Vill Inte Ha Kontakt Med Min Mamma

Du vill komma vidare. Du vill sluta ”känna hatet” mot dina föräldrar. Jag tolkar det som att du vill sluta älta, och slippa grubbla över det som hände för att förstå, och inte behöva bli påmind varje dag om det plågsamma som du utsattes för. Det ligger verkligen i ditt intresse. Ältande och grubblande dränerar oss på energi, gör oss nedstämda, hindrar oss från att vara här och nu, och blir till ett lidande i sig. Du känner säkert igen dig i den beskrivningen.Att förlåta kan vara naturligt att göra med tiden om de som skadat oss visar skuld, erkänner, tar ansvar för det som de gjorde, förklarar varför och gottgör oss. Om inte det sker så har vi inte skäl att förlåta. Att förlåta mot sina känslor av att ha varit utsatt för en orätt är ofta ett resultat av en dålig självkänsla, och av ett socialt tryck från omgivningen. Jag läser ingenting i ditt brev om att dina föräldrar visar tecken på att de förstår att de gjort dig illa och ångrar det. Så du behöver inte förlåta om det inte känns naturlig för dig. Däremot behöver du hitta ett sätt att kunna gå vidare med ditt eget liv.

Du undrar hur du ska kunna sluta hata dina föräldrar, och om du måste förlåta. Jag ska resonera med dig om detta. Först vill jag säga högt och tydligt till dig, nej, du behöver inte förlåta. Det är inte nödvändigt att förlåta. Det finns så mycket kvasipsykologiska påståenden om förlåtelse. Som att om vi förlåter så återställs en ordning och en balans i livet, och att den som förlåter är en mogen person, och att om vi inte förlåter kan vi inte gå vidare i våra liv. Det är inte sant.Kanske du borde gå i psykoterapi? Har du övervägt det? En otrygg uppväxt som den du har haft innebär ofta att man har ett känslomässigt lidande som vuxen. Det kan handla om svårigheter att knyta an till andra och att lita på andra. Ibland är man själv inte så uppmärksam på sambandet. Det man märker är att livet känns svårt på olika sätt. Det är fullt möjligt att reparera de känslomässiga skador som man har fått i en psykoterapi, och på det sättet komma vidare till ett liv som blir bättre. Den ledsenhet som du berättar om kan tala för att du behöver en professionell hjälp för att få må bättre.

Jag har aldrig känt att jag haft någon familj, aldrig haft stöd eller trygghet eller känt mig älskad. Jag blev vid ett årsålder bortlämnad till ett barnhem,sen hamnade jag hos den familj jag växte upp hos. Jag är nu 30 år och fortfarande gråter jag över vad jag upplevt och vad jag saknat nästan varje dag. Min sk mamma är socionom och arbetar med familjeproblem, ändå har hon utsatt mig för både psykisk misshandel såväl som fysiskt. Jag har blivit hånad, härmad, utskälld (gärna inför andra), tvingad, slagen, hotad om att bli lämnad nånstanns om jag inte gjorde som dom sa, hotad att få så mycket stryk att jag inte skulle kunna sitta på rumpan på flera veckor… Dom förnedrade mig.Ditt brev berör mig mycket. En av de mest smärtsamma upplevelser som vi kan ha är att våra föräldrar inte älskar oss och värnar om oss. Ett barn ska få uppleva att det är älskat av sina föräldrar, att de tröstar och finns tillhands, är varma och generösa, och ger trygghet. Det är tyvärr långt ifrån alltid så. Du har inte fått uppleva det, men jag vill säga dig att du hade rätt till det. Du sörjer detta, och du kanske känner vrede över det som du utsattes för. Jag vet inte om du gör det, men det vore rätt och riktigt om du gjorde det.

Men det värsta kom när min pappa efter dispyt när jag var tonåring, grabbade tag i mig, kastade upp mig mot väggen och väste att han var så arg att han skulle kunna döda mig. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag gråter fortfarande nästan varje dag pga det.

Ett annat sätt att handla som nog kan vara hjälpsamt för dig är att fokusera mer på nuet. Det kan hjälpa dig att reagera mindre på de tankar och känslor som handlar om det du upplevde som barn. Det jag resonerar med dig om nu är en psykologisk metod för bättre psykisk hälsa som heter ACT (uttalas som act – handla – på engelska). Det handlar om att acceptera det vi inte kan ändra på – som en svår uppväxt – och att inte låta det stå i vägen för det vi vill göra och uppleva nu. Ledsenheten och hatet får finnas där, men det ska inte stå i vägen för det liv vi vill leva nu och det vi vill åstadkomma i våra liv.Det här sättet att tänka kan kanske vara till hjälp. Håll isär dina föräldrars värdering av dig från ditt faktiska värde som människa. Vi är samma värdefulla personer även om vi inte blivit älskade och respektfullt behandlade av våra föräldrar. Du är värdefull för den du är även om dina föräldrar inte kunde inse det. Be dina vänner berätta om vad de uppskattar hos dig. Det är den verkliga och rättvisa bilden av vem du är.Vad ska jag göra? Jag får sån ångest av att gå runt och älta detta, vilket jag gör konstant. Detta går ut över mina barn eftersom jag inte samtidigt klarar av att vara skojig och lekfull och glad gentemot dem. Jag är uppvuxen som ensambarn med min mamma. Man pappa dog när jag var bara ett par år gammal. Jag är nu närmare 40 och mamma snart 70. Vår relation suger musten ur mig! Jag skulle egentligen bara vilja jobba med mig själv och acceptera hur det varit och hur det blev. Men nu eftersom hon ”kräver” en närmare kontakt än jag klarar så känns det som att hon tvingar mig till handling på något sätt. Jag är väldigt stresskänslig och detta påverkar mig enormt. Hjälp mig!Jag har så fruktansvärt svårt att ta upp detta med mamma eftersom hon har en tendens att gå i försvar. Jag är helt övertygad om att hon älskar mig och att hennes överbeskyddande stil under tonåren hade med en rädsla att förlora mig att göra. Eftersom jag är så konflikträdd oroar jag mig också för att om jag tar upp detta för henne så kommer hon att minnas att så var det inte alls och så står ord mot ord.

Mamma har alltid varit en dominant person. Jag har inga minnen av att vi suttit ner när jag var tonåring och kompromissat om nånting utan hon har berättat vilka regler som gällde och så var det med det.

Nu när jag är vuxen håller jag fortfarande henne på avstånd vilket är sjukt jobbigt eftersom vi bor nära och hon vill ses ofta. Vi träffas åtminstone två gånger i veckan, till exempel att hon kommer till oss och äter middag och stannar tills barnen ska gå och lägga sig. På senare tid har mamma på ett anklagande sätt tagit upp att hon tycker jag aldrig berättar något för henne. Det stämmer ju på ett sätt, men jag tycker att jag berättar så pass mycket som jag vill berätta. Mamma sa att snart känns det som att hon är vem som helst, nån i matbutiken bara och inte min mamma. Jag föredrar att prata om ytligare saker och inte sitta ner och öppna upp mig inför henne, det kan jag göra inför min man eller min bästa vän. När han skulle skilja sig från första frun var hon gravid. Han ringde och gormade och sa att jag tagit hennes parti, och att han visste att jag sagt saker om honom till henne. Jag sa att jag inte tog någons parti, bara det ofödda barnets, som inte bett om att få bli född. ”Det har inte jag heller!” skrek han då. Jag förstår ju att han också mått dåligt över allt, men det har varit omöjligt att nå honom eller ens resonera med honom. Han sa att ”det här var sista gången vi talades vid”, och så la han på. Sedan dess har jag sett honom vid hans brors bröllop, då sa han kanske hej, men inget mer. Jag har bjudit honom till födelsedagar och annat, skickat kort till hans födelsedag och namnsdag i alla år, men till slut tröttnar man ju. Han vill inte ha kontakt. Allt det här har påverkat mig hela livet. Jag kan fortfarande ha stunder när jag tänker: »vad är det för fel på mig?« När jag var 36 skrev jag ett brev till min mamma om att jag inte längre ville ha kontakt. Hon svarade att hon ville veta vad hon gjort för fel, för själv kunde hon inte komma på något. Hon hade börjat kalla sig och pappa vid förnamn, så det stod även »Kjell vill också veta«, för att markera att hon och pappa höll ihop. Pappa hade ju hela tiden känts mer osynlig, jag tror att jag var vuxen första gången jag såg honom i ögonen ordentligt. Han bara fanns där. Men han försökte vara snäll, ville ge mig veckopeng till exempel, men den tog mamma ifrån mig sekunden senare eftersom hon förde bok över hur mycket jag kostade, och alltid sa att jag var skyldig dem pengar. I vuxen ålder tog jag till och med ett lån, åkte dit med pengar och la på bordet framför mamma. »Så, räcker det, är jag skuldfri nu?« Hon sa ingenting, men hon tog pengarna.

Jag fick aldrig stryk fysiskt, men psykiskt var det vanvård. Jag fick stänga av så mycket av mina egna behov att jag ganska snart inte ens visste vad jag ville ha. Att säga ”jag skulle vilja”, eller ”åh, vad jag önskar att”, det fanns liksom inte på kartan när jag växte upp. Man lydde och man höll sig tyst och foglig. Bland annat skulle vi alltid ha håret uppsatt, särskilt i kyrkan. Som liten la jag märke till att Jesus hade långt utsläppt hår, men när jag sa det blev jag genast nedtystad.

Mina föräldrar skildes när jag var i femårsåldern. Pappa träffade en ny kvinna, jag flyttade till Värmland med mamma. Men mamma var mån om att jag skulle ha kontakt med pappa, så jag åkte dit och hälsade på honom och hans fru. Pappa var mycket äldre än mamma, han var född -28, och mamma var fyrtiotalist. Vad jag minns hade vi inte något tätt eller regelbundet umgänge när jag var liten, jag tror att pappa tänkte att vi skulle umgås mer när jag blev äldre. Men det ledde till att när jag blev tonåring var vi inte tillräckligt nära för att ha någon bra kontakt. Det blev nästan alltid bråk. Jag gillade hans fru, hade det inte varit för henne hade jag nog inte åkt dit.Familjekonflikter är svåra att handskas med. Men när vuxna barn och föräldrar inte kan umgås är det ingenting annat än en tragedi. Vi har träffat tre personer som hamnat där. Mamma har svårt att prata om det här. Efter ett av våra bråk sa hon: ”Jag har sagt förlåt, vad vill du ha mer?” Och mitt svar var: ”jag vet inte”. Men det är väldigt svårt att bara lägga bakom sig. Mamma säger att hon väntat på ”rätt tillfälle” att säga det, men det kommer ju aldrig. Och eftersom hon och pappa inte pratade med varandra kunde de inte ta något gemensamt beslut kring det här heller. Men det gör ont när inte alla kort läggs på bordet direkt. När sonen var i 14–15-årsåldern skilde jag mig från hans och syskonens pappa. Vi hade fyra barn tillsammans, men äktenskapet var hemskt. Han var svartsjuk och arg, fick för sig saker hela tiden. Var vi ute någonstans och jag pratade med någon som var trevlig blev det ett helvete när man kom hem. Skilsmässan var svår, men också en befrielse. Min äldsta son var väl i en känslig ålder då. Och så var han egensinnig. Sa man åt honom blev han alltid så otroligt stött och arg. Syskonen frågade om lov om olika saker, men han bara gjorde, han frågade aldrig. Som vuxen hade han alltid svårt att hålla fast i tjejerna han träffade. Det ena förhållandet efter det andra sprack, för att han blev så svartsjuk och elak. Han tyckte alltid att det var andra som gjorde fel, men eftersom det hela tiden upprepade sig borde han kunna förstå att det hade något med honom själv att göra också.Tog jag upp det här med mina föräldrar, att det verkade som att de inte riktigt tyckte om barn, fick man bara ett irriterat ”vad menar du, det är klart vi tycker om barn?!” till svar. Djur och barn brukar lätta upp annars, men det gjorde det inte här. I perioder glesade jag ut kontakten för att jag mådde så dåligt av att åka dit. Samtidigt ville jag, man behöver ju sina föräldrar. Men varenda gång jag åkte därifrån hade jag huvudvärk.

– Men samtidigt är det så att om man tycker att man har försökt allt och känner att man mår väldigt dåligt varje gång man träffar sin förälder eller sitt vuxna barn, kan man komma till en punkt då det känns som rätt beslut att inte träffas. Häri ligger också att man måste ta hand om sig själv, kanske acceptera situationen som den är och ändå leva sitt liv. Att släppa taget, men det betyder inte att smärtan kommer att försvinna, det är viktigt att komma ihåg.jag är i dag 25 år. och har stått i valen och kvalet att bryta kontakten med min mamma på grund av att jag har en lång historia vad gäller henne bakåt i tiden.

Och nu har ja vart skitförbannad hela helgen för detta o skällt ut henne vilket ja inte borde. blir bara värre då. jag har haft svåra deppritioner för bl a detta. för att de pågått så länge. och ja måste tänka på mitt mående framöver.

Hon har bråkat o skrikit till sej allt av både mig och min pappa, Mest av pappa eftersom han under 30!!!!!!års tid har left med denna människa under starka missbruksbeteeneden(observera ej pågående missbruk, ej vart på 30 år.) Jag vill inte ha en relation med pappa då ja måste anpassa mig till mammas humör och vilja hela tiden. för de blir ju så. vill inte mamma att vi ska umgås pga hennes svartsjuka osv så begränsar hon pappa och pappa går med på det. i sommras ville ja åka dit och ja betedde mig som vanligt mot mamma sa vad ja ville utan begränsningar för vad hon skulle säga. Hon ställde till liv o tyckte vi skulle vara en gemensam familj som hittade på saker tillsammans osv. hon skrek på pappa så han bestämde sej att åka själv til stugan. Men denna gång gav ja mig inte för hennes påhitt att inte vi ska umgås så ja tog tåget 90 mil till stugan …mamma blev rasande o skitförbannad. (hon kunde inte styra situationen längre) men de sjuka var att hon och pappa bestämde sej för att höra av sej till varann varje kväll i fall nåt skulle hända då mamma satt själv i huset o pappa bo0rta 90 mil.

det är bråk ungefär var tredje månad i snitt mellan mig o min mamma vilket de vart unde hela min uppväxt. större o längre bråk under tiden ja bodde hemma. Men fortfaranade jobbigt nu till och från. Saken är den att Jag och Pappa har ganska så bra kontakt. och vi vill ha en bra kontakt. mamma o pappa lever tillsammans. ej skilda. mamma är fruktansvärt avundsjuk på att jag o pappa har sån bra kontakt o inte mamma och jag.de är ju ingen ide att ha kontakt me nån utav dom. men ja har inga andra. ingen släkt lr syskon. bara några få vänner. o ja vill lixom inte minska mitt nätvärk nåt mer. detta är svårt. jag vet inte vad ja ska göra helt enkelt. nån som vart i någon liknande situation?

Är det så att även du kämpar med dessa tankar och dömer dig själv för att du inte känner kärlek för din mamma? Jag tycker mig ana det när du skriver att ”..de flesta andra verkar älska sina föräldrar oavsett hur dåligt de behandlats..”. Jag skulle vilja påstå att det inte stämmer, att oavsett hur illa behandlad man blivit så finns kärleken automatiskt där. Istället tror jag det är många som befinner sig i en liknande situation som du, som har svårt att minnas positiva händelser och ofta känner ilska, sorg och besvikelse istället. Vad som däremot stämmer är att de allra flesta vänder ut och in på sig för att försöka få relationen till sin mamma att fungera, precis som du verkar ha gjort. Få personer ger upp sina föräldrar på ett lättvindigt och bekymmerslöst sätt. Det beslutet är snarare förenat med en lång process och stor sorg och smärta.

Fundera först då på om, och i så fall hur dina känslor och tankar kring din mamma har förändrats och hur det har blivit för dig att agera omsorgsfullt? Om du kommer fram till att det inte har blivit bra för dig, att det känns som att du gör våld på dig när du agerar som om du älskar din mamma, ja då kanske du behöver ompröva ditt beslut. För det kan du göra. Du måste inte älska din mamma.

Jag tror därför att du behöver börja med att utforska vad som är svårt i relationen till din mamma. Vilka tankar och känslor dyker upp när du tänker på henne och när du tänker att du ska förlåta henne och minnas de positiva stunderna? Tvinga inte dig själv utan låt de negativa känslorna och tankarna få finnas och var istället nyfiket utforskande kring dem. Om du kan tillåta dem att finnas tror jag att det blir lättare för dig att komma vidare oavsett vad du beslutar dig för att göra i relation till din mamma.Det finns många myter om relationen mellan barn och mamma; ”Man måste älska sin mamma”, ”Man måste förlåta henne – oavsett vad hon gjort”, ”Det finns ett unikt band mellan mamma-barn” etc. Myterna leder ofta till skuld och skamkänslor hos personer som inte känner igen sig i dessa beskrivningar av relationen. Man dömer sig själv och tänker ”det måste vara något fel på mig som inte känner kärlek för min mamma”, ”jag är en dålig person” eller ”jag har inte försökt tillräckligt”. Negativa tankar och känslor kring föräldern blir förbjudna och måste tryckas undan vilket ofta kan leda till en kamp med mycket lidande som följd.

Ett alternativ till att prata med din mamma kan vara att du skriver ett brev till henne, ett brev som du inte postar. På så sätt kan du i lugn och ro få formulera dig och dina tankar på hur er relation har påverkat dig. Det kan göra det lättare att släppa taget om det som varit, oavsett hur du väljer att gå vidare i relation till din mamma. När du gör de här kärleksfulla handlingarna försök att notera vilka tankar och känslor som dyker upp, utan att försöka trycka undan eller fastna i dem. Det kan vara så att dina tankar och känslor fortsatt mestadels är negativa. Låt dem få vara det i så fall. För det är ok att göra kärleksfulla saker utan att först känna kärlek. Ge det lite tid, kanske kommer du kunna känna att du älskar henne, kanske gör du det inte. Du kan tidsbegränsa beslutet exempelvis ge det några månader och bestämma dig för att utvärdera det först efteråt. Om inte, vad tänker du om att prata med henne idag? Du skriver att hon är gammal och sjuk. För mig låter det som att du tänker att du inte vill ta upp er relation med henne igen, av omtanke om henne. Det tycker jag i så fall låter väldigt kärleksfullt, att du tänker att hon mot slutet av sitt liv bör få förlåtelse och inte ska behöva riva upp gamla sår. Samtidigt låter det som att det finns saker kvar hos dig som du inte kan släppa.

Så, vad menar jag med detta? Att du ska ge upp dina försök att känna omsorg och visa kärlek för din mamma? Nej, inte alls, däremot vill jag säga att du på inget sätt har en skyldighet att förlåta din mamma, du måste inte bry dig om henne. Och det är inget fel på dig och det du känner. Du kan inte tvinga dig till att känna kärlek för henne. Samtidigt hör jag att du har en önskan om att kunna bry dig om och förlåta henne. Jag tänker i mitt svar försöka ge dig förslag på vad du kan göra för att undersöka om det är möjligt för dig att göra detta.Om du efter detta fortsatt tycker att det är viktigt för dig att förlåta henne och visa att du bryr dig om henne tänker jag att du ska fundera på vad det skulle innebära rent konkret. Om du älskade din mamma, hur skulle du agera då? Vad skulle du göra annorlunda som du inte gör nu? Utan krav på att du ska känna kärlek för din mamma, testa att agera på det sättet, till exempel ring eller besök henne.

Det framgår inte riktigt av ditt brev hur din process har sett ut tidigare, om du och din mamma har pratat om din uppväxt och om er relation? Du skriver att din barndom inte var lycklig vilket jag tolkar som att det finns en hel del som du är missnöjd med både i din uppväxt och senare i er relation. Har du uttryckt detta för din mamma och hur har hon i så fall bemött dig? Om ungdomen har svårt att leva upp till krav: försök reda ut varför. Finns det rädslor kring vuxenlivet? Är kraven för höga på att skaffa det rätta jobbet på en gång? Har de börjat plugga fel ämne eller är osäkra på vad de vill? Har de hamnat i någon typ av beroende? Jämför sig ungdomen med andra och är rädd för att misslyckas? Det kan visa sig genom att de säger ifrån, inte lyssnar, ignorerar saker som vuxna säger till dem, gör saker de vet att de inte får och att göra mer äventyrligare saker än tidigare. Om tonåringen börjar göra kriminella saker och agerar ut våldsamt mot andra ska det inte ses som det vanliga tonårstrotset utan bör tas på större allvar. Samma sak med tonåringar som skadar sig själva medvetet eller uppvisar tecken på att må väldigt dåligt. Läs mer om självskadebeteende.En viktig del att ta sig ur den här typen av mönster är att som förälder börja respektera sina egna gränser. Jobbar man på sin autonomi kan det bli lättare att säga nej och förstå vad som är rimligt av andra att be om. Inte sällan kan det bli stora konflikter ifall en relation varit på ett visst sätt och föräldern i detta fall börjar säga nej till sådant den tidigare gått med på.

Som förälder kan man kanske inte göra annat än att tydligt förklara sin kärlek till sitt barn och sedan visa att man har dörren öppen när och om barnet vill ta kontakt igen (om det är så man känner). En bra idé kan vara att skicka ett brev till sitt barn där man tydligt skriver vad man känner.Liselotte Starck är psykolog med examen från Karolinska Institutet. Hon har erfarenhet av KBT-behandling för flera av de vanligaste problemen som social fobi, panikattacker, tvång, depression och har även jobbat med tonåringar och deras familjer.

Uppväxtåren skapar många svåra och utmanande perioder då det blir vanligare att agera ut eller börja bete sig på ett sätt som känns överraskande och tufft för föräldrar och omgivningen. Det är när barnet eller tonåringen verkat fastna under lång tid i beteenden eller om det känns ohanterligt för dig som vuxen eller för barnet själv som det kan vara dags att tänka på att söka hjälp.Om en sådan situation blir ohållbar kan man ta hjälp av tex anhörigstöd om det gäller en beroendesituation eller kanske ta med sig sitt vuxna barn till familjerådgivning eller parterapi där ni tillsammans kan reda ut situationen med hjälp av en utomstående.

Här är det bra att vara konkret och praktisk. Sätt tex upp familjemöten där ni som förälder/föräldrar förklarar situationen. Nu är det vuxna krav som börjar ställas på den unga personen och det måste bli tydligt. Om ditt vuxna barn ännu inte flyttat hemifrån behöver ansvarsbördan tydliggöras. Det kan gälla saker som att betala hyra, hjälpa till hemma och behandla andra med den respekt man själv vill ha.Man kan försöka att minnas tillbaka till sin egen relation med sina föräldrar, minnas det lilla barnet man en gång var. För ett litet barn är föräldern hela världen men så blir barnet vuxet och allt förändras. Att hitta rätt i en relation där båda parter nu är vuxna, kan bli för svårt ibland.

Det är lätt hänt att som förälder fastna i gamla vanor där man som vuxen har större erfarenhet av livet och då anser sig veta vilken väg i livet som är bättre för barnet, samtidigt som man behöver släppa på den ansvarsbörda som har funnits under hela uppväxten.Om det känns svårt att nå ditt vuxna barn fundera kring ifall det finns andra vuxna i släkten eller från annat håll som kan fungera som mentorer till ditt barn. I en tid där kraven för att bli vuxen inte är helt lätta att förstå alla gånger är det bra med tydlighet. Vad förväntar du dig av ditt vuxna barn och vad förväntar sig ungdomen av livet? Ibland hamnar förälder och vuxna barn i konflikt därför att barnet kanske inte fått rätt på tillvaron. Kanske är det svårt att få jobb? Kanske har det vuxna barnet problem att våga testa saker? Kanske är det vuxna barnet ovilligt att bege sig ut från föräldrahemmet och bli vuxet? Vad kan man göra då? Ett vanligt scenario som uppstår mellan vuxna barn och deras föräldrar är när det funnits svårigheter i barndomen för barnet. Mycket skuld kan finnas hos föräldrarna och man kanske inte riktigt står ut med att det blev som det blev och vill att barnet skall låtsas som att det inte hänt eller inte ska känna sig ledsen över saker som du gjort.Det är vanligt med konflikter mellan vuxna barn och föräldrar. Att orientera sig i den nya typ av relation som uppstår när ett barn blivit vuxet är inte alltid lätt. Som förälder har man inte alltid samma prioriteringar som ett vuxet barn kring vad som är viktigast i livet.

En av de mest smärtsamma saker som kan ske i en familj är när familjemedlemmar inte längre vill ha en relation överhuvudtaget. Detta kan vara svårt för andra i familjen att ta in och förstå. När ett vuxet barn inte vill ha kontakt med sin förälder kan det ofta vara svårt att acceptera för föräldern.

Ännu en sak som kan ske är när ett vuxet barn hamnar i missbruk eller annan psykisk ohälsa. Dessa vuxna barn har inte sällan haft det trassligt tidigare i livet och föräldrarna kan känna både mycket oro och ha starka skuldkänslor. Om ni upplever problem som ni inte klarar av att lösa själva kan det vara nyttigt att träffa en parterapeut. Det är inte bara vanliga relationer som har nytta av parterapi utan det fungerar lika bra för familjer och syskonrelationer. När barn kommer in i tonåren och ska börja det stora jobbet med att frigöra sig från föräldrarna och bli vuxna ställs självständighet och närheten till föräldrarna på sin spets. Tonåringar pendlar ofta mellan att känna sig stora och vuxna och att känna sig små och vilsna. Denna period kan bli turbulent och det hör till att tonåringar gör uppror mot både föräldrar och andra vuxna.När man är vuxen står det en fritt att välja vem man vill spendera sin tid med och ibland så väljer barn bort sina föräldrar. Ofta beror det på svårigheter som har hänt i barndomen men ibland beror det på saker som har hänt i vuxen ålder.

Det hör till att en ung vuxen tar avstånd till sina föräldrar under en period. Inte sällan kan de komma tillbaka när barndomens sår börjat blekna för att livet som vuxen bidrar med sina egna stormar. Om du som förälder har svårt att släppa taget och acceptera att det blev som det blev kan det vara en bra ide att ha tålamod och bearbeta det i terapi under en tid. Det blir ofta lättare att mötas igen när båda parter fått läka såren.Om ditt barn inte har tagit hjälp av beroende- eller psykvården så kan du erbjuda dig att ta kontakten ifall barnet självt inte klarar detta. Försök sen att ta hjälp av anhörigstöd. Det är lätt hänt att man hamnar i destruktiva mönster när man vill väl men saker inte förbättras. Det är tungt och svårt att stå nära någon som mår dåligt men man behöver inte kämpa ensam.

Inte sällan har unga personer väldigt höga krav på sig själva och tillvaron. Förklara att det ofta tar tid att nå sina mål. Kom ihåg att tillvaron idag ser annorlunda ut än när du var ung. Saker förändras och de utmaningar ungdomar står inför idag är inte likadana som de du själv mötte.Ha inte skuldkänslor över att du har roligt, går på fest, eller lever ett vanligt liv med allt vad det innebär. Allt ingår i sorgebearbetningen. Reaktioner på sorg kan också komma långt senare i livet.Exempelvis kan du få muntliga prov istället för skriftliga, rätt att lämna klassrummet utan närmare förklaring, tillgång till mobiltelefon och förkortad skoldag beroende på ditt behov och mående.

Alla sörjer sin förälder på olika sätt. Det finns inget rätt eller fel. En del gråter, en del skriker, andra bloggar, en del kör motorkross, några sjunger och andra gör ingenting. Och sorgen kan komma över en ibland när man minst anar det; under en fotbollsmatch, på en lektion, på bussen.Vårdpersonal har en skyldighet att ge dig råd, stöd och information eftersom det finns en särskild lag (Hälso- och sjukvårdslagen, Svensk författningssamling, 2017:30, 2017). Barns rätt till information finns också beskrivet i barnkonventionen som blir lag i Sverige januari 2020.

Att vara i skolan efter att din förälder dött kan kännas både skönt och jobbigt. Skönt för att du får tänka på annat och jobbigt för att du inte orkar prestera som förut.Ibland kan det kännas svårt att lita på sjukvården efter en förälders död. Information om sjukdom, behandling och död kan ha varit bristande under sjukdomstiden och missförstånd kan ha uppstått längst vägen.

Att förlora en förälder innebär att livet och vardagen inte blir som förut. Resten av familjen har kanske fullt upp med sin egen sorg. Samtidigt behöver du utrymme för ditt eget sätt att sörja.Du kan också få gå och prata med skolkuratorn, eller med någon utanför skolan, exempelvis på en ungdomsmottagning eller via vårdcentralen – även om det var länge sedan din förälder dog. Ingen orkar känna sorg hela tiden eftersom det är så smärtsamt. Försök därför hitta en balans mellan att uttrycka dig, känna sorg och smärta, men att också leva som vanligt och göra saker som du tycker om och utvecklas av. Efter din förälders död kommer du troligtvis möta människor som har svårt att hantera situationen. Omgivningen kan ha svårt att veta vad dom ska säga och på vilket sätt de kan vara till hjälp.Du som barn kan inte vara sjukskriven från skolan på samma sätt som den kvarvarande föräldern kan vara sjukskriven från sitt arbete. Däremot kan din skolgång anpassas.Det är också vanligt att bli rädd för att den kvarvarande föräldern ska dö och att man ska bli helt föräldralös. En del som mist sin förälder får separationsångest, exempelvis i kärleksrelationen eller med den förälder som är kvar.

Om något är oklart är det viktigt att prata med din andra förälder. Du kan också kontakta den enhet där din förälder vårdades för att få information. Att vara insatt i vad det var som verkligen hände är viktigt för att kunna gå vidare i sin sorg.

Eftersom du utvecklas kan också din förståelse kring förlusten av din förälder utvecklas med tiden och se ut på olika sätt under olika perioder av ditt liv. Sorg försvinner inte, men blir i de allra flesta fall lättare att hantera med tiden.På enheten där din förälder vårdades kan det finnas psykosociala team och barnombud där du kan få stöd och hjälp. Svenska kyrkan har ofta samtalsstöd och stödgrupper dit du kan gå även om du inte är medlem eller kristen. När du sörjer kan det kännas tufft att behöva hantera och klara av skolan samtidigt. Kanske har du svårt att koncentrera dig och fokusera på skolarbetet, du kanske känner dig nedstämd eller trött hela tiden. Förlusten kan göra sig smärtsamt påmind vid olika händelser i det vuxna livet, exempelvis vid andra förluster och om du själv får barn. När sorgen kommer senare kan omgivningen ibland vara oförstående.Många gånger kan det kännas som att dina vänner inte förstår dig och att du inte får det stöd du behöver. Kanske får du känslan av att inte bli sedd ordentligt, varken i familjen eller av omgivningen.Ibland saknas utrymme att sörja för att man tar stort ansvar hemma och hänsyn till den andra föräldern och syskonen i familjen. Inte förrän senare, när saker lugnat ner sig och det finns utrymme kan smärtan komma fram och ibland ta över tillvaron. Att mista en förälder kan kännas på väldigt många olika sätt. Kanske känner du känslor du inte haft förut. Det kan vara en enorm tomhet, en stor trötthet, ett vakuum, en känsla av hopplöshet eller ensamhet. Då kan det vara bra att försöka knyta kontakt med andra barn och unga som förlorat sina föräldrar – det kan kännas lättare att prata om det svåra med någon som vet hur det är.Att det här dessutom händer samtidigt som du själv går igenom andra viktiga och utmanande saker i livet – pubertet, skolgång, framtidsplaner – gör inte situationen lättare.

Kanske känner du ingenting. Kanske kan du inte gråta. Kanske känner du skuld över att du inte känner mer, att du inte gråter dig till sömns varje kväll, för att du lever ditt liv som om inget hänt.Kanske känner du att du borde gjort mer för din förälder, att ni borde ha umgåtts mer med den sista tiden. Kanske har du så mycket ångest att det känns som att du inte orkar mera.

UMO är en webbplats för alla som är mellan 13 och 25 år. På UMO.se kan du få kunskap om kroppen, sex, relationer, psykisk hälsa, alkohol och droger, självkänsla och mycket annat.Det kan vara jobbigt om din förälder eller vårdnadshavare mår psykiskt dåligt. Det är viktigt att du gör saker som du mår bra av, och får stöd från andra personer.

När man är rädd och orolig är det lätt att man ”tar till” ilska för att få till en förändring, det vill säga, få bort sin oro och känna sig trygg. Din mamma skäller på dig.

När man är liten så ser man väldigt beundrande på sina föräldrar, då man kommer upp i tonåren så utvecklas man till en mer ”egen” person, och det är inte alls så själklart att man ”matchar” och passar perfekt ihop med sina föräldrar, man kanske är väldigt olika, har olika intressen, olika syn på livet, väljer en stil helt olika etcetra..Det är lätt att det blir konflikter då man som ung försöker frigöra sig och om man inte har förståelse för varandra, för vad och varför man tycker, tänker och känner som man gör.Hur ska du och din mamma kunna börja prata med varandra så att ni förstår varandra bättre och du får lite lättare att leva och bo hemma? (Din mamma slipper också lite av sin oro) Min mamma är en riktigt plåga, hon snokar på mitt rum när jag är borta, hon öppnar min post och skäller på mig för att jag inte har utseendet som hon är nöjd med, jag får skäll för att jag inte tycker och tänker som hon. Du skriver inte så mycket om dina föräldrars psykiska hälsa. En anledning till att din mamma inte vill ha hjälp kan ju vara att hon själv inte mår bra. Kanske även hon skulle behöva stöd.Det finns flera fördelar med att vårdpersonalen gör ett besök i hemmet jämfört med att dina föräldrar ska ta sig till ett sjukhus eller vårdcentral för att diskutera vad som kan göras.Vården för äldre är organiserad olika i olika delar av landet. Ett förslag är att du tar kontakt med din pappas läkare och förklarar situationen. Be hen ordna ett hembesök. Du kan också kontakta en vårdcentral och be att få kontakt med en distriktssköterska. Ett annat förslag är att du kontaktar kommunen och diskuterar situationen med en biståndshandläggare eller anhörigkonsulent.

De flesta som är i dina föräldrars situation brukar acceptera ett hembesök av någon eller några som arbetar i vården. Det kan till exempel vara en distriktssköterska som besöker dina föräldrar. Den eller de som kommer får försöka få din mammas förtroende, för att sedan kunna diskutera de alternativ som finns.Det finns flera former av vård och omsorg som skulle kunna vara aktuella för din pappa, till exempel äldreomsorg där hemtjänst och hemsjukvård ingår. Det finns också olika former av anhörigstöd som kan avlasta din mamma.Vid ett hembesök är den äldre i sin trygga hemmiljö och vårdpersonalen kommer som gäster. Då är det lättare att känna sig bekväm och behålla sin värdighet. Vårdpersonalen kan också uppfatta mycket vid ett hembesök och se hur vardagen fungerar både för den som är sjuk och för partnern.

Det kan vara svårt att veta vad du ska göra när en förälder eller annan vårdnadshavare mår dåligt. Du kan känna att det är ditt ansvar att ta hand om den som mår dåligt. Men du ska inte ta för mycket ansvar. Du ska till exempel inte behöva ta hand om syskon, handla och laga mat för att de vuxna inte gör det.Du har rätt att känna dig trygg hemma. En jobbig situation går att förändra, men du ska inte behöva göra det själv. Det finns flera olika ställen som kan hjälpa dig.

Du kan påverkas på många sätt om din förälder eller annan vårdnadshavare mår psykiskt dåligt. Det brukar vara jobbigt, sorgligt och svårt. Det är viktigt att du gör saker som du själv mår bra av, och att du får stöd från andra personer.

En förälders kärlek till sina barn är oftast väldigt stark och övervinner många hinder. Att du ger henne ett ultimatum och säger upp kontakten kanske är det enda sättet för henne att få styrkan att slå sig fri, precis som det va för min mamma.#4 Jag tror absolut att hon förstår, men när man befinner sig i en sådan utsatt situation är det svårt att ta till sig det andra säger för som utsatt tänker man på ett helt annat sätt. Det är väldigt många som tänker saker som

Mamma har sagt väldigt många gånger att hon ska göra slut med honom och gett mig förhoppningar men går tillbaka igen och gör mig besviken. Jag känner inte alls att mamma bryr sig hur jag känner.Du kan också kontakta socialtjänsten i kommunen där ni bor, de kan ofta hjälpa till mer än man tror – de kan t.ex. erbjuda familjeterapi, hjälp till din mamma om hon tar emot den, kanske en kontaktfamilj eller stödfamilj till dig som du kan vara hos ibland eller i sista hand rentav någon du kan bo hos om du verkligen inte kan bo hos någon av dina föräldrar. Ibland kan det också vara möjligt att få hjälp att flytta hemifrån i sena tonåren, men på ställen där det är stor bostadsbrist får man sällan egen lägenhet på det sättet. På ungdomsmottagningar brukar det också vara låg tröskel till att få prata med någon som också kan ge dig råd om hur du ska hantera det. Jag vet att du sa att du inte är mycket för att prata om problem, men nu tror jag faktiskt det skulle vara bra om du ändå bad någon om hjälp.

Ja, det enda han vill är att jag ska må bra och han tycker det är väldigt jobbigt när jag är ledsen men det finns inget han kan göra åt saken.. En väldigt frustrerande situation..

Jag vill veta hur ni tänker och tycker om detta? Vad ni tycker jag ska göra och vad min mamma ska göra för att allt ska bli så bra som möjligt, för vill egentligen inte detta och tycker det är jätte jobbigt..

Fy, vilken svår och ledsam situation! Det kan vara oerhört svårt att lämna en relation där man far illa och blir kontrollerad, din mamma klarar inte ens av det fast hon ser att hennes barn också far illa av det. Och det är inte schysst att du har hamnat i kläm och måste försöka hantera eländet. Det är hon som är den vuxna, det borde vara hon som oroar sig och försöker hjälpa dig och inte tvärtom!Jag tycker inte heller det är schysst av din kille att kräva att du säger upp kontakten med henne, och jag hoppas du ser upp väldigt ordentligt med hans kontrolltendenser. Du vill inte hamna i samma sorts läge som din mamma!

Kan det vara så att det händer mer bakom stängda dörrar, d.v.s. att din mamma blir utsatt för saker när ingen ser? Jag har blivit misshandlad av en tidigare partner och det skedde när ingen annan var i närheten. Jag tycker att hennes oförmögenhet att gå tyder på att han behandlar henne på ett kontrollerande sätt, som i sin tur gör att hon inte kan ta sig loss helt. Jag har själv varit där och vet hur det fungerar. Har du pratat med din mamma om allt, VERKLIGEN pratat om det?Du kan kontakta en kvinnojour anonymt och bara be om råd. Man behöver inte gå dit personligen, utan man kan enkelt ringa endast för rådgivning och stöd.

Så jag har valt att flytta hem till pappa så jag slipper allt bråk och kommer inte alls ha kontakt med min mamma. Jag vet att min mamma borde gå före min pojkvän och jag kanske är lite självisk men jag vet att min mamma alltid kommer finnas där för mig och antagligen inte min pojkvän, men jag hoppas. Så om jag och han skulle göra slut så skulle jag har kvar mamma.

Jag funderar väldigt mycket på att säga upp kontakten men jag själv är väldigt svag så jag vet inte om jag skulle klara av det, men som du skrev det kanske är det enda sättet för henne att få styrkan att lämna honom.