Ulla Wiggen Iris

När du väljer att skapa ett konto och följa ett nyhetsrum kommer dina personuppgifter behandlas av oss och av ägaren av nyhetsrummet för att du ska kunna motta nyheter och uppdateringar enligt dina bevakningsinställningar.KULTURFÖRVALTNINGEN i Region Stockholm arbetar på uppdrag av kulturnämnden. Genom ett rikt och varierat kulturutbud främjas upplevelser, möten, bildning och delaktighet. Kulturella och kreativa näringar bidrar till att utveckla länet. Därför stödjer Region Stockholm länets kulturliv och kulturutövare, folkbildning- och föreningsliv. Region Stockholms konst berikar mötet med kollektivtrafiken och vårdmiljöerna. När Stockholm fortsätter att växa är Region Stockholms mål att fortsätta bidra till ett dynamiskt kulturliv för invånare och besökare.

För att läsa mer om detta, var vänlig läs vår Integritetspolicy som berör vår behandling av dina personuppgifter, och Integritetspolicy för Contacts som berör behandlingen av dina personuppgifter från ägaren av nyhetsrummet du följer.In the 1960s, Ulla Wiggen painted detailed yet enigmatic images of the insides of electronic devices. She portrayed circuit boards and computer elements in a time when few suspected the future importance of this technology. Even then, she was considering looking inside the human body, but that project was put on hold when Wiggen gave up art and started working as a psychotherapist. Wiggen did not return to painting and studies of the human body until the early 2010s. Her focus soon moved to the eye, particularly the iris and pupil, the boundary between the world outside and inside, both physically and mentally. With her precise paintings, Wiggen seeks to create order in the intangible inner life that goes on under the surface.De avbildade irisarna är fyra till antalet, och jag tänker att de tillhör de fyra replikanterna i Bladerunner vars tekniskt begränsade livslängd får dem att fly från Mars till Jorden för att kräva mer liv. Revolten misslyckas efter att deras icke-mänsklighet avslöjas genom ett test som bland annat läser av deras irisar. Idén om en konstgjord människa återkommer i galleriets innersta rum med de elektroniskt roterande målningarna Golem I, II och III, med strömbrytare hängande under sig. Bilderna visar två realistiskt målade hjärnor som omfamnar varandra i en djup kyss. De bryr sig inte om oss, mer än att vi inte ska stänga av elen. De vill ett annat beroende, de vill skapa nytt liv. Jennifer Chan utställning på Galleri CC i Malmö ställer material från nätet mot lågmälda objekt, i en rörande gestaltning av intimitet och samhörighet i en uppkopplad tid. Ulla Wiggens (f. 1942) utställning på Belenius i Stockholm består i huvudsak av två olika slags bilder: runda dukar med noggrant avbildade regnbågshinnor, eller irisar, samt hjärnliknande former som sakta roterar på väggen. Men det första jag ser i rummet är en solitär målning av vad som liknar en snittyta av en tarm. När jag inser att den föreställer en hjärna som har plattats till på samma sätt som en världskarta, så kommer jag att tänka på en rad ur Hamlet som fångar något av det expansiva i Wiggens måleri: «stäng in mig i ett nötskal och jag ska ändå räkna mig som kung över ändlösa marker».

Berättelsen är att Wiggens konstnärskap börjar med målningarna av elektroniska apparater under andra hälften av 1960-talet, då hon ingick i kretsen kring Öyvind Fahlström. Sedan kom de realistiska porträtten på 1970-talet, och därefter gjorde hon ett uppehåll som skulle vara under fyra decennier. 2013 visade Moderna Museet en retrospektiv med hennes tidiga verk, och på senare år har hon medverkat i utställningar både i Sverige och internationellt. Idag arbetar hon igen, nu med porträtt av den mänskliga kroppens teknik, av irisar och hjärnor, som befinner sig på gränsen mellan det inre och yttre, mellan jaget, medvetandet och bilden.For enden af regnbuen ligger Alexander Tovborgs kirke udspændt mellem mystisk progression og postironisk potpourri. Men er det virkelig, som kunstneren proklamerer, en kirke for alle?Wiggens bildvärld är lätt att förlora sig i. Jag följer det realistiska måleriet på nära håll och stiger in i bilden genom de lager av känsliga streck som tillsammans porträtterar synteknikens spektakulära entré, ögats ringmuskel. Den varsamma penselföringen får mig att associera till Botticellis illustration av Dantes Inferno, där helvetet visas i saklig genomskärning. Längst ner finns Satan, upp och ner, exakt som vår omgivning ter sig på näthinnan. Hos Wiggen finns inte Satan, eller Gud, i alla fall inte som porträtterade representanter för ont och gott. Hon placerar istället människan i centrum, genom tomheten i mitten av målningarna, pupillen, som rymmer frågor som bara vi själva kan svara på.In the early 1960s Ulla Wiggen created a suite of paintings depicting electronic components and computers. She explored this world when hardly anyone could predict how digital technology would revolutionize our daily lives. Shortly afterwards, in 1966, she participated in the performances 9 Evenings: Theatre & Engineering in New York assisting Öyvind Fahlström, whose radical view of art was of great importance to her. In 1969 she started painting humans and then made a series of portraits. She also became a licensed psychotherapist, which became her primary vocation until 2013 when she after an exhibition with her previous paintings at the Moderna Museet decided to resumed her artistry after 30 years break. Since then, her focus on the computer’s interior and the human exterior has shifted to the inside of the human body and increasingly focused on the brain and iris of the eye.

I början av 1960-talet skapade Ulla Wiggen en svit målningar föreställande elektroniska komponenter och datorer. Hon utforskade denna motivvärld då knappast någon kunde förutse hur den digitala teknologin skulle revolutionera våra dagliga liv. Kort därefter, 1966 deltog hon i föreställningarna 9 Evenings: Theatre & Engineering i New York då hon assisterade Öyvind Fahlström, vars radikala konstsyn varit av stor betydelse för henne. 1969 började hon måla människor och gjorde därefter också en serie porträtt. Hon utbildade sig även till legitimerad psykoterapeut som sedan blev hennes huvudsakliga yrke fram till 2013 då hon efter en utställning med hennes tidigare verk på Moderna Museet, beslöt att återuppta sitt konstnärsskap efter ca. 30 års uppehåll. Sedan dess har hennes fokus på datorernas inre och människans yttre flyttats till insidan av människokroppen och alltmer kommit att inriktas mot hjärnan och ögats iris.När hon började hade hon ingen formell konstutbildning. Men hon hade så långt tillbaka hon kunde minnas alltid målat. Alltid tecknat. Att gå på konstskola för att lära sig någonting hon hade gjort i hela sitt liv förstod hon inte poängen med. Hon målade elektronikmålningarna på samma sätt som hon fortfarande målar: ”med små penslar och stort tålamod”. Och i kombination med rätt kontakter fungerade det bra. Bara några år efter den trevande starten fick hon möjlighet att åka till New York och jobba för Öyvind Fahlström.– Det jag lärde mig av Öyvind, det var att allt är tillåtet som underlättar arbetet. Att använda akrylfärg, att använda tejp för att måla jämna konturer och en kamera istället för att skissa. Att använda projektor när man ska rita upp någonting istället för att sitta där och måtta och lägga en massa tid på det. Det låg i tiden, i uppbrottet från den måleriskt abstrakta expressionismen. Sen det här med själva målandet – det handlar ju bara om att se och ha tålamod. Sen lär man sig vartefter man håller på. Jag lär mig fortfarande genom varje målning jag gör.

New Yorks konstscen i mitten av 60-talet var inte direkt ett tråkigt sammanhang att hamna i. Ulla Wiggen deltog i Öyvind Fahlströms performance under 9 Evenings 1965 – den mytomspunna och kultförklarade festivalen som initierades av Robert Rauschenberg och där den inter-diciplinära konsten kanske föddes på allvar – och hon var ofta på fester hos olika konstnärer som Claes Oldenburg, Roy Lichtenstein, Nam June Paik och i Andy Warhols The Factory.

Då hade yngre konstgenerationer knappt hört namnet Ulla Wiggen. Men i mitten av 60-talet var hon en av de klarast lysande unga svenska konstnärerna, med en begynnande internationell karriär.– Jag ville hem. Jag ville komma igång mer med mitt eget måleri. Och jag hade träffat en ny man – konstvetaren och skribenten Peter Cornell – två månader innan jag reste. Vi brevväxlade.

Jag frågar om hon inte varit sugen på att försöka stanna i New York, vad som fick henne att åka hem till lilla Sverige. Öyvind Fahlström ville gärna ha henne kvar och hon hade fått in en fot i rätt kretsar.Sedan 1974 har Ulla Wiggen drivit en privatpraktik som psykoterapeut. I panelsamtalet på Moderna museet vill curatorn gärna koppla ihop hennes konst med psykoterapin, men hon säger där ganska korthugget att det är två skilda intressen. Så fast det är lockande har jag bestämt att inte försöka mig på att göra några jämförelser, men frågar henne om hon ändå har haft någon användning av att hon också är konstnär i sin roll som psykoterapeut?

– Jag hade tänkt att jag ville måla någonting med ögonen, utifrån vad jag hade varit med om, att jag höll på att förlora synen. Dessutom hade jag opererat mig för grå starr. Jag hade sett suddigt länge och helt plötsligt kunde jag se klart, det var underbart. Jag tittade på ögon i anatomiböcker. Men jag tyckte att det såg lite motbjudande ut – det lockade mig inte. Men en morgon kom det till mig, du vet i det där tillståndet mellan sömn och vaken: jag ska måla en iris. Och den skulle vara rund, på en utsågad pannå, något jag precis hade börjat pröva i stället för duk. Just det har varit väldigt positivt, för det där med inramning har alltid plågat mig.

– De två hjärnhalvorna är som en liten boll – jag tyckte att de roterade, att de liksom just skulle landa på hjärnbarken. Jag tänkte på filmen Gravity jag nyligen hade sett. En rymdfilm, en sådan där i 3D, otroligt fascinerande. En man och en kvinna sitter i en rymdkapsel, och kvinnan berättar bland annat att hon förlorat sitt barn. Men så slutar filmen med att den här kvinnan så småningom landar på jorden, dimper ner i något öde landskap, och när jag tittade på min målning tyckte jag att den påminde om den där landningen. Och då kom tanken att jag också kommer att landa, det vill säga: jag kommer att bli frisk igen.

– Ja det var precis så. Peter och Frans Josef skrev ju tillsammans en liten bok till utställningen, Om Ulla Wiggen. Jag har inte själv de kunskaperna att jag kan placera in mina målningar i något sammanhang, utan det är andra som kan det. Jag tycker att det är spännande att lyssna på dem som kan. Som kan se kopplingar till andra konstnärer och idéer. Vi företräder 3 400 yrkesverksamma bildkonstnärer, konsthantverkare och formgivare i Sverige. Vi arbetar för konstnärlig frihet och goda villkor för bild- och formkonstnärer. Välkommen att prenumerera på Konstnärernas Riksorganisations konstnärspolitiska nyhetsbrev. Nyhetsbrevet skickas ut cirka 4 gånger per år och ger dig en snabb översikt över aktuella politiska frågor som är viktiga för konstnärskåren. Det riktar sig i första hand till politiker eller tjänstepersoner med ansvar för kulturpolitiken på statlig, regional eller kommunal nivå.

– Kvällarna blir ett slags lugnt utrymme där jag kan sjunka in i måleriet. Jag är väldigt introvert som person, och det är i den där stillheten som mina kreativa sidor kommer fram. Allt runt omkring, praktiska bestyr och saker jag måste fatta beslut om, det kan ju vara jätteroliga saker, men de stör koncentrationen jag måste ha på målningen jag arbetar med.

Två höstar i rad tillbringade Ulla Wiggen i New York. Det blev hennes utbildning. Av Öyvind Fahlström lärde hon sig att det enda som gäller om man vill lyckas som konstnär är att arbeta hårt och oupphörligen. Och så fick hon praktiska tips för att snabbare komma framåt.

– Jag är oerhört intresserad av att förstå hur saker hänger ihop och hur de påverkar varandra. Som barn plockade jag gärna isär grejer för att få se hur de var gjorda inuti. Sitter kanske i mina gener. Jag är enäggstvilling och min syster är röntgenläkare. Detsamma gäller ju även psykoterapin, att försöka reda ut hur tankar och känslor inom en människa hänger ihop med vad som hänt och vad det har lett till för att sedan våga pröva nya vägar. Det handlar om att få syn på samband och processer.– Jag försökte bli gravid igen under fyra års tid efter hennes död och gick på olika behandlingar, men det lyckades aldrig. Man förlorar så mycket när man förlorar ett barn, och man förlorar ännu mer när man förlorar sitt enda barn. Jag var inte mamma längre. Hela den anknytning till samhället som man har genom ett barn tappas bort. Det var en stor förändring.

– Genom Knut kom jag direkt in i Stockholms kulturliv. Men jag var ingenting själv. Jag visste att jag ville måla och började försiktigt jobba på några små elektronikmålningar i gouache på gasväv. Men sen skiljde vi oss.Corona har på ett smärtsamt sätt synliggjort hur ålder påverkar vilka vi är i relation till varandra. Hon säger att det skrämmer henne att tillhöra en riskgrupp på grund av sin ålder. Att hon saknar att gå på utställningar och träffa sina vänner. Samtidigt, när hon lyckas hålla coronatankarna borta, har hon fått mer tid för arbete. Ulla Wiggen är med sina två kontnärskarriärer i två olika tidsperioder både en gammal och ung konstnär. Hon har just fått ett tvåårigt arbets-stipendium, och har ett par, än så länge hemliga, projekt på gång. Det som gäller är att prioritera målandet. Jag frågar om 77-åriga Ulla känner igen sig i Ulla på 60-talet, nyss hemkommen från New York och besluten att slå igenom.

Under perioden 1963–1969 gjorde hon nästan 30 elektronikmålningar, som föreställer innan-mätet i olika elektroniska apparater. Någon gång är det fråga om en direkt avbild, men för det mesta har hon själv satt samman komponenter med olika ursprung till nya apparater. Målningarna bär titlar som Pulsgivare, Kretsfamilj, Vägledare och Motstånd. TRASK kommer från namnet på datorn som de olika delarna är tagna från. Ulla Wiggen berättar att det är Peter Cornell som gett de flesta målningarna deras titlar, att han alltid kommer med bra förslag hon kan välja mellan, när hon ber honom. – Jag har till exempel haft flera konstnärer som patienter. De har nog sökt sig till mig för att de vet att jag målar själv. Och jag använder bilder som verktyg, och har ibland uppmuntrat mina patienter att göra bilder att använda i processen, precis som man använder drömmar. Det har jag haft stor nytta av – att jag kan prata om bilder. Jag är inte rädd för att inte förstå dem, som många människor är. Utan för mig är bilden ett uttryck för människan som har gjort dem, den handlar om dem och något som de vill delge mig. – Det får ta den tid det tar. När jag var ung var jag så mån om att alla målningar skulle se olika ut, jag var rädd för att upprepa mig. Jag tänkte att det inte skulle vara roligt för folk att se på dem om de var lika varandra. Jag tänkte på Andy Warhol och hans Brilloboxar – något sånt ville jag inte ägna mig åt. Nu ser jag annorlunda på det hela. Man kan tycka att ja, irisar ser likadana ut, men det gör de ju inte. Irisar används för att identifiera människor, de är alla unika. Och varje iris jag hittills målat har känts ny och spännande för mig.1969 ändrade Ulla Wiggen kurs och började måla människor istället för maskiner. På hennes hemsida finns flera av dem, många föreställer Peter Cornell. Det kan tyckas vara ett ovanligt tvärt kast mellan elektronikmålningarna och por-trätten av en kärlekspartner. Men för Ulla Wiggen är allt också samma.

Hon kom hem till Sverige och bestämde att det var dags för debututställningen. Hon gick upp i format, för det hade hon förstått att det krävdes om man skulle få ställa ut, och beskriver hur hon ”valde ett galleri”, Prisma i Gamla stan, och med hjälp av en bekant lyckades övertyga galleristen om att hon var bra nog. Och hon gjorde en målning med Moderna museet i åtanke, som hon tyckte att de skulle köpa till samlingen. Hon var 24 år gammal och hade också kommit in på Konst-akademien den hösten.År 2013 small det till för Ulla -Wiggen. På den tiden kallade hon sig huvudsakligen för psykoterapeut. Hon drev egna praktiker både i Stockholm och Skåne. Målandet bestod i en liten kurs hon höll i porträttmåleri för ett par pensionerade psykiatriker. Men så hörde Fredrik Liew, intendent på Moderna museet, av sig och frågade om hon var intresserad av att visa sina 50 år gamla elektronikmålningar i en separatutställning.

– Jag hade känt mig väldigt rädd för vad som skulle hända med den där sjukdomen. Men det var på något vis som om kroppen visste att den skulle klara av den. Drömmar kan ju vara så att de ligger före medvetandet i en process, att någonting inom en vet hur det ligger till och som en hjälp försöker gestalta det. Samma sak kan målningar göra. Passage gjorde absolut det och min oro släppte.När du berättar om ditt konstnärsliv tänker jag på hur du lyfter fram männen som du har levt och jobbat med. Att de har varit väldigt viktiga för dig för att komma framåt.

När Ulla Wiggen satsade på konstnärskapet igen 2013 var det med motiv inifrån kroppen. Det verkar logiskt, med hennes intresse för konstruktion och funktion, med hennes erfarenheter av psykoterapi. Precis som i elektronikmålningarna är det inte avbildningar, utan organen är frikopplade och svävande, eller fantasifullt hopkopplade. Sedan 2016 är det hjärnor, ögon och kopplingarna dem emellan som tagit över hennes motivsfär. Ulla Wiggen har en hemsida som hon byggt helt på egen hand. Det var den mest praktiska lösningen, för nu kan hon uppdatera och ändra som hon vill. Hon berättar att innan Peter Cornell påpekade att ”alla unga konstnärer har en hemsida” visste hon knappt vad det var. Jag berömmer henne, den är tydlig i all sin enkelhet, och hon har sorterat in sina målningar i olika perioder under olika flikar. Det intensiva arbetet åren omkring debuten, 1967–69, var hennes mest kreativa, kan hon se i efterhand. Inte förrän nu, de senaste åren, har hon haft samma lust och kraft att måla. Men det är på ett annat sätt. – När jag målade elektronikmålningarna, då bestämde jag hur målningen skulle se ut, jag ritade och tejpade upp och så målade jag upp den, punkt och slut. Nu kan jag sitta och blanda och pröva en färg en hel dag. Jag letar mycket mer nu, ändrar och lägger till så att målningen får växa fram på ett för mig oväntat sätt.Ulla blev förälder och livet krävde plötsligt mer. Att måla jämt, det förhållningssätt hon lärt sig hos Fahlström, var inte längre möjligt. Inför vårt telefonsamtal har jag skickat några frågor på mejl att fundera kring. En av dem är varför hon drog sig tillbaka från konstlivet. Från början av 1970-talet till 2013 var det i princip tyst om Ulla Wiggen i konstvärlden.

Hon berättar om en målning med titeln Passage från 2016, som hon målade under en period när hon hade varit sjuk länge och riskerade att förlora synen. Jag klickar fram den på hemsidan under tiden vi pratar. Två hjärnhalvor svävar mot en rödorange bakgrund. Det är näthinnan inne i ögat, berättar hon, med gula fläcken och blinda fläcken. Nedre delen av duken täcks av en beige, uppförstorad hjärna som försvinner ur bild.Jag tittar på ett filmat panelsamtal från utställningen på Moderna 2013 på museets Youtubekanal. Ulla Wiggen sitter omgärdad av män i kulturkavajer som pratar om hennes elektronikmålningar med svåra ord. De beskriver hur hon i verken förutsåg det digitala paradigmskifte som datorerna hon så ömsint målade av skulle stå för; hur hennes konstnärskap relaterade eller inte till de samtida popkonstnärerna. Curatorn Fredrik Liew frågar hur det kom sig att hon började avbilda innanmätet på de där maskinerna. ”För att jag tyckte att komponenterna såg spännande ut, hade aldrig sett sådana förut.” När de två andra paneldeltagarna, Peter Cornell och Frans Josef Petersson, har ordet syns det i hennes ansikte att hon lyssnar intensivt och överraskat, nästan som vore hon en utomstående, som att hon blir förvånad över allt de kan se i hennes målningar.

– Ja, män har betytt mycket för mig. Under metoo så tänkte jag att om jag varit ung hade jag startat en rörelse som hette youtoo. För att män har så mycket gott att förmedla, och för att män och kvinnor ska samverka, det är då det blir bra. Jag ställer mig bakom metoo också så klart, men i mitt konstnärskap har jag aldrig drabbats av att jag känt mig åsidosatt för att jag är kvinna, utan ofta fått stöd av männen omkring mig. Min nuvarande man hjälper mig mycket med praktiska saker. Han sågar mina pannåer och annat som är tungt för mig och gör smarta stafflikonstruktioner bland annat.

Hennes konst syns plötsligt överallt. Hon var en av de utvalda svenskarna på Venedigbiennalen, 20 av hennes tavlor ska visas på Gärdets tunnelbana i Stockholm och hon har fyra verk på Liljevalchs utställning ”Evigt liv”.

I juryns motivering till Ulla Ganneviks pris nämns hur hennes pupillmålningar framstår som angelägna: ”både i hur de personligt speglar hennes egen historia men också understryker samtidens krav på en alert verklighetstillvänd blick.”Till råga på allt är hon en av årets Ganneviksstipendiater, och juryn kallar hennes segertåg för ”comebackernas comeback”. Som stipendiat får hon 500 000 kronor.Ganneviksstipendiet delas i år ut för tionde året i rad. Det går till sex konstnärer inom områdena bild, form, musik, teater, dans samt film. Alla årets stipendiater ses som förnyare inom sina respektive konstområden och tilldelas 500 000 kronor vardera för sina konstnärliga livsgärningar.

Årets pristagare är konstnären Ulla Wiggen, serietecknaren Mats Jonsson, artisten Karin Dreijer, skådespelaren Robert Fux, dansaren Efva Lilja och filmaren Tarik Saleh.Men konsten har alltid betytt mycket för Ulla Wiggen, den var vägen ut ur en konservativ barndom, då man skulle vara väluppfostrad och prydlig. Giftermålet med Knut Wiggen och deras umgänge med kreativa människor var ”som att födas på nytt”.

– Jag tänker på Morandi som målade samma krukor och flaskor under hela sitt liv. Jag tänkte ”ska man se en hel utställning om de här små krukorna” och åkte ut till Artepelag i Stockholm. Och jag älskade varenda målning, för de är så levande. Han är med hela tiden och det är det som gör konstverket. Man ska vara med i varje penseldrag – då får målningen liv.På en hemsnickrad ställning lutar en stor rund tavla som föreställer en iris – Ulla Wiggen snurrar på den för att långsamt bygga upp färglagren. Den senaste tiden har hon fått fler förfrågningar om att medverka på utställningar än hon kan säga ja till: en tavla kan ta upp till tre månader att skapa.

Efter att Ulla Wiggen 2013 blev inbjuden till Moderna Museet gav hon också måleriet en ny chans. Hon målade organ som lungor, tarmar och skelettdelar innan hon bestämde sig för att måla våra sinnen. Då hade hon grön starr och synen var särskilt aktuell. En dag vaknade hon och insåg att det var irisar hon skulle måla.Men trots framgångarna upphörde hon att måla – i över 20 år. Delvis berodde det på att hon verkade som psykoterapeut och var ordförande för Riksföreningen Psykoterapicentrum. Om att måla under pandemin: ”Pandemin stressade mig ohyggligt mycket. Varje dag läste jag i tidningen att man inte var välkommen till akuten för att man var över 75. Det var vidrigt. Man fick inte bli sjuk, för då dog man. Då kunde man få en morfinspruta så man somnade in stilla, det var vad som erbjöds. Jag var otroligt stressad och målade nog ganska långsamt då.” En stark upplevelse var det också att bjudas in till New York av Öyvind Fahlström. Han arbetade okonventionellt, istället för att skissa använde han till exempel kamera och projektor. Fina linjer gjorde han med tejp, vilket Ulla Wiggen anammade.Under 20 år höll hon knappt i en pensel – men nu hyllas Ulla Wiggen för sin konst, där hon utforskar insidan av både elektroniska apparater och människokroppen. Hon är en av årets sex Ganneviksstipendiater. Ganneviksstipendiet instiftades 2012 tack vare en stor donation från affärsmannen och konstälskaren Per Gannevik som i sitt testamente lyfte fram Konstnärsnämnden. Numera utgår hon från särskilda personer i sina irismålningar, utan att för den skull göra ”irisporträtt”. Med elektronikmålningarna var hon mån om att de alla skulle vara olika men nu är hon inte orolig över att måla samma motiv.– När man tittar på en irismålning tittar den på mig och jag på den. Man sugs in i den. Det är en väldigt märklig upplevelse och det fångades jag av direkt, säger hon.

– Jag höll på att tappa telefonen i golvet. Det tog lång tid att förstå att jag skulle få så mycket pengar. Nu behöver jag inte oroa mig för elräkningen precis. Det känns oerhört hedrande och bekräftande, säger Ulla Wiggen i sin ateljé hemma i huset på Lidingö i Stockholm.

– När hon dog kände jag mig ganska vilsen. Jag hade väldigt svårt att vara kreativ, jag kunde inte gå ner i de skikten av mig själv för då kom bara smärta upp.Efter att ha utforskat elektroniska apparater tänkte Ulla Wiggen vända blicken inåt mot människokroppen. Men livet kom emellan. Hennes dotter blev sjuk och dog 1980. Och att betrakta olika organ i kroppen påminde henne om dotterns sjukdom.

Ulla Wiggens debututställning på ett Stockholmsgalleri år 1968 innehöll något mycket speciellt: en serie målningar av elektroniska komponenter och kretskort. Detta var vid en tid när man omöjligen kunde ana vilken betydelse som datorerna skulle få. Moderna museet köpte genast ett stort verk till sin samling. Strax därefter la Ulla Wiggen (född 1942) teknikmotiven bakom sig och började i stället måla porträtt. Jag minns hur jag som tonåring på 70-talet fängslades av de avklarnade, precisa bilderna.Efter en stor personlig förlust och sorg i slutet av 70-talet valde Ulla Wiggen att ta en paus från måleriet. Hon lät sig alltmer uppslukas av sitt andra stora intresse: psykologi. Måleriet fick vila medan hon i tre decennier arbetade som psykoterapeut. Det var först när Moderna museet hörde av sig år 2013 och bad att få göra en utställning med elektronikmålningarna som lusten att måla väcktes på nytt. Hon hade hunnit fylla 70 år och motiven hon nu valde var inifrån den mänskliga kroppen.

– Jag tror att konstnärer ibland har den intuitiva förmågan att se sådant som inte ens forskare eller affärsmän uppfattar, säger konstkritikern och författaren Peter Cornell apropå Ulla Wiggens 60-talsmåleri. Ytterst sakliga, och samtidigt djupt gåtfulla bilder av elektroniska komponenter och system av det slag som skulle komma att få ett oöverskådligt inflytande över våra liv under det följande halvseklet.

Del 3 i serien handlar om den rysk-amerikanska författaren Masha Gessen som för mer än 10 år sedan skrev en kritisk biografi om Vladimir Putin. Nu skriver Gessen både om Ukraina och Putins Ryssland.De målningarna gav Ulla Wiggen, redan som ung, en plats i konsthistorien. Ändå har det skrivits ganska lite om hennes konst, och efter 1970-talet var hon länge frånvarande från konstscenen.