av sina skador. Med tiden återställs Fylke. De många träd som Sarumans män huggit ner återplanteras, hus byggs upp och friden återställs. Sam gifter sig med Rosa Kattun, som han länge har haft känslor för. Frodo kan dock inte undkomma smärtan från sina sår, som han fick efter att ha blivit knivhuggen av Häxmästaren vid Väderklint och förgiftad av Honmonstret i Ephel Duath. Så småningom reser han till Grå hamnarna, där han med båt ska färdas till alvlandet Valinor tillsammans med Gandalf, Bilbo och många alver. Sam blir nu arvtagare till alla Frodos tillhörigheter tillsammans med sin fru Rosa och deras dotter Elanor. På sista raden i boken så säger Sam till Rosa: ”Då var man hemma igen”.

Peter Jackson gjorde tre spelfilmer, Sagan om ringen (2001), Sagan om de två tornen (2002) och Sagan om konungens återkomst (2003). Betydande roller hade Elijah Wood (Frodo), Ian McKellen (Gandalf) och Viggo Mortensen (Aragorn). Alla tre filmer var stora succéer, både publikmässigt och bland kritiker, och vann totalt 17 Oscarsstatyetter – trots att de ansågs omöjliga att filmatisera från första början. Peter Jackson gick senare även till att filmatisera Tolkiens första bok Bilbo – En hobbits äventyr över tre filmer.

Bokens främsta huvudperson är Frodo – en hob från Fylke. Han ärver en magisk ring av sin farbror Bilbo som oväntat lämnat honom. Sjutton år senare kommer trollkarlen Gandalf på besök. Han berättar för Frodo att ringen en gång skapats av den onde Sauron, förklarar att den är farlig och att Frodo måste ta den bort från Fylke. Frodos vän Sam tjuvlyssnade på deras samtal och Gandalf ber honom följa med på Frodos resa.Tolkien inspirerades av ett flertal källor vid skrivandet. Mycket av arbetet med världen var redan gjort när han skrev Sagan om ringen: från börjat var det ämnat som en mytisk engelsk förhistoria, men det hela utvecklades under tiden. Inspiration till just historien i Sagan om ringen kom från flera klassiska verk som Det förlorade paradiset och konstsagor som Andrew Langs sagosamlingar. Speciellt uppmärksammat har dock likheterna med Richard Wagners fyra operor om Nibelungens ring blivit, trots att Tolkien själv upprördes av sådana liknelser. Ytterst bygger detta material på Völsungacykeln, även om just iden om en maktens ring är Wagners tillägg. En liknande berättelse finns dock redan hos Platon i form av Gyges ring.

Gandalf ger sig av och några månader senare lämnar Frodo, Sam och Peregrin Took (Pippin) Baggershus och beger sig mot Krikdala. Frodo berättar inte för dem om sitt syfte att lämna Fylke, och inte heller om Ringen. De stöter på en Nazgûl (Ringvålnad) utsänd av Sauron, men lyckas undkomma när ett följe med alver ledda av Gildor Inglorion dyker upp. Efter en natt i Krikdala beslutas att även Meriadoc Vinbock (Merry) slår följe med dem. De reser tillsammans in i Gamla skogen där de träffar på Tom Bombadill, en förbryllande person som bor i skogen. På Kummelåsarna tillfångatas de av en kummelgast, men Tom befriar dem. Till slut når de staden Bri där de träffar utbygdsjägaren Aragorn, även kallad Vidstige. Med Aragorns hjälp fortsätter resan, men vid Väderklint blir de överfallna av fem Nazgûler. Frodo blir knivhuggen av deras ledare, Häxmästaren av Angmar, och blir mycket sjuk. De lyckas undkomma och får hjälp av alvädlingen Glorfindel att ta sig till Vattnadal. Vid det sista vadstället anfaller Nazgûlerna på nytt. Elrond, Vattnadals herre, lyckas avvärja anfallet med sin magi. Frodo förs medvetslös till Vattnadal.Bokserien har filmatiserats ett antal gånger, först av Ralph Bakshi med den tecknade Sagan om ringen (1978), som täcker första halvan av verket men som aldrig fick en uppföljare. Efter denna kom Sagan om konungens återkomst, som inte direkt är en uppföljare till Ralph Bakshis Sagan om ringen, av Rankin / Bass och Topcraft. 1991 visade Leningrad Television en sovjetisk filmatisering av Sagan om Ringen vid namn Хранители (Chraniteli, väktarna). Aragorn blir krönt till Gondors konung på Pelennors fält. Faramir blir utsedd till Gondors nya rikshovmästare och Aragorn gifter sig med Arwen, dotter till Elrond. Efter många farväl till de fyra hoberna från olika platser återvänder de äntligen hem, men de upptäcker att Fylke har förändrats. Dess invånare tyranniseras nu av Lotho (ofta kallad ”Översten”), som egentligen kontrolleras av en skugglik figur som kallas ”Farsan”. Farsan har tagit full kontroll över Fylke och hans män hugger ner träd i ett meningslöst försök att industrialisera landet, vilket endast leder till förstörelse och elände för folket. Merry, Pippin, Frodo och Sam leder ett uppror mot dessa män och segrar vid Slaget vid Åby, vilket befriar Fylke från deras tyranni. Vid tröskeln till Baggershus, Frodos gamla hem, försöker de hitta Farsan, som nu visar sig vara den ondskefulle trollkarlen Saruman, tillsammans med sin tjänare Gríma. Saruman berättar för hoberna att Gríma har dödat Lotho. Gríma blir arg och svarar genom att skära av Sarumans strupe. Gríma blir själv dödad av hobbågskyttar när han försöker fly. Aragorn läker Merry och Éowyn, som båda blivit skadade av Häxmästaren innan han föll. Aragorn och Gandalf vet att det bara är en tidsfråga innan Sauron skaffar nya friska styrkor för ytterligare ett anfall. Som en skenmanöver så bestämmer Aragorn och Gandalf att en armé skall gå mot Mordor och Den svarta porten. Tanken är att en sådan skenmanöver kan ge Frodo och Sam en chans att nå Domedagsberget och förstöra Härskarringen.Elrond föreslår en plan att kasta ringen i Domedagsbergets eldar i Mordor för att förstöra den och göra slut på Saurons makt. Frodo blir vald till ringbärare och åtta följeslagare utses: Människorna Aragorn och Boromir, skogsalven Legolas, trollkarlen Gandalf, dvärgen Gimli och hoberna Sam, Pippin och Merry. Dessa nio bildar Ringens Brödraskap och ger sig av för att representera de fria folken i Midgård. Innan resan börjar ger Bilbo sin ovärderliga Mithrilbrynja och det magiska svärdet Sting till Frodo.

Sagan om ringen eller Härskarringen, i nyöversättning Ringarnas herre (originaltitel The Lord of the Rings), är en fantasyroman av J.R.R. Tolkien. Den utgavs på engelska för första gången 1954–1955 uppdelad i tre volymer med titlarna The Fellowship of the Ring, The Two Towers och The Return of the King. Tolkien hade redan 1937 i Bilbo, en hobbits äventyr, introducerat både härskarringen och flera av huvudfigurerna i trilogin.Idén om en härskarring som kan avgöra världens framtid förekommer även i Richard Wagners fyra operor om Nibelungens ring. Båda författarna har låtit sig inspireras av samma gamla sagor, bl.a. Völsungasagan och Eddan. De plågas av törst och hunger och Sam tvingas bära Frodo på sin rygg den sista biten till Domedagsberget. Vid bergets fot hittar de en stig som leder uppåt mot Sammath Naur, Domedagsbergets och Mordors hjärta. Plötsligt blir de överfallna av Gollum, som följt efter dem hela vägen. Tillsammans övermannar de Gollum, och Frodo går ensam in i Sammath Naur med ringens börda. Sam låter Gollum gå, under förutsättning att han försvinner för alltid. När Sam går in i berget hör han Frodo säga att han överger sitt uppdrag och tänker behålla ringen för sig själv. Frodo tar på sig ringen och blir osynlig. Sauron inser plötsligt vad som pågår inom sitt eget land och den dödliga fara han befinner sig i. Gollum dyker plötsligt upp igen och överfaller den osynlige Frodo. En våldsam strid utbryter mellan dem, och Gollum lyckas bita av Frodos ringfinger och tar ringen i sin hand. I sitt glädjerus tar han ett snedsteg och faller ner i magman och ringen förstörs till slut. Detta leder till att Sauron (och därmed Mordor) störtas samman helt och hållet, och ger en fullständig seger för alla de fria folken i Midgård. Elrond läker Frodos sår, och när han tillfrisknat återförenas han med Gandalf, Bilbo och sina vänner. Senare hålls ett råd där ringens framtid diskuteras. Med på rådet fanns dvärgarna Glóin och Gimli, skogsalven Legolas, människorna Aragorn och Boromir, hoberna Frodo och Bilbo, Gandalf, samt alverna Elrond, Glorfindel och Erestor. Elrond berättar historien om Saurons ring, Den sista alliansens krig och förlusten av Ringen. Gandalf fortsätter berättelsen om hur Gollum hittade ringen. Bilbo och Frodo delar sina egna äventyr med upptäckten av ringen och Frodos resa till Vattnadal. Boromir förespråkar att ringen ska användas som vapen i det kommande kriget mot Sauron, men Gandalf och Elrond motsätter sig detta på grund av ringens starka ondska.Frodo och Sam beger sig mot Mordor för att förstöra ringen en gång för alla. De vandrar över de bergiga landskapen i Emyn Muil och stöter på varelsen Gollum. Med tiden lyckas de vinna Gollums förtroende och han visar dem vägen till Svarta porten, Mordors huvudingång. Väl framme vid porten, efter att ha passerat de farliga Döda träsken, upptäcker de att portarna är stängda och de tvingas leta efter en annan väg. Gollum avslöjar ett hemligt pass som kallas Cirith Ungol, som enligt honom är den säkraste vägen in i Mordor. De fortsätter genom de gröna skogarna i Ithilien där de möter kapten Faramir, son till rikshovmästaren Denethor i Minas Tirith och bror till Boromir. Faramir frestas att ta ringen, men motstår och väljer istället att hjälpa hobbitarna. När Frodo och Sam kommer till en vägkorsning tar de vägen österut mot Minas Morgul, Häxmästarens fästning. Därifrån tar de sig uppför bergstrappan vid Cirith Ungol och in i Honmonstrets håla. Gollum har hela tiden haft en plan att ta ringen för sig själv, genom att låta Honmonstret döda Frodo och Sam för att kunna ta ringen när de är borta. Frodo och Sam lyckas först undkomma Honmonstret, men Frodo blir stucken när de når Ephel Dúath. Sam, som tror att Frodo är död, tar ringen och förbere
der sig för att fortsätta ensam till Domedagsberget. Frodo är dock bara medvetslös och upptäcks av orcher, som tar honom till tornet Cirith Ungol. Sam följer efter för att rädda sin husbonde och märker att Frodo fortfarande är vid liv.

Översättningarna av Sagan om ringen till svenska har varit omdebatterade, dels på grund av vad vissa – inte minst Tolkien själv – uppfattat som brister och missförstånd i Åke Ohlmarks översättning, dels på grund av att det 2005 finns två översättningar med inbördes skillnader. Kritikerna av Ohlmarks översättning har pekat på dels rena felöversättningar, dels på att han ändrat stilen i prosan, medan förespråkarna uppskattar det mer målande språket och hänvisar till Ohlmarks egen förklaring; att det rörde sig om en tolkning av verket, och inte en ren översättning.

Enterna, skogens väktare, är stora vandrande träd som oftast håller sig för sig själva. De hade ett långt möte om huruvida hoberna var vänner eller fiender, till slut kom de fram till att hoberna inte var något hot. Lavskägge får vetskap om att Sarumans hantlangare huggit ned många träd i skogen för att driva de eldstäder som behövs för att tillverka vapen till sin armé. Lavskägge, hoberna och enterna bestämmer sig för att störta Saruman innan han hugger ner hela skogen.Brödraskapet försöker passera berget Caradhras, men stoppas av Sarumans trolldom. De tvingas istället resa genom Morias hemsökta gruvor, där de blir överfallna av orcher men lyckas fly. I en strid mellan Gandalf och en Balrog, faller balrogen ner i en djup avgrund och drar med sig Gandalf i fallet. Brödraskapet söker skydd i alvlandet Lothlórien som styrs av Celeborn och Galadriel. Efter en tids vila fortsätter de med båt längs floden Anduin. Vägen framåt är osäker, och vid Raurosfallen attackeras Frodo av Boromir som försöker ta ringen. Frodo flyr tillsammans med Sam och de fortsätter ensamma mot Mordor. Brödraskapet blir således splittrat.

Böckerna handlar om Frodos resa att föra tillbaka ringen till Domedagsberget i Mordor för att förstöra den i vulkanen där den en gång smiddes. Frodo får hjälp av ringens brödraskap bestående av hoberna Frodo, Sam, Merry och Pippin, trollkarlen Gandalf, människorna Aragorn och Boromir, alven Legolas och dvärgen Gimli. De möter flera faror längs vägen, inklusive strider med orcher och Nazgûler, de nio svarta ryttarna som söker efter ringen för att återlämna den till sin mästare, Sauron. Efter en lång strid mot stadens försvarare lyckas orcherna krossa den yttre stadsporten med hjälp av Grond, en varglik murbräcka. Mordors styrkor, ledda av Häxmästaren av Angmar, tar sig in i staden, men Gandalf stoppar honom och han retirerar. Medan Gandalf ledde försvaret av staden bestämde sig Denethor för att ta både sitt eget och sin son Faramirs liv på ett bål. Gandalf får bud om Denethors galenskap och lyckas rädda Faramir, men Denethor tar sitt eget liv. Det var från början inte meningen att boken skulle sluta på det sätt som den nu gör. I boken The end of the third age, redigerad av Christopher Tolkien återges ett sista kapitel. Tolkien skrev några olika versioner av den som skiljer sig åt i detaljer. Epilogen utspelar drygt 15 år senare hemma hos Sam Gamgi som för sina barn berättar lite om vad som hände några av huvudpersonerna i boken; dessutom har han fått ett brev från kung Elessar (Aragorn) som han läser upp.

Sam följer efter orcherna som tillfångatagit Frodo. Han tar på sig ringen och frestas ett ögonblick av dess makt. Orcherna har nästan slagit ihjäl varandra i kampen om Frodos värdefulla mithrilbrynja och Sam lyckas rädda Frodo. De klär ut sig i orchkläder och fortsätter sin resa mot Domedagsberget. Resan går norrut genom Morgais dalar. En grupp marscherande orcher upptäcker dem vid Isengapet men de lyckas skrämma bort orcherna och fortsätter sin resa.

Det är oklart om personen Max är identisk med en annan figur som skapats av Lindgren och Eriksson, nämligen Den vilda bebin, men det finns många saker som tyder på det, förutom den rent bildmässiga likheten mellan Max och hans mamma och Den vilda bebin och dennes mamma skaffar sig den vilda bebin en hund som är likadan som den som förekommer i Max-böckerna.

Ibland samarbetar två eller flera författare i skrivandet. Det är i vissa skönlitterära genrer (inklusive bland deckarförfattare) vanligt med författarpar, där två författare samarbetar i skrivandet – ofta under pseudonym. Fenomenet är vanligt i deckarserier, där de två författarna delar på olika uppgifter i denna mer omfattande bokproduktion. Exempel på dylika författarpar/grupperingar är Lars Kepler, Ellery Queen, Emma Lathen, Erin Hunter och Sivar Ahlrud.Inom serietidningsvärlden och kiosklitteraturen är det vanligt med pseudonymer som döljer olika kreatörer, vilka anonymt (som spökförfattare/-tecknare) anlitats av ett förlag för att producera material. Långserier som Kitty och Kalle Anka har producerats av sådana ”författar/tecknarkonsortier”. Vissa enskilda författare inom kiosklitteraturen har dock gjort tvärtom och producerat böcker under ett flertal olika pseudonymer; författarsignaturen till västernserien Bill och Ben – Marshall Grover – var bara en i en lång rad av författarpseudonymer som Leonard Frank Meares använde sig av.

De etablerade författarna utgör enligt Steiners modell de som lever på sitt författarskap och som är allmänt välkända. Dessutom uppfyller de nästan alla kriterier, med flitiga recensioner och synlighet i media, höga försäljningssiffror och ofta priser. Det är dock inte lika vanligt att de översätts. Exempel som anges är Kerstin Ekman, P.O. Enquist och Bodil Malmsten på en svensk författarmarknad och Salman Rushdie och Jean-Marie Le Clézio internationellt.

Yrket som vi ser det har inte existerat särskilt lång tid. Det är först på 1700-talet och 1800-talet som författare med ambitioner att skapa konstnärliga verk har kunnat försörja sig på sitt värv. Industrialismens övergång till en billigare och effektivare bokproduktion och den ökade läskunnigheten gjorde att fler böcker såldes, vilket ledde till ökad efterfrågan av olika typer av författare för att passa olika typer av läsare. Det i sin tur ledde till att det skrevs en oerhörd mångfald av böcker. Dessutom växte salongerna fram och akademier bildades runt om i världen, såsom Kungliga svenska vitterhetsakademin 1753 och Svenska Akademien 1786, som stödde författarna. Framväxten av den borgerliga medelklassen utökade efterfrågan på böcker, dels på grund av en ökad läskunnighet, dels på grund av ekonomiska möjligheter.Medievetaren Ann Steiner försökte dela upp författarskapet i fem olika roller: etablerade, stjärnor, erkända, outsiders och utgivna, som kategoriserades efter försäljning, genomslag, mottagande, huruvida författaren fått priser, och om internationell lansering förelåg: En författare (om kvinnor även författarinna) är en person som, egenhändigt eller genom ”spökskrivare” skriver texter, såsom romaner, noveller och artiklar. Med författare avses i första hand skribenter som skriver skönlitteratur enligt Svenska Akademiens ordbok; skribenter av annan litteratur – främst inom epik – kallas bland annat skriftställare, journalister och informatörer. Utöver att beteckna upphovsmannaskapet till alla slags skrifter, används ordet författare numera även för yrket att skriva böcker som noveller, romaner och facklitteratur. För andra genrer finns andra yrkesbeteckningar: lyrik (poet, diktare, lyriker), dramatik (dramatiker), kåserier (kåsör), krönikor (krönikör), nyhetsartiklar (journalist, reporter) och tecknade serier (serieskapare, serieförfattare). För att bli medlem i Sveriges Författarförbund krävs att man givit ut minst två böcker, och liknande inträdeskrav finns på motsvarande organisationer i andra länder. Kommersialiseringen och kapitalismen till trots trädde myten om den unikt genialiske konstnärssjälen i samhällets utkant fram, och författaren förväntades stå utanför kraven från det konventionella samhället. Dessa krav kom ofta från salongerna, och är en bild som i mångt och mycket lever kvar av författaren. Det var dock svårt att klara sig ekonomiskt med ett leverne enligt myten – några få exempel är Lord Byron och Erik Johan Stagnelius, men de andra stora samtida svenska författarna, däribland Erik Gustaf Geijer och Esaias Tegnér var båda delar av den borgerliga offentligheten. Under 800-talet uppstod två separata författarkretslopp, där det skrivna kretsloppet dominerades av klostervärlden och hovkulturer medan den muntliga berättartraditionen var stark. De nedskrivna verken från den här tiden är därmed först och främst religiösa, med undantag för Beowulf och Rolandssången av Chrétien de Troyes. Först under Renässansen i Italien blev författandet mer allmängiltigt, och det var också där de första författarna i mer egentlig mening uppstod, såsom Dante Alighieri (1265-1321) och Francesco Petrarca (1304-1374). Den stora förändringen kom dock med tryckkonsten under 1400-talet, och för första gången började författare nu framträda med sina namn på verken. Dessutom började skådespelen att vinna kraft. De flesta författare arbetade dock med stöd av mecenater, och hade då bland sina uppgifter att skriva hyllningsverk, födelsedagsmeddelanden eller epitafer men var ganska begränsade. Under sena 1500-talet började författare kunna lösgöra sig från sina mecenater med bokhandlarnas framväxt, och marknadsorienteringen blev mer framträdande i författaryrket. Detta gjorde även yrket friare (även om censuren fortfarande var stark). Många var även statligt anställda och klarade sig därmed också utan en mecenat: exempel i Sverige är Bellman och Olof von Dalin. I och med internets intåg har författare som begrepp ändrats. Litteraturvetaren George P. Landow menar att författaren har förlorat auktoritet i förhållande till hypertexten, i och med att författaren har förlorat kontroll över texten till förmån för läsaren. Han konstaterar att Roland Barthes tes om författarens död och Michel Foucaults vidarebyggande på den samma i essän Vad är en författare? åter har blivit aktuell i och med hypertexten. Landow med flera menar också att nätet har visat att författarens död leder till läsarens födelse, och litteraturvetaren Terence Harpold menar vidare att i hypertextens värld är gränsen mellan författare och läsare inte möjlig att urskilja. Lisbeth Larsson menar dock att användningen av internet också har återskapat intresset för författaren, och att läsarens födelse snarare än författarens död har lett till författarens pånyttfödelse.1812 fick Sverige sin första författarrätt som erkände det litterära verket som konstverk, vilket etablerade termen ”verkförfattare”, vilket både medförde skillnader i inkomster och ekonomiska förutsättningar samt de estetiska idealen – romantiken började träda fram. Med Sveriges Författarförbund och andra starka krafter har professionaliseringen klargjort tydligare skillnad mellan ”riktiga författare och de som inte ansågs vara det”.

Majoriteten av medlemmarna i SFF är dock inte yrkesverksamma författare: av medlemmarna beräknas ungefär 700 vara upp till 75 % litterärt verksamma. Av dessa var 58 % män med en medelålder på 59 år, och 80 % boende i ett av de tre storstadslänen.

Den sista gruppen, de utgivna, står utanför den litterära offentligheten och är närmast okända – trycks på mindre förlag eller beställtryck, ofta debutanter eller andraboksförfattare. I Sverige ger närmare 2 000 personer ut skönlitterära verk varje år, och många av dessa personer tillhör den sista gruppen.Vanligtvis delas författare dessutom in i efter vilken genre de skriver i, såsom deckarförfattare eller science fiction-författare. Många författare växlar dock mellan genrer och typer av litteratur, därför det kan vara svårt att sätta någon fast etikett på
dem. Som den första yrkesförfattaren brukar britten Samuel Johnson nämnas, som avböjde ekonomiskt stöd 1755 då han trodde sig kunna försörja sig på sitt författande. Med kapitalismens framväxt under 1800-talet blev boken allt mer en kommersiell vara, och författare som Carl Jonas Love Almqvist brukar därifrån kallas den första svenska yrkesförfattaren. De första kvinnliga marknadsförfattarna dök även upp under den här tiden – författare som skrev för en bred publik med texter som sålde i stora upplagor. De första uppträdde redan under 1700-talet, och i Sverige är bland andra Hedvig Charlotta Nordenflycht och Anna Maria Lenngren exempel på detta. Under 1800-talet blev de fler, och även om författarna i salongerna och akademierna var män framträdde ett gäng stora kvinnliga författare med Sophie von Knorring, Fredrika Bremer och Emilie Flygare-Carlén fram. De kvinnliga marknadsförfattarna har dock i olika hög grad glömts bort, mycket på grund av det marknadsinriktade i deras verk snarare än kvalitet. Situationen skilde sig dock något åt i Frankrike, där kvinnor hade en mer framträdande roll i salongskulturen. Det finns många olika författarutbildningar, bland andra Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet och Författarskolan vid Lunds universitet. Det finns en uppsjö av kurser som inriktar sig till personer som vill utveckla sitt skrivande.Precis som med många konstnärligt inriktade yrken är gränserna för vem som får kalla sig författare flytande. Yrkesbenämningen är inte skyddad, och således finns det ingen juridisk definition, eller juridiskt hinder för vem som helst att kalla sig författare. För att i Sverige förhöja sin status inom yrket finns Sveriges Författarförbund (SFF) som ställer kvalitetskrav för medlemskapet, som 2011 uppgick till 2 750 stycken. Förbundet grundades 1893 av Verner von Heidenstam och Hugo Tigerschiöld. Motsvarande finns i många länder: Société des Gens de Lettre i Frankrike som bildades 1838 och Society of Authors i Storbritannien som bildades 1884 är två exempel. De andra skandinaviska länderna fick författarförbund nästan samtidigt som Sverige (Norge 1893, Danmark 1894 och Finland 1897).

De erkända författarna är vad som brukar kallas ”midlist” – verk som säljer hyggligt men aldrig når långt på topplistorna. I USA är det ett vanligt epitet som till och med sätts av författarna på sig själva, som exempelvis David Armstrong som skrivit How Not to Write a Novel. Confessions of a Midlist Author, men i Sverige är exemplen svårare att hitta eftersom det i Sverige ses som nedsättande. Ett exempel är ändå Björn Larsson som har lanserats och nått stora framgångar i Frankrike men som är närmast okänd i Sverige. Ofta publiceras midlistförfattare av förlagen som en långsiktig investering för möjliga framtida författare.På flera språk används olika ord för yrkesrollen (writer, Schriftsteller) och upphovsmannaskapet (author, Verfasser/Autor). På svenska finns två lånord från tyska: författare från Verfasser (för + fatta + are, i svenskan sedan 1700-talet) och det numera mindre vanliga skriftställare från Schriftsteller. Svenska författare som gärna kallat sig skriftställare är August Strindberg, Kar de Mumma och Jan Myrdal.Har fått många frågor varför Sol heter just Sol, men namnet Sol innefattar för mej så mycket mer än ”bara” en gul strålande sol, som utstrålar en underbar värme,Jag är en av de som har läst Margit Sandemos undebara böcker om ”Sagan om Isfolket”…det fängslade mej väldigt mycket kan jag säga, jag har läst alla böcker som Margit Sandemo har skrivit, men ”Sagan om Isfolket” är en otrolig serie på 47 böcker.

Men till sist blev hon tillfångatagen och kastad i en mörk cell i väntan på att brännas på bål för häxeri, men valde istället att ta sitt eget liv med en häxbrygd…Hon blev drygt 20 år gammal.

Bokserien är en släktsaga som har sin början i mitten av 1500-talet och avslutas vid 1900-talets mitt. Släkten Isfolket, stammar från en man som kallas Tengel den onde och enligt legenden sålde han sin själ till Djävulen genom en häxbrygd, kokt på alla möjliga örter. Tengel den onde grävde ner kitteln, ingen vet var. Men det sägs att om man finner kitteln så bryts förbannelsen. Till följd därav drabbas ungefär en person i varje generation av det onda arvet, vilket oftast innebär speciella krafter, ett särpräglat utseende (vissa drabbade upplevs av omgivningen som monster medan andra anses enormt vackra) och ibland även ett ont sinnelag. Handlingen kretsar till stor del runt släktens kamp mot detta arv men även kring vardagen och universella problem som läsaren kan känna igen sig i. Historiska företeelser och en hel del kända historiska personer omnämns i böckerna. Sagan om Isfolket är en bokserie av Margit Sandemo på 47 böcker om ättlingarna till Tengel den onde av Isfolket. Serien följs upp av Häxmästaren och Ljusets rike. Alla böckerna, som är på cirka 250 sidor var, gavs ut mellan 1982 och 1989, och de har kommit ut i flera utgåvor sedan dess. Sandemo skrev böckerna på svenska, men de har sedan översatts till flera språk, bland annat norska. 2001 hade hennes böcker sålts i sex miljoner exemplar i Sverige och hon angavs då vara Sveriges mest lästa författare. Margit Sandemo skrev även en mängd fristående böcker som inte hör ihop med någon serie, men som med ett gemensamt namn marknadsförs som Sandemo-serien. Hennes böcker har sålts i upp emot 40 miljoner exemplar där Sagan om Isfolket står för 25 miljoner. Man har 16 gånger försökt att göra en tv-serie eller film av Sagan om Isfolket och Häxmästaren. Båda bokserierna har gått som musikal i Norge.

Den kanske viktigaste händelsen i hennes karriär var då förlagschefen för Bladkompaniet frågade om hon kunde skriva en släktserie. Margit Sandemo vägrade i två år. Men 1980 började hon skriva den första boken i serien Sagan om Isfolket. Sandemo säger att det var som om någon annan som talade genom henne när hon skrev dessa böcker, som om någon ville få fram något och gick genom henne. Serien omfattade i slutändan 47 böcker, trots att den var planerad för endast sex delar.Sandemos far var den norske skalden Anders Underdal, som enligt en obekräftad släktsägen var utomäktenskaplig son till Bjørnstjerne Bjørnson. Sandemos mor var lärarinnan Elsa gift Reuterskiöld och hennes mormor tillhörde den grevliga ätten Oxenstierna af Korsholm och Wasa. Föräldrarna fick fem barn, där Sandemo var nummer två i syskonskaran. Hennes föräldrar skilde sig när hon var sex år, och modern flyttade då tillbaka till Sverige och tog barnen med sig, varför Sandemo huvudsakligen är uppväxt i Sverige. Hon växlade mellan dessa två länder och lärde sig på så vis båda språken, men alla hennes böcker är skrivna på svenska som originalspråk. Hon hade en på många sätt svår barndom, och utsattes bland annat för sexuella övergrepp. Eftersom hon sade sig vara synsk blev hon intagen för vård. 1945 reste Sandemo till Valdres där familjen ägde en fjällstuga. Där träffade hon norrmannen Asbjørn Sandemo som hon gifte sig med i mars 1946. Hon fick tre barn, Henrik, Tove och Björn.Margit Sandemo började inte skriva förrän vid 40 års ålder. Hon har hävdat att hon redan då hade 30 böcker klara i huvudet. 1964 skickade hon in sin första roman till ett förlag men där sade man att man hellre ville ha hennes böcker som en följetong i en veckotidning. Den första boken hette Vredens natt. Sandemo tilldelades även Norska Kungens förtjänstmedalj 2014, efter att flera lärare och elever uppmärksammat hur Sandemo fått ungdomar att börja läsa böcker. Efter två fristående böcker kom nästa stora serie, kallad Häxmästaren och efter den kom Legenden om ljusets rike. Alla de tre serierna bildar en lång serietrilogi på 82 böcker. Legenden om Ljusets rike är en blandning av Sagan om Isfolket och Häxmästaren, där personer från båda böckerna möts. Sandemo har även skrivit tre serier till som heter De svarta riddarna, Blåljus och Trollrunor.Margit Sandemo, född Underdal den 23 april 1924 i Lena i Østre Totens kommun, död 1 september 2018 i Skillinge i Östra Hoby distrikt, var en norsk-svensk författare. Hon är mest känd för sin bästsäljande romanserie Sagan om Isfolket. Sandemo skrev på svenska men nästan alla hennes böcker har översatts till norska, många även till danska, finska, isländska och polska. Hennes böcker innehåller starka kvinnliga karaktärer och även ofta övernaturliga och romantiska inslag.

1999 blev Margit Sandemo änka och flyttade till Skillinge. Samma år hade hon skrivit sin 105:e bok inom loppet av 19 år. Hon åkte till Spanien för semester, men kunde inte hålla sig borta från skrivandet utan började skriva igen efter två dagar. Vid detta tillfälle tillkom De svarta riddarna. Vid sin död 2018, vid 94 års ålder, hade hon skrivit sammanlagt 185 romaner.Min förlorade son fick namnet Tristan inte bara pga av isfolket men delvis, var även pga sambons favorit bok stardust och att det som hände ju var väldigt Trist.

Nä. Det klarar jag inte. Att läsa om Isfolket är lite som att äta godis – det känns bra och gott för stunden, men äter man för mycket blir man illamående. 2-3 böcker i stöten brukar det bli. Perfekt läsning när man är lite lästrött så där.

Sagan om Isfolket betår av 47 böcker. Och faktiskt blev det så att jag köpte allihop till slut. De flesta begagnat, men några nya också – de går fortfarande att köpa på nätet. Nu har jag läst fram till bok 30, så det är dags för någon slags halvtidsrapport. Jag har inte läst färdigt än! Vad jag har läst om serien på bokbloggarna så blir böckerna sämre mot slutet – så jag kanske får plocka fram skämskudden flera gånger. Ena dagen tycker jag om att läsa Selma Lagerlöf, andra dagen en rejäl episk fantasy. Vissa veckor en rafflande thriller i en dystopisk miljö, andra veckor kärlek mellan tolvåringar i en barnbok. Ena stunden Jussi Adler-Olsens senaste deckare, andra stunden Margit Sandemos mastodontserie om Isfolket. Jag har haft perioder i mitt liv när jag har grottat ner mig med kassvis av Barbara Cartland-romaner, och jag har haft perioder i mitt liv när jag föresatt mig att bara läsa klassiker och nobelpristagare. Litteraturgourmet och litteraturgourmand. Och just nu har jag den där enorma traven med Sagan om Isfolket som ligger i nummerordning i bokhyllan och som jag läser några i taget av när andan faller på. Andan föll precis på häromdagen, och då handlade det om när Saga av Isfolket blir kär i en Marcel av vallonsk släkt, fast han visar sig vara Lucifer själv på besök på jorden. Det är grejer, det!Visst verkar det fint och lyxigt med allt det där – uppassande, tjänstefolk och lyx. Men tänk om jag själv hade levt då, och med de förhållandena? Jag, som tycker långa släktmiddagar med allmänt hållen konversation är ungefär lika roligt som kroken tandläkaren använder för att rota djupt nere vid tandhalsarna? Jag, som inte ringer upp någon om jag inte har ett direkt ärende av något slag? Visiter för allmänt småpratande, middagar med intelligent konversation, långa kvällar i sällskapsrummet med social samvaro…jag hade verkligen inte stått ut många dagar i Austenland. Möjligen om jag hade arbetat som hushållerska eller bondmora eller något annat ruschigt (fast då hade jag säkert inte kunnat läsa böcker och det hade nog varit ännu värre att stå ut med).

Klart att personerna i boken ältar så mycket vad andra människor säger och tycker, och hur de säger det, och till vem, och i vilken ordning de i ett promenadsällskap promenerar och att en liten dagsuflykt till Lyme kan bli ett helt äventyr när man inte har något annat för sig om dagarna än just det att umgås med andra människor. Jag kan bli lite trött när Austen börjar rabbla vem som ska åka hem i vagn och vem som ska promenera, vem som ska stanna hos en sjukling och vem som ska gå iväg på middag. Det känns väldigt omständligt och jag vill bara skrika att ”jamen hur svårt kan det vara? Just do it!”Men förutom de uppenbarligen tjänstlediga kaptenerna has det inga som helst arbeten. Dagarna går ut på att gå på visit hos varandra (tja, de har ju inte Facebook så på något sätt måste de viktiga statusuppdateringarna göras), prata med varandra om vad som sades under visiterna, gå på promenader, beundra landskapet, skriva brev till varandra om man bor för långt bort för att göra visiter, gå hem till varandra på middag eller eventuellt bara gå hem till varandra efter middagen för att umgås lite på kvällskvisten. Och hela tiden går allt ut på att konversera, konversera, konversera. Tiden mellan allt socialt leverne övar man kanske på sitt pianospel eller broderar, eller läser (kvinnorna), går ut och skjuter ner lite fasaner från skyn eller läser (herrarna). De eventuella barnen tar någon annan (anställd) hand om. De får möjligen komma in en stund framåt kvällen och artigt säga hej till sina föräldrar. Om de inte rent av går på skola någon annanstans och bara kommer hem till jullovet (och oj, vad stimmigt och jobbigt livet blir då, klagar en av personerna i Övertalning). Maten lagas givetvis av någon annan. Påklädningen också. Städningen ska vi inte bara prata om. Och, ja, ni vet allt det där som fyller åtminstone hela mitt liv – det gör någon annan. Återstår alltså bara det sociala livet.

Så jag önskade mig de fem första böckerna i serien till julklapp (jo, för då hade jag själv inte slösat bort några pengar på dem ifall jag inte gillade…). Böckerna packades upp, och jag ägnade mellandagarna och nätterna åt att läsa. Vilken fröjd! Silje som blir kär i den demonliknande och fruktade Tengel, Sol som inte bara kör vanligt tonårsuppror utan är häxa helt och hållet, läskiga bebisar som föds med en förbannelse, snäll pojke som blir inlåst i en gruva i ett par år och sliter men förblir snäll och god…jag läste! Och köpte några böcker till. Och några till.Sen lägger jag ner Austenboken ifråga och återgår till vardagslivet i Vismarlöv. Där maten lagas av oss själva (efter det att vi trötta kommer hem från jobbet). Där middagen aväts i sällskap med våra barn, som vi umgås med och uppfostrar alldeles själva, tack så mycket. Och där middagsbordet utan vidare ceremonier lämnas eftersom kvällsaktiviteter väntar. Ordningsföljd när vi tågar ut från köket finns helt enkelt inte. Jag tänker på vårt sociala liv kontra de högtstående konversationerna i Austens sällskapsrum: fredagskväll i Vismarlöv där någon sitter vid TVn, någon med en bok och minst två av oss glor in i någon slags datorskärm. Jag tänker på fysisk aktivitet à la Austen – promenad – kontra vardagsfysisk aktivitet i Vismarlöv – borsta av en snöig bil samtidigt som man stampar med fötterna för att inte frysa sönder och samman.

Ja, ja, ett vanligt argument för att tycka om Austen är att det hon skriver känns så modernt fast det är så länge sedan det skrevs. Det gör det! Hur de tänker och funderar och så, ja. Men deras värld jämfört med min egen moderna? Ta bara det här med vad de håller på med om dagarna. Ingen av huvudpersonerna jobbar. Eller, OK, vi har i just Övertalning i och för sig en hoper sjökaptener i flottan, men de sköter liksom sitt arbete vid sidan av de viktiga händelserna i de här lantlivskretsarna.

LitteraturMagazinet är en stor och fantastisk webbplats. Här kan man fastna i timtals och läsa intressanta artiklar och blogginlägg om böcker och författare.Jag behöver väl inte försvara vad jag läser! Om jag tycker om att läsa något och blir glad och förnöjd av att läsa det – då är det inget skräp. Då är det underhållning.

Men alla andra läste Sagan om Isfolket på 80-talet eller så? Och som tonåringar? Du är lite sen på det. Och rätt gammal också. Eller gör du en omläsning?

Och etiketten! Den kan jag fascineras över hur länge som helst! Vem som ska tilltalas på vilket sätt: Miss Elliott om äldsta systern i Övertalning, Miss Anne eller Miss Anne Elliott om näst äldsta systern. Ers nåd ibland och ers höghet ibland, ibland sir, ibland högvälborne… Och så vet alla i ryggmärgen vilken ordning man ska gå in i och ut ur i rum, beroende på rangordning. Gifta fruar först, i ordning efter börd förstås, och så ogifta kvinnor sedan, i åldersordning. Man baxnar.

Äsch – jag missade allt det där på den tiden när hela isfolks-serien gavs ut. Den enorma och långa raden böcker som stod längst ner i någon hylla i bokhandeln lockade mig inte av någon anledning. Det verkade jobbigt att börja, och jag kände ingen som berättade för mig att jag skulle läsa dem heller. Men i höstas läste jag ett antal bokbloggsinlägg med isfolksnostalgi. Det hade varit underbar läsning, det där! skrevs det. Det var Isfolket som hade lärt bloggaren allt om historia som hen kunde! Man hade döpt sina barn efter minnesvärda karaktärer i böckerna! Det lästes om, hades fullständiga uppsättningar av hela serien i lådor på vinden som togs fram och klappades på med jämna mellanrum. Och jag började undra vad jag hade missat för något.

Sol Angelica har fyllt 20 och skall resa ut i den stora världen. Äntligen är hon fri. Fri till att söka efter häxorna vid Brösarps Backar. Fri att dyrka mörkrets makter och göra allt det som hon så länge drömt om. Men Sol är inte bara upptagen av det onda. För sina närmaste är hon beredd att gå genom eld och vatten. Ja, till och med att offra sitt eget liv…Triste Paladin var den känsligaste och olyckligaste av Isfolkets män. Han hade inte mycket att leva för tills han mötte Hildegard. Hildegard som blivit slagen och hunsad av sin man och som led av en livshotande sjukdom. Ridderlig som han var, ville Tristan hjälpa den stackars kvinnan. det var genom henne han fick vetskap om en ond orden som offrat människor och som ville störta kungen… I Marimas Spanien satt en amatörkompositör och experimenterade med trollstämd musik. han slutförde aldrig verket, men bara tonerna var nog för att få den onde Tengel att röra på sig. I all hast blev Vetle sänd av Isfolket för att förstöra noterna innan en katastrof skulle kunna inträffa. Med Tengel hade mäktiga medhjälpare och en av de allra värsta var redan på väg för att stoppa Vetle… Han var Tamlin, nattens demon, sänd av Tengel den onde för att spionera på Isfolket. Han upptäckte dem i deras mardrömmar och luskade reda på deras planer för framtiden. Men Tamlin hade inte räknat med unga Vanja, som till och med efter isfolkets mått hade mycket speciella gåvor. För även om Tamlin var osynlig för alla andra, kunde Vanja se honom – och förälska sig i honom.

Anna Maria Olsdotter kom till den lilla gruvbyn Ytterheden i Sverige för att starta en skola för arbetarnas barn. Men alla var inte lika glada åt att ha henne där och till slut försökte någon att döda henne. Anna Maria skrev till sin släkting heike Lind och bad om hjälp. Då Heike kom, var det i sista minuten – för nu var flera allvarligt hotade…

Unge Christer Tomasson trodde bestämt att han var en av Isfolkets drabbade då han mötte den svaga och kuvade Magdalena på en kuranstalt. Med sin fantastiska förmåga skulle han lätt kunna hjälpa henne. men Magdalena försvann, och en annan flicka kom i hennes ställe. Christer förstod att något föörfärande hade hänt, och sanningen skulle till slut skaka hela Sverige…Isfolkets långa och farliga kamp mot Tengel den onde var över. Tan-ghil, jordens gissel och plåga, var över för alltid. Men därmed var det inte garanterat att allt skulle bli bra i framtiden. Ännu var det många obesvrade frågor, och isfolkets medlemmar hade spännande år framför sig…

Nataniel Gard av isfolket – son i 15:e generation från Tengel och Silje – och utvald till att leda den slutgiltiga kampen mot Tengel den onde. Men ännu var han inte mogen, uta behövde andra svåra uppgifter att träna sig på. Ellen knutsen hade upplevt många hemska och mystiska saker, och även personligen var hon något av en gåta. Det skulle visa sig att dessa två hade mer gemensamt än vad Nataniel först kunde ana…Silje Arngrimsdotter var bara sjutton år när pesten tog alla hennes släktingar 1581. Utsvulten och frusen och med två små barn att ta hand om sökte hon sig till likbålen utanför Trondheim för att söka värme. Märkligt nog var det bara en i isfolkets ätt som hjälpte henne i nödens stund – en man som Silje fann närmast djurisk och skrämmande, men underligt tilldragande på samma gång…

Daniel Lind av isfolket åkte ensam ut på en lång resa mot Karahavets bredder. Där träffade han Vendels dotter, Shira, som var utvald till att krossa isfolkets onda förbannelse. Först måste Shira gå igenom en massa omänsklliga prov som blev som en enda lång skräckinjagande färd genom själva Döden hav…

När unge Tancred paladin träffade en vettskrämd flicka i skogen blev han för första gången förälskad. Men då han senare sökte efter henne fann han ett slott som inte existerade längre och en kvinna som varit död i många år… Var det hela en mardröm eller höll han på att bli galen? Kunde det möjligen vara isfolkets märkliga arv som spelade honom ett spratt?

Marco var en av Isfolkets fem utvalda i kampen mot Tengel den onde. han var den mystiske, en medhjälpare så stark att de andra inte kunde ana hans styrka. Men nu hade marco fått ett nästan omöjligt uppdrag – att ödelägga den grymme Lynx, Tengels närmaste Medarbetare. Och detta måste han klara utan att ta till sina starkaste vapen…Tova Brink var en av isfolkets svårast drabbade, hennes utseende fick folk att snabbt dra sig undan i vämjelse – och hon kallades allmänt för häxa. Trots detta var hon utvald till att medverka i ättens kamp mot Tengel den onde. Men Tova själv hade helt andra planer. Den enda gången hon kunde känna riktig glädje, var när hon lyckades göra livet surt för andra. Vad det då inte mer naturligt för henne att gå i Tengel den ondes tjänst…?När karl XII bestämde sig för att erövra Ryssland, anade han inte hur mycket sorg och elände han skulle komma att förorska. Vendel Grip av Isfolket var en av många som hamnade i ett ryskt fängelse långt inne i Sibirien. Slutligen lyckades han rymma i en gammal båt. Starka strömmar förde honom norrut till tundran vid karahavets kust – och otroligt nog till en mycket avlägsen gren av Isfolkets stamträd…Hilde var dotter till bödeln, och därför var hon utstött och illa omtyckt. Hon och hennes far hånades av alla, ingen ville ens komma i närheten av dem, förrän den dagen då fyra kvinnolik hittades i närheten av deras eländiga hus. Men dessa fasansfulla mord förändrade helt Hildes liv, för på grund av dem, så mötte hon baronen Mattias Meiden och Andreas Lind från isfolket…

Spåren efter honom var skrämmande. En naken människofot – och en som inte riktigt kunde identifieras. Han for fram som en djävul och dödade alla som hotade honom. Dominic, Villemo och Niklas av isfolket förstod att det var denna djävul de var utvalda att stoppa. men vem var han – och hur skulle de kunna oskadliggöra ett monster som verkade vara odödlig?Yrja Mattiasdotter var tjock och klumpig och svårt missbildad av sjukdom. Folk gjorde narr av den fattiga flickan och kallade henne Tisteln. Yrja hade en stor sorg, hon var djupt och olyckligt förälskad i den rike och duktige Tarald, son till baronen Dag Meiden och Liv av Isfolket. Tarald hade dock bara ögon för sin vackra kusin Sunniva. På grund av det onda arvet skulle ett förhållande dem emellan bli ödesdigert…

Det var en svart dag i Isfolkets historia. Tengel den onde och hans högra hand, den grymme Lynx, samlade hela sin styrka för att krossa isfolket och deras hjälpare. Och Tengels hantlangare var många – legosoldater, krigsförbrytare, bildsköna, förföriska häxor och pansarklädda ryttare som det verkade omöjligt att besegra…Vid sjutton års ålder, förälskade Villemo Kalebsdotter sig kompomisslöst i den åtta år äldre Eidar Svartskogen. Lite på grund av att alla sa att Eidar var av dåligt blod och en professionell kvinnoförförare. Villemo fick dyrt betala för sin blinda tro på Eldar, som trots sin unga ålder redan hade blandat sig i uppror och blodshämnd.Tvillingarna Marco och Ulvar var så olika som två bröder kan vara: Marco var vacker som en gud medan ulvar var mer grotesk än det värsta odjur. Isfolket visste att de två hade blivit utvalda till var sin uppgift – men ingen förstod hur det skulle kunna komma något gott ur Ulvar, han som var lika full av ondska som djävulen själv…

Elisabet Paladin var mycket bestämd och lät sig inte påverkas av sin mors ständiga tjat om fina familjer, och en rik äkta man. Ingen man hade lyckats fånga hennes intresse – tills hon mötte Vermund Tark. Men när Vermund kom för att tala om äktenskap med hennes föräldrar, var det inte för sin egen skull han friade – utan för sin yngre brors.Tengel den onde var klar att erövra världen. sakta men säkert närmade han sig nu det svarta vattnet som skulle ge honom obegränsad makt. Och isfolkets utvalda, som med Nataniel i spetsen var utsända för att stoppa Tengel den onde, satt fast i Det Stora Svalget – platsen som ännu ingen hade lyckats ta sig ut ifrån…