Stockholms Stadsarkiv Mantalsuppgifter

Varje arkiv förvaras på ett sådant sätt att det bevaras för framtiden. Det ordnas och förtecknas och hålls sedan tillgängligt för alla. Viss information, t ex sjukhusjournaler och personuppgifter yngre än 70 år, kan dock inte utan särskild bedömning lämnas ut enligt sekretesslagstiftningen.I anslutning till forskarsalen finns en avdelning för mikrofilmsläsning. Kyrkoboksmaterialet samt vissa bouppteckningar och mantalsuppgifter är mikrofilmade och finns alltid tillgängliga.Dagens arkivbildning hos myndigheter och förvaltningar styrs bl a genom stadsarkivets tillsynsverksamhet. Härigenom förbereds handlingarna för en kommande förvaring hos stadsarkivet.

Nu har turen kommit till Stadsarkivet på Kungsholmen. I och med att Upplands-Bro numera tillhör Stockholms län arkiveras somliga handlingar här och inte på landsarkivet i Uppsala. Tyvärr blir det på detta vis en splittring för den som söker efter historiska handlingar.

Arkiven i Stockholms stadsarkiv är resultatet av framför allt stadens och länets offentliga verksamheter. Men här finns också en rad privatarkiv, huvudsakligen person-och föreningsarkiv. Tillsammans vittnar arkiven om Stockholms, länsstädernas samt landsbygdens framväxt sedan medeltiden och fram till våra dagar. De ger goda inblickar i hur livet förändrats över tiden. Vi får, som vanligt är, vid arkivbesök titta på särskilt intressant utställningar, som inte är öppna för allmänheten utan endast visas vid beställda gruppvisningar. Visste du att exempelvis skriftliga proven i studentexamen är offentlig handling och kan studeras i Stadsarkivet (om gymnasiet/läroverket har upphört). I denna text tänkte jag – främst utifrån en pågående studie av huvudstadens privata undervisningsmarknad under 1800-talet – redovisa några exempel på dessa undervisande familjer som illustrerar de generella dragen inom denna verksamhet och de fördelar som arrangemanget troligen erbjöd såväl för lärarna som för eleverna. Därefter vill jag också ge ett par kommentarer kring hur jag menar att kännedomen om dessa familjer kan bidra till vår förståelse av privatundervisningen i historisk tid, en verksamhet som ofta har hamnat i skuggan av den institutionaliserade och offentliga undervisningen.En annan uppdelning gällde istället elevernas ålder. De kvinnliga familjemedlemmarna undervisade i regel yngre elever medan maken eller fadern undervisade de äldre barnen. I till exempel en förteckning över privatlärare i Klara församling från 1803 meddelades om bokhållaren Peter Samuel Hagborg att han ”har 8 Disciplar, af hwilka han sjelf underwisar de äldre i Skrifwa och Räkna, samt Christendomen efter Svebelii Cateches, och hans hustru de yngre uti innanläsning”. Sannolikt upprätthölls denna uppdelning utifrån barnens ålder i högre grad än uppdelningen utifrån elevernas kön.

Kan då kunskapen om de undervisande familjerna bidra till vår förståelse av privatundervisningens historia? Jag menar att familjerna faktiskt utmanar några av de antaganden om den privata undervisningen som ofta upprepats och att familjerna påminner om att privatundervisning är ett mer komplext och varierande fenomen än vad som ibland antytts. Ett sådant antagande är bilden av privatundervisningen som präglad av osäkerhet och snabb omsättning på skolor och lärare. Denna bild är måhända korrekt för en del eller rentav lejonparten av den privata undervisningen. Men jag vill hävda att de undervisande familjerna istället utgjorde ett stabilt och kontinuerligt inslag i den privata undervisningen. Som biträden åt sina föräldrar introducerades barn i privatundervisningen och privatläraryrket och fortsatte sedan verksamheten som vuxna. Flera av Stockholms privatlärare vid mitten av 1800-talet var själva barn till lärare, Johan Rouget som nämndes i inledningen är ett exempel på barn som följde i föräldrarnas fotspår. I några fall kan man tala om familjeföretag eller små dynastier där många familjemedlemmar i flera generationer varit etablerade som lärare.Peter Bernhardsson är doktorand i utbildningssociologi vid Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier vid Uppsala universitet där han också undervisar inom lärarutbildningen. Avhandlingen, som beräknas slutföras under 2016, behandlar privat och offentligt i 1800-talets revolutionerande utbildningshistoria, studerat genom språkundervisningen i dåtidens Stockholm. Flera studier av den privata undervisningens historia, såväl svenska som internationella, har berört det faktum att olika familjemedlemmar verkat inom undervisningen eller att undervisningen rentav sysselsatte hela familjer. Ofta har det gjorts som en notis i förbigående. Till exempel i Elisabet Hammars studie av franskundervisningen i Sverige före 1807 nämns flera ”franska” skolor som förestods av makar och syskon. De undervisande familjerna har behandlats som ett perifert fenomen i forskningen och framstår därmed som ett marginellt fenomen i historien. Några forskare har dock intresserat sig mer specifikt för företeelsen. Leonore Davidoff och Catherine Hall beskrev i sin betydelsefulla studie av det tidiga 1800-talets engelska medelklass, ”Family fortunes”, att kvinnor var verksamma som lärarinnor, ofta tillsammans med andra familjemedlemmar. Den australiensiska historikern Kay Whitehead har i ”The teaching family, the state, and new women in nineteenth century South Australia” påpekat att ”undervisning var en familjeangelägenhet vid 1800-talets mitt, inte bara i form av undervisande äkta makar, utan även genom kombinationer av föräldrar och barn och kvinnliga familjemedlemmar som bedrev privat och offentlig undervisning” (min översättning). Det är från Whitehead jag lånat begreppet undervisande familjer – ”teaching families”. Fastän dessa familjer undervisade gemensamt är det tydligt att de olika familjemedlemmarna ofta hade olika roller inom den gemensamma verksamheten. Annonser, prospekt och memoarer visar att det existerade en viss arbetsdelning inom undervisningen, där olika familjemedlemmar utförde olika typer av undervisning. I likhet med många andra sysslor inom hushållet var också undervisningen könskodad. En tydlig uppdelning gällde skillnaden mellan elever av olika kön: mannen undervisade pojkar, hustrun undervisade flickor. En sådan arbetsdelning fanns exempelvis hos paret Duclot, verksamma i mitten av 1820-talet. I annonser, exempelvis i Journalen 16 mars 1827, redogjorde herr Duclot först för sin undervisning och kommenterade sedan att hans ”Hustru erbjuder i samma afseende sin tjenst åt unga personer af sitt kön”. Det ska dock understrykas att denna åtskillnad aldrig var absolut: inom den privata undervisningen förekom både att män undervisade flickor och att kvinnor undervisade pojkar.

Att undervisningen sysselsatte flera familjemedlemmar hade flera fördelar. Kay Whitehead har framhållit att den kvinnliga närvaron, i form av lärarens hustru eller döttrar, kunde attrahera kvinnliga elever till undervisningen eftersom det fungerade som en moralisk garanti. För läraren kunde det därför vara en ekonomisk poäng att inkludera och framhålla att hustrun och döttrar deltog i undervisningen. Rimligtvis var detta en faktor som gynnade undervisningen i familjeform. Det är dock svårt att bevisa, eftersom en sådan moralisk poäng knappast var explicit i annonserna. I dem märks dock tecken på en mer allmän oro kring riskerna med att exempelvis låta flickor och pojkar undervisas tillsammans: många lärare är noga med att betona ”ordning” och ”dygd” i sina annonser.Cohen, Michèle, “Gender and the private/public debate on education in the long eighteenth century” i Public or private education? Lessons from history, red. Richard Aldrich, London, 2004.

De mantalsuppgifter som omtalas i inledningen återfinns i Stockholms stadsarkiv. På samma plats, inom Stockholms domkapitels arkiv, förvaras också den nämnda förteckningen över privatlärare.Genom olika typer av källmaterial framgår att denna modell för undervisning, närmast i form av familjeföretag, var vanlig. I material som tidningsannonser, skattelängder och biografier återkommer de undervisande familjerna i olika kombinationer: äkta makar, föräldrar och barn eller grupper av syskon. Samtidigt illustrerar exemplet med den lilla noteringen i Rougets mantalsuppgift att spåren av de undervisande familjerna är sporadiska.

Ytterligare grunder för arbetsdelningen inom familjen var också skillnader i lärarnas kunskaper eller kunskapsnivå. Det verkar naturligt att några systrar som drev en flickpension ansvarade för undervisning i olika språk helt enkelt därför att de själva studerat olika språk. Vanligt var också att barn fungerade som hjälplärare eller att de, med den vanliga beteckningen i samtiden, ”biträdde” sina föräldrar i undervisningen. Förutom bröderna Rouget som nämndes i inledningen är ett exempel, hämtat ur Elisabet Hammars ovannämnda bok, Christoffer Knöppel som undervisade i Stockholm på 1780-talet och då biträddes av sina döttrar. Exemplen på liknande arrangemang är många, men på grund av att annonserna ofta var anonyma är de svåra att knyta till särskilda lärare eller familjer.Genom att det i regel varit hushållsföreståndaren – oftast mannen – som framträtt i annonser och i det offentliga materialet har den kvinnliga insatsen inom den privata undervisningen dolts och underskattats. Det kan till exempel beläggas att Rose Madeleine Lagerwall var lärarinna i Stockholm efter hennes faders död, men det kan inte uteslutas att hon redan tidigare deltagit i hans verksamhet. Det har påståtts att kvinnliga privatlärare är en grupp som växer fram under 1800-talets lopp, och det kan ha sin riktighet om man ser till offentligt källmaterialet såsom de mantalsuppgifter som nämndes i inledningen. Inkluderar man också den dolda insats som skedde bland annat inom de undervisande familjerna måste man erkänna att den kvinnliga undervisningen var både större och tidigare än vad som antagits. Ytterligare en uppfattning som varit mycket långlivad är den att lärarinnorna var kvinnor som misslyckats med att finna en man och därmed tvingats till undervisningen: därför saknade de också tillräcklig förberedelse och utbildning. Genom nyare studier – till exempel av Christina de Bellaigue – har denna uppfattning motbevisats och förklarats som en anpassning till tidens rådande ideal om manligt och kvinnligt. Många lärarinnor hade i själva verket gjort medvetna yrkesval och mycket ambitiösa investeringar i träning och informell utbildning. En del av denna förberedelse skedde uppenbarligen som biträden inom familjens egen skolverksamhet.

Den styvmoderliga behandlingen av privatundervisningen har åtminstone delvis berott på svårigheten att finna de historiska spåren av denna verksamhet. Min undersökning av Stockholms undervisningsmarknad, där föreliggande studie alltså ingår, ger en antydan om hur den pågående digitaliseringen av olika källmaterial – inte minst av dagstidningar – har givit helt nya möjligheter att undersöka den svårfångade privatundervisningen. En systematisk undersökning i större skala av exempelvis tidningsannonser skulle troligen ge en helt ny bild av den privata undervisningsmarknadens utveckling och av de lärare – de familjer – som verkade där.Använd minustecken (-) för att utesluta ett sökord. En sökning på t.ex. Uppsala -slott ger träff på alla poster som innehåller ordet Uppsala men inte de poster som samtidigt innehåller ordet slott.

Använd frågetecken (?) för att få träff på stavningsvarianter av ett ord. Varje frågetecken svarar mot ett tecken. En sökning på t.ex. G??le ger träff på både Gävle, Gefle och Gäfle.Använd citattecken (” ”) för att söka på exakta fraser. En sökning på t.ex. ”svenska kungar” ger träffar då orden förekommer tillsammans och i angiven ordning.

Uteslut ett ord: Använd minustecken (-) för att utesluta ett sökord. En sökning på t.ex. Uppsala -slott ger träff på alla poster som innehåller ordet Uppsala men inte de poster som samtidigt innehåller ordet slott.

Frassökning: Använd citattecken (” ”) för att söka på exakta fraser. En sökning på t.ex. ”svenska kungar” ger träffar då orden förekommer tillsammans och i angiven ordning.Trunkering: Använd asterisk (*) för att hitta ord med varierande ändelse. En sökning på t.ex. teater* ger träff på teater, teaterdirektör, teaterförlag etc.

I rullistan ovan finner du länkar till register som hjälper dig att hitta i materialet. Här finns information om år, distrikt/rote och mantalsskrivningsnummer som du behöver för att fortsätta sökningen.

Du kan söka mellan två årtal, ex 1875 till 1890, du får då de uppgifter som förekommer mellan dessa år, du kan även välja att söka i endast ett av årtalsfälten.

Överståthållarämbetet (ÖÄ) var den högsta civila förvaltningsmyndigheten i Stockholms stad mellan åren 1634–1967. Avdelningen för uppbördsärenden hade hand om mantalsskrivningen och ärenden rörande övriga skatter. När befolkningsmängden ökade i Stockholm under andra delen av 1800-talet hade kyrkan ingen möjlighet att göra husförhör eller sköta folkbokföringen vilket var brukligt på landsbygden. Mantalslängderna, Kronotaxeringslängderna och rotemansarkivet (1878–1926) är därför innehållsrika källor för att följa personer i Stockholm.Krontaxeringslängder innehåller verifikationer till allmänna bevillningen, mantalspenningar, vites- och ensaksböter, matlagspenningar, saluaccisen, brännvinsminuteringsavgiften, Vadstena krigsmanshusavgift, riddarhus-, kurhus- och fattighusavgifter, bötesmedel eller straffavgifter. Dessa finns skannade med vissa luckor från 1701 till 1841.

-Min farfarsfar hette Johan Andersson, berättar Tore Ternell. När Johan gifte sig flyttade han och hans fru hit till Bitterna. De två fick nio levande barn tillsammans, och de nio barnen bytte alla efternamn till Ternell i början av 1900-talet.-Det har berättats för mig av gamla människor på trakten att det gick omkring en man här i socknen och erbjöd folk nya namn. Alla hans namnförslag utgick från ortnamnn i trakten på olika sätt. BitTERNa blev Ternell, berättar Tore. Hans gamla lärarinna som bodde i byn Logn fick ett liknande namn, Lognell. Bengta Bengtsdotter hade bara tänkt ställa till det lite grann. Men ögonblickets ingivelse förstörde allt och hon blev dömd för mordbrand. Hon hade ändå tur och klarade sig från att avrättas. Boken Släktforska i Stockholm (Prisma) är en handbok skriven av personalen vid Stadsarkivet. Den bjuder på många öden och tips om hur man går vidare i sin forskning.

Kungen hade förbjudit brännvinstillverkning för husbehov. I två socknar i Kronoberg började en lokal skogvaktare anmäla hembrännare. Det kom att kosta honom livet.När Johanna födde sitt och Eriks första barn väntade också Eriks fru Hilma barn. Erik hade två familjer samtidigt, en officiell med fyra barn och en hemlig med tre.

Riksdagen var efter namnförordningen 1901 intresserad av att folk bytte namn eftersom det blev mer och mer svårt att skilja människor med samma namn åt.När Julius bror Alfred dog valde Julius att ge sin arvslott till brodern Arvid. Det var starten på en släktfejd som varade i flera generationer och som löstes upp av släktforskaren Martina Mullback.

Den unge polacken Teddy blev tillfångatagen under kriget och blev lägerfånge hos nazisterna. Han skeppades till Norge för att hugga skog. En dag tog han chansen och flydde över gränsen till Sverige.Hillar Äro påstod sig leva bland grevar, operettkungar och personer med makt. Men det var bara fantasier för i själva verket satt han i fängelse, arbetade i gruvor och hamnade i koncentrationsläger. -Hans mamma ammade honom på Barnhemmet, sedan flyttar han till en fosterfamilj. När mamman gifter sig flyttar han hem till den nya familjen, men återigen blir han tvingad att flytta när fosterfadern dör. Så fortsätter det i flera år för pojken. I mantalslängderna, som oftast skrevs en gång om året, står det hur familjen såg ut vid det tillfälle familjen mantalsskrevs- inte vad som händer mellan de olika mantalstillfällena.Dessa uppgifter håller på att överföras till data. På CD finns än så länge Söder, Gamla stan, Klara och Kungsholmen. Just nu håller Östermalm på att scannas. En av anledningarna till att det finns så många kartor bevarade är att det fanns en stadsarkitekt vid namn Karlberg, verksam på 1700- talet, som beordrade arkitekterna att lämna in sina kartritningar till stadens arkiv. Eva Brylla berättar att namnbyten var ett allmänt samtalsämne under den här tiden och att till exempel Allers Familjejournal hade en särskild spalt där man diskuterade efternamn och kom med namnförslag.Gustafva var bara tonåring när hon 1820 blev anklagad för rånmord. Gustafva sattes i fängelse på bekännelse och en präst skulle få henne att erkänna. När hon till slut släpptes var hon 64 år.

Själva mantalsuppgiften finns bevarad på Stockholms Stadsarkiv. Vill man till exempel se sin farfars uppgifter i original kan man göra det, berättar Dagmar Thullberg.

Mikaela Valtersson kände aldrig sin biologiska mormor och visste inget om sin mormorsmor. När hon började släktforska fann hon i sin släkt en av 1930-talets stora abortörer i Stockholm.När Suzanne Jonsson Lindström upptäckte att hennes farfars farfars farfar varit skarprättare blev hon minst sagt förvånad. Nu försöker hon ta reda på allt om honom och hans liv.Erik kom från Värmland men levde många år i Nya Zeeland och Australien. Han kom hem igen och blev en man det talades om. Han kallades ”zeelänningen”. Men en dag försvann han spårlöst.Dagmar Thullberg visar vidare i arkivet. Hon stannar vid polisens prostitutionsavdelning. Där finns gripande berättelser om prostituerade kvinnor som registrerades av polisen. Under den reglementerade prostitutionen, 1858 till 1918, fördes uppgifter om kvinnorna in i prostitutionsbyråns liggare.

Att de prostituerade kontrollerades hade delvis med könsjukdomarnas spridning att göra. Sjukdomar som syflis och gonnore spreds trots att man tidigare försökt spåra smittbärarna. Polisens uppgift var att övervaka de prostituerade kvinnornas leverne och på sätt kanske få bukt med sjukdomar som tog en hel del liv på den tiden.Richard föddes under enkla förhållanden och fick med tiden den viktigaste förtroendeposten i sin kommun. Men han använde samma plånbok både för sin egen och kommunens ekonomi. Det blev hans fall.

Margareta Westerlund stal allt från handdukar till hyvlar och hölass. Innanför murarna på Härnösands fängelse födde hon sin son 1888 och hennes medfångar smugglade brev till henne som ännu finns kvar.

En sommarnatt 1896 brann det i Moses urmakarbod i Salbohed. Han anklagades för att ha anlagt branden med hjälp av en riggad väckarklocka. Mot sitt nekande fick Moses avtjäna sju år på Långholmen.Uppvuxen på barnhem och tidigt satt att försörja sig själv blev Ebbas liv kantat av sprit, prostitution och bråk med rättvisan. Hon slutade som syfilispatent, blind och psykiskt sjuk.Däremot finns mantalslängderna väl bevarade här på Stockholms Stadsarkiv. Det som skiljer mantalslängderna mot husförhörslängderna är att man i husförhörslängderna kan följa en familj på ett uppslag, t ex om familjen flyttar står det vart de tar vägen. När Lisa Persdotter från Ånimskog i Dalsland födde sitt andra barn utom äktenskapet knöt hon in den lille pojken i en tygbit och grävde ner honom på gödselstacken. Juristen Johannes Heüman drogs med skulder och hade samtidigt fått i uppdrag att förvalta ett stort arv. Frestelsen blev för stor o
ch Johannes förskingrade arvet genom att förfalska en namnteckning.Det är ett arkiv som rymmer över 6 mil handlingar från 1400- talet fram till modern tid- allt från ordinära kyrkböcker till skolbetyg, skilsmässohandlingar, testamenten och adoptionshandlingar. Från mitten av 1800- talet växer Stockholm, industrierna kommer igång och allt fler människor söker sig till Stockholm för att få arbete. Efter en del utredande beslöt man att man skulle ha ett civilt folkbokföringssystem. Det införs 1878 och Stockholm delas in i 16 rotar, men allteftersom staden växer delas de 16 rotarna upp i mindre delar och när systemet upphör 1926 fanns totalt 36 rotar. Namnskicket i gamla tider innebar att nästan all svenskar sin faders förnamn till efternamn. Anders söner och döttrar fick heta Andersdotter och Andersson, det namnskick som kallas patronymikon. Men runt förra sekelskiftet var det vanligt att människor bytte efternamn och tog ett släktnamn som alla ärvde fortsättningsvis. 1901 kom en ny förordning som till och med påbjöd alla att byta sina patronymikon till familjenamn. Man fick förstås behålla namn som Andersson eller Johansson men då bara som familjenamn.

– En del av de här barnen flyttades oändligt många gånger från barnhem till fosterhem, berättar Dagmar Thullberg och visar på en pojke vid namn Gustav Albert.

I varje rote fanns ett kontor med en roteman som förde mantalsböcker. I dem skriver han förutom de basala uppgifterna ned om familjen behöver fattighjälp, om barnen misskött skolan osv.Dagmar Thullberg tar på måfå fram en orderbok från 1873 som visar sig innehålla uppgifter om Bellmansfesten samt om konung Oscar II:s och hennes majestät Drottning Sofias kröning. Detaljerade uppgifter om polisens posteringar finns i dessa orderböcker.

Precis det här skedde också i Tore Ternells släkt. Tore bor på en liten plats i Västergötland som heter Bitterna och som ligger nära Vedum i nuvarande Vara kommun. Men hans familj kom ett byta namn på ett märkligt sätt.Om man är intresserad av att se en karta från till exempel en anfaders bostad, blir man hämtad av personal och får åka ner till kartenheten. Den uppgift som behövs för att kunna plocka fram rätt karta är kvarterets namn.Stcokholm har mycket få husförhörslängder, troligtvis beroende på att prästerna inte hann med husförhören i lika stor utsträckning som på landsbygden, berättar Dagmar Thullberg.Johan August föddes fattig. Men han fick ett arv och en uppmuntrande knuff mot högre studier. Han läste vid Uppsala universitet i 17 år. Hans långa tid som överliggare resulterade i livslånga skulder.I polismästarens orderböcker kan man läsa om hur poliserna tjänstgjorde. Om till exempel kungen skulle ut och åka vagn kommenderades poliserna ut på olika ställen i staden. På så sätt kan man följa rutten från gatuhörn till ångbåtsbryggor.Samtliga uppgifter i Rotemansarkivet är förda kontinuerligt, vilket betyder att det alltid finns en tidpunkt då en uppgift börjar gälla och en slutpunkt då den upphör.

Rotemännen, vilka fungerade som en sorts kommunala socialsekreterare i den egna roten, antecknade även uppgifter om bland annat fattighjälp, sociala förhållanden, kriminalitet, sjukvård och utbildning. Från sådana uppgifter är det möjligt att leta sig fram till ytterligare information i arkiven som i vissa fall kan ge en tydlig bild av enskilda släktingars liv och öden i Stockholm.En läsare har hittat sin farfars far i ”Stockholms stads militärkompani”. Vi bad professor Lars Ericson Wolke reda ut vad stadskompanier var för något.Idag finns det några olika söktjänster på Stockholms stadsarkivs webbplats för mantalslängder och mantalsuppgifter, den tidigaste för 1760 års mantalslängd och den senaste för mantalsregister fram till 1935. Från mantalsregistren kan man söka sig fram till uppgifterna i mantalslängderna och mantalsuppgifterna vilka ger detaljerad information om hushåll och individer.

För släktingar som levde i Stockholm efter 1926 är huvudtipset att använda sig av register till mantalslängder och mantalsuppgifter. Dessa register finns i sin helhet i dagsläget bara tillgängliga som mikrokort eller digitaliserade arkivregister i Stockholms stadsarkivs läsesal. Digitaliseringen pågår dock och detta material kommer att bli mer sökbart via internet i framtiden.

Med tiden gav den upphov till det som idag kallas för Rotemansarkivet. Det är tusentals häften för stadens fastigheter, med anteckningar om alla invånare i dessa fastigheter från första januari 1878 till sista juni 1926.

När man hittat sin släkting i Stockholm går det som regel att teckna en fascinerande bild av personens samtid och miljö, med hjälp av kartor, byggnadsritningar, fotografier och litteratur.

Man bör dock komma ihåg att databasen Rotemannen bara ger svar på vilka personer som var folkbokförda i fastigheterna. Man kunde i vissa fall bo länge inom stadens gränser utan att vara folkbokförd där. Det finns också andra varianter, till exempel speciella församlingar vid barnhus och barnbördshus. Huvuddelen av alla personregister till kyrkoarkiven är förda församlingsvis. Det försvårar forskningsarbetet och kräver i många fall omfattande sökinsatser. Stockholms stadsarkiv började redan 1977 att dataregistrera rotemansarkivet och det arbetet kunde slutföras 2017. Det fullständiga digitaliserade rotemansarkivet består av 6,2 miljoner uppgifter om cirka 1,4 miljoner stockholmare. Hela databasen har publicerats som Rotemannen 3 på USB-minne.

På grund av att församlingsindelningen nästan alltid ställer till problem för släktforskaren i Stockholm bör man dock även känna till de alternativ till kyrkobokföringen som finns i Stockholms stadsarkiv. De är lite olika beroende på när personen man söker levde men i huvudsak handlar det om handlingar som staden har upprättat av skattemässiga skäl.Om en sökning resulterar i en träff kan man som forskare lägga fast två väsentliga saker, namnet på födelseförsamlingen och på församlingen där personen avled. De tre mest nödvändiga uppgifterna vid släktforskning är en persons namn, födelsedatum och födelseförsamling. Känner man till dessa går det nästan alltid att ta sig bakåt ytterligare en generation i släktträdet.

Bostadsbristen var enorm i början av 1900-talet. Trä­husen vid Valhallavägen 31 byggdes vid sekelskiftet som nöd­bostäder med odlings­täppor och vattenpumpar. Bild från 1946.Mantalsuppgifterna (undertecknade av hushållsföreståndaren) är underlaget till mantalslängderna (upprättade av mantalskommissarierna) och innehåller som regel fler personuppgifter. Mantalslängderna innehåller i sin tur fler uppgifter rörande skatter. Det är alltså två olika typer av handlingar men samma uppgift i mantalsregistren leder fram till bägge två. Ett bra tips är därför att i början slå fast om den person som man intresserar sig för var född eller avled i en Stockholmsförsamling. En sökning i Sveriges släktforskarförbunds dvd-skiva Sveriges dödbok 1901–2013 brukar kunna ge svar. Den finns i Stockholms stadsarkivs läsesal på Kungsklippan 6 i Stockholm och på många bibliotek. Den går även att köpa i handeln. Om den person man söker är född eller har bott i Stockholm mellan 1878 och 1926 kan man som släktforskare räkna med en rik skörd av uppgifter ur det förflutna. Det beror på det speciella folkbokföringssystem som Överståthållarämbetet i Stockholm skötte vid den tiden, den så kallade Rotemansinstitutionen.I Stockholm finns och har funnits ett stort antal både territoriella och icke-territoriella församlingar. Exempel på de förra är Maria Magdalena församling på Södermalm och Västerleds församling i Bromma. Icke-territoriella församlingar kan vara baserade på nationalitet (som Tyska församlingen), religiös tillhörighet (som S:ta Eugenia katolska församling) eller militär indelning (som Svea livgardes södra bataljons församling).

Konstnären Hanna Pauli i Rotemansarkivet för fastigheten Bössan 11 och Bellmangatan 6, där hon bodde 1897 till 1905. På rad 17–21 har rotemannen antecknat ”målarartisten” Georg Pauli, hans hustru Hanna Pauli (född Hirsch) och deras barn Torsten, Göran och Ruth Emerentia.

I rotemansarkivets samlade uppgifter om konstnären Hanna Pauli kan vi följa henne från ungdomen i fadern Abraham Hirschs hus på Stora Nygatan 12, fram till giftermålet med Georg Pauli och ända till inflyttningen i deras stora ateljébostad högst upp på Bellmansgatan 6 på Södermalm. År 1905 flyttade familjen till Nacka.För äldre tider, före Rotemannadatabasens startår 1878, har man precis som för tiden efter 1926 god hjälp av Stadsarkivets digitala register till mantalslängder. De sträcker sig ända tillbaka till slutet av 1600-talet och finns dels som digitala register på Stadsarkivets webbplats och dels som skannade bilder av personregister till mantalslängder och kronotaxeringslängder i SVAR-tjänsten på Riksarkivets webbplats. Vid mitt bläddrande fann jag också en Anna Debritz född i Örebro tidigt 1700-tal och sedan tidigare har jag funnit i den nästkommande hfl (AI:5, sid 98) en Catharina Debritz, född i Örebro 1737. Jag är också tveksam till dansmästarnas behov av beskrivningar av det här slaget. Vad gäller dansnotation kan man genom historien se att ju mer professionella yrkesutövare som är i farten, desto sämre är notationen. Dansmästarna hade troligtvis sina egna anteckningar, men ansträngde sig nog inte för att göra de presentabla för andra. I mina ögon är de här böckerna snarare verk av dansintresserade amatörer. Hej Mats! Vilken spännande frågeställning du bidrar med. En första fråga; på vilket sätt kan Lars Holmberg och/eller Christina Tydelius/Tidelius kopplas till Nyköping eller Kungsholmen? 31 mars var det, hon dog i lunginflammation och var 66 år, så då kan det stämma med någon född 1784-85. Bor Drottninggatan 26. Men det bör nog vara Christina Maria Thyselius ovan! Detta är andrahanskällor som jag inte kontrollerat men helt omöjligt är det inte att denna Peter Thyselius hade äldre syskon som även de antog namnet. Fadern hette ju med stor sannolikhet Wall då de bodde i Stora Walla i Tysslinge. G.G Tiselius och makan samt dottern Gustava Petronella Christina, född i samma församling den 1 april 1799 återfinns i hfl för Svea Artillerifs. Han är sergeant i Artilleriet. Enligt register till församlingens hfl ska han finnas på sid 153 i AIa:2 samt sid 199 i AIa:7. Hustru och dotter ska finnas i den senare volymen. Jag har inte kontrollerat dessa uppgifter pga av flytt och avsaknad av internet.

Axbergs Tyselius verkar härstamma från släkten Zachris Tiselius, han hade många barn. En av de två Närkesläktern med detta namn. Men de hade beröringspunkter, Per Thyselius och familj var vittnen till dop i Daniel Tiselius (Axbergssläkten) familj.

Ulrika Sophia (som ska vara född 1788 i UE men hittar henne inte) flyttar från Drottningholm till Hovförsamlingen, sedan 1815 till överintendent Tham i Dagsberg. Vacker kristendomskunskap och dygdig frejd.Carl Haij, bruksinspektor Hemort: Åkers styckebruk, Åker År: 1808 Anhörig: Carolina Thyselius Arkiv: Åkers häradsrätt (ULA/11767) Volym och nummer: F II:6, nr 735 SVAR-nummer: D35722